Italien runt med husbil

Klockan slog 16.00.
En nästan ceremoniell stund. Inte för att något särskilt hände mer än att semestern officiellt började och det visste frugan. På rekordtid hade hon parkerat sig i solstolen på uppfarten, knäppt en öl och deklarerat med ett leende:

– Då var det semester då!

Jag, som fortfarande kämpade med att lokalisera GPS:en och försöka få barnen att förstå skillnaden mellan handbagage och resväska, var några steg efter. Men en sak var nu klar, jag skulle bli den givne föraren på vår Europatripp. Det är så det blir när man är seg i starten och när någon annan snabbt ser till att bli ”opassande bakom ratten”.

Vi rullade ut från uppfarten med siktet inställt på Italien. Jag, som redan mentalt låg femton mil längre fram på Autobahn, var redo för effektiv transport. Men knappt hade vi passerat kommungränsen innan det kom:

– Mamma, jag är huuungrig!
– Jag också!
– Ska vi inte stanna nånstans?

1 kilometer.
Så långt hann vi. Ett nytt familjerekord. Jag kände hur mitt inre skrek. Jag är nämligen en sån där person som tycker att när man startar en resa, ja då kör man. Kisspauser, snacks och mat får vänta tills man är framme. Punkt. Men tydligen är jag den enda i familjen med den uppfattningen eller så är jag, som det brukar visa sig, den svagaste länken.

För husfridens skull svängde jag. Lyxmiddag på McDonald’s med Happy Meals, ketchup överallt och en frustrerad blick mot klockan. Men vad gör man inte? Semester, eller hur?

När vi åter satte oss i bilen mätta och något mer harmoniska (i alla fall barnen) kastade jag en snabb blick i backspegeln. Frugan satt nöjt med sin andra öl ”resan har ju börjat!” och barnen började redan fråga hur lång tid det var kvar.

Jag suckade, log lite för mig själv och startade motorn.
Italien, here we come.
Bara tusen stopp till.

Vet ni vad som är underskattat? Planering.
Vet ni vad vi struntade i? Just det – planering.

Resan började starkt. Första stoppet blev i Härnösand, en kilometer hemifrån. Det låter kanske som en överdrift, men nej 1 kilometer.
Vi var ju tydligen ”jättehungriga”. Det var liksom ett nödrop från baksätet som inte gick att ignorera, så mat blev det. Planen (den icke-existerande) låg redan i ruiner.

Fem mil senare var det dags för nästa insikt. Vi hade glömt… ja, allt som räknas som livsnödvändigt, toapapper, glass. Ni vet, grunderna för att hålla stämningen på dräglig nivå i en husbil. In på en affär, rafsa ihop det nödvändigaste och vidare!

Men lugnet varade inte länge för ytterligare tre mil senare slog nästa smäll till.

– Har du sett min necessär?
Tystnad och sen panik.

Det fanns två vägar att gå:

1. Genomföra semestern illaluktande, tandlös och osminkad.
2. Stanna och shoppa allt nytt.

Jag valde alternativ två för husfridens skull (och för att undvika att bli utkastad ur husbilen på motorvägen i Skövde.)

Efter vad som kändes som ett heldagsmaraton inne på en ICA Maxi var vi redo att… inte resa vidare, utan sova. Första natten tillbringades på en parkering i Sala. Inget fel på Sala men…

…vi hade ju förväntat oss 40 graders hetta hela semestern. Så i vårt optimistiska klimattänk hade vi lämnat täcken hemma ”det räcker väl med bara påslakan? Vi ska ju söderut!” sa vi.
Det räckte inte med påslakan, inte i Sala i juni.

Där låg vi alltså, hela familjen som frusna fiskpinnar, hackade tänder i kör och stirrade upp i husbilstaket. Först vid femsnåret när fingrarna börjat domna kom jag på:

– Vi har ju värme i husbilen, varför satte jag inte på den?…

Men det erkände jag inte för någon. Jag tänkte att det var bättre att frysa än att bli den som glömde både necessär och värmeknapp.

Efter tre timmars halvsömn satte vi igång mot nästa delmål: Danmark.
Vad kunde möjligen gå fel där?

Natt två tillbringade vi i Kosör, Danmark.
Några grader varmare än i Sala, ett litet steg för termometern, ett stort steg för oss. Jag fortsatte dock mitt korståg mot värmesystemet i husbilen. Inte för att vara tuff, utan mest för att… jag vet inte? Sparsamhet? Principer? Ren dumhet?

Vi slapp i alla fall hacka tänder. Istället fick vi en husbil som svajade som en båt i motvind hela natten. Stormvindar ruskade vagnen fram och tillbaka som om Moder Natur själv var trött på vår brist på framförhållning och ville skaka lite vett i oss.

Men det var morgonen som blev… en riktig höjdare.
Jag tänker ibland att vissa dagar borde man bara ha sovit igenom och det här var en sån.

Allt började med en oskyldig morgonpromenad med hundarna. Två hundar, en stor och en liten. Ett ständigt trassel av koppel, nosar och starka viljor.
Det klassiska problemet, båda ska lukta på exakt samma fläck, exakt samtidigt och precis där på ett ställe i hamnen som förmodligen var helt obetydligt för mänskligheten händer det.

Ozzy (den lilla) dyker in under Eddie (den stora) precis när Eddie lyfter på benet.
Resultat?
En gulmelerad vit hund.
Ozzy såg ut som en gammal vattenfärgmålning.

Tur i oturen var att vi bodde vid havet.
Ozzy fick morgonbada. Jag fick stå där, blöt upp till knäna och tvätta kiss från en förnärmad hund som absolut inte tyckte att havet var rätt plats för hygien.

Sen kom nästa punkt på schemat att tömma latrinen.
En klassiker inom husbilslivet. En sådan där uppgift där man bara hoppas att all teknik ska funka, för annars… ja. Annars blir det som hos oss.

Jag öppnar luckan och det forsar ut och det är inte vatten.
Luckan på kassetten hade inte stängts helt och efter några mil med rally-Åsa bakom ratten hade innehållet skvätt ut som en fontän från helvetet. Det var bara att bita ihop och börja skura. Romantikpoängen för husbilslivet? Noll.

Men hej vi skulle ju till Tyskland! Bara en snabb sväng förbi Lidl för att köpa det där som vi såklart också hade glömt packa.

Jag kliver in genom entrén, och PANG! larmet tjuter.

Alltså… vad i hela?! Jag hade inte ens hunnit TA något. Jag gick in, inte ut.
Men uppenbarligen tyckte systemet att jag såg ut som en person som smugglar kycklingfilé eller stjäl tandkräm. Det är som att världen har en egen radar inställd på mig, flygplatser, butiker, nu även Lidl i Danmark. Finns det ett larm så kommer jag att utlösa det.

Efter den minst sagt minnesvärda starten i Danmark med stormnatt, hundkiss och latrinkatastrof styrde vi vidare mot Tyskland. Målet var egentligen väldigt enkelt, ta oss genom landet utan att göra bort oss. Enligt vår erfarenhet så är det en ganska orimlig målsättning.

Förra gången jag och Zarah bilade genom Tyskland blev jag urskälld vid en bensinstation. Det handlade om en slarvigt påhängd bensinslang och en tysk kvinna som uppenbarligen hade missat sin yogaklass. Vi förstod inte varandras språk, men vi förstod varandras ilska. Det var som en verbal MMA-match utan undertexter.

Så den här gången tänkte jag vara steget före. Jag övade in siffran två på tyska. Det kändes som ett smart drag men alla tankar på att faktiskt lära sig mer än en siffra kändes överambitiöst.

Vi rullar in på en bensinmack någonstans i Tyskland. Jag kliver ur bilen med självsäkerhet i steget och optimism i blicken och stegar in i butiken. Den unge mannen bakom kassadisken hälsar glatt (tror jag då min tyska är obefintlig).
Jag ser ett belopp lysa på kortterminalen.

– Ah, is it mine? frågar jag artigt.

– No!, svarar han direkt.

Okej nu kommer min stund. Jag tar ett djupt andetag, lutar mig lätt framåt och säger med självsäker ton:
– Drie.

Han stirrar tomt på mig.

Jag tänker: Men snälla någon, kan han inte ens tyska? Vi är ju ändå i Tyskland.

Så jag går över till engelska:
– Number two.
Han nickar, trycker några knappar, jag betalar och går ut med värdighet tills jag kommer till husbilen. Där bryter Zarah ihop i ett okontrollerat gapskratt.

– Vad sa du att du sa till honom?
– Drie! Det är väl två?
– Nej älskling, det är tre. Du sa tre.

Så där gick jag alltså och försökte verka internationell och sofistikerad och sa glatt att jag ville betala för pump tre, trots att vi stod vid tvåan och det slutar inte där. Jag hinner också klämma ur mig att vi ska vidare till Leppcigg.

Zarah blir tyst en sekund sen kommer ett nytt skrattanfall och denna gång med extra dialektkorrigering. Hon uttalar det som ”Leipzig”, med det där tyska fräs-ljudet som får det att låta som att hon antingen fräser åt mig eller harklar upp något. Tydligen är inte ”Leppcigg” en officiell variant. Tyskland: 1 – Jag: 0.

Jag svär vid Gud, jag ska aldrig mer försöka tala tyska. Det är inte min liga.

Allt detta på samma dag så ni förstår kanske varför jag vaknade på morgonen och tänkte att
jag borde ha legat kvar i sängen.

Men vi lever, vi lär och vi närmar oss Leppcigg… förlåt, Leipzig. Kanske.

Jag har hört rykten att det tydligen pågår en vadslagning bland våra vänner, inte om vart vi kommer, när vi kommer eller hur många McDonaldsstopp vi gör. Nej då utan om vad som går sönder först: Jag eller bilen.

Jag kan nu meddela med ett visst mått av stolthet (eller kanske bara uppgivenhet) att vinnarna är de som satsat på… BILEN.

Självklart händer detta på en lördag morgon när vi befinner oss i den lilla tyska byn Grifte som är lika pittoresk som namnet antyder. Planen var en tidig avfärd mot Italien. Verkligheten? En bil som vägrar starta.

Jag hade en magkänsla för redan dagen innan började bilen bete sig märkligt. Felmeddelanden blinkade som om den försökte kommunicera på morsekod och den startade med ett ljud som lät som ”jag ger upp”. Men ändå, man vill ju tro på mirakel men det fick vi inte.

Så, i sann familjen Bussman-anda var det bara att ringa försäkringsbolaget, knappa sig genom tre knappval och börja jakten på en tysk bärgare.

Tre timmar senare.
En bärgare anländer, en hjälte i reflexväst och med några snabba manövrar och mycket tysk kraft får han igång bilen. Troligtvis batterifel. Jag andas ut men hinner knappt tacka innan jag kastar mig bakom ratten och gasar som om vi deltog i Le Mans.

Vi hinner till den enda batterifirman i närheten med 5 minuters marginal innan stängning. Ett nytt batteri plockas ut, jag betalar och vi andas ut. Men…Har vi kopplat in det nya batteriet?
Nej nej, självklart inte. Bilen går ju som en klocka nu som om inget någonsin hänt, som ett trotsigt barn som plötsligt sköter sig perfekt när man bokat tid hos barnpsykologen.

Istället lever vi nu i ett limbo. Varje gång jag vrider om nyckeln gör jag det med en liten bön och ett svettigt grepp: Starta. Snälla. Bara en gång till.

Men vi har ju ett nytt batteri i reserv så går bilen sönder igen… så löser vi det. Kanske.

Med sex timmars försening fortsatte vi vår färd söderut, mot Italien och vet ni vad? Jag klagar inte för tack vare bilen och dess lilla nervsammanbrott så missade vi ett fullskaligt hällregn på vägarna och fick stället sex timmars solning på en parkeringsplats i Grifte.

Så visst bilen är opålitlig, batteriet oinkopplat och vi är lite stressade. Men i slutändan fick vi sol, bilen startade och ibland är det fanimej tillräckligt.

Efter vår lilla batteri-försening i Tyskland fortsatte färden och denna gång in i Österrike. Planen (som ju egentligen aldrig existerat) fick en ny twist när Felicia plötsligt utbrast:

– Jag vill se spöken!

Å vad gör två semesterdedikerade mammor då? Jo, man börjar slottshoppa.

Vi rattade runt mellan ståtliga borgar och ruiner med hoppet om att något gammalt, kusligt och möjligen spökfyllt skulle dyka upp och även om vi inte direkt såg några gastar, så fylldes dagen av mystik, tinnar, torn och Felicia som plötsligt var expert på att känna ”spök-aura” i fuktiga stenväggar. Semesterpoäng: 10/10.

Men vi var ju på väg mot Italien så vi fortsatte rulla genom Alperna, i ett landskap som var så vackert att man nästan glömde hur dåligt bilen startade varje morgon.

Plötsligt, mitt i den böljande alpluften dyker den upp, en hängbro och inte vilken som helst. 406 meter lång och 115 meter upp i luften.

Jag tvärnitar, svänger in och vänder mig mot Zarah:
– Det där, det ska vi göra.

Nu måste man förstå något viktigt här, Zarah är höjdrädd och inte lite. Inte ”blunda på balkongen”-nivå vi snackar svettiga handflator av att titta på fjällbilder. Men det finns något annat starkt i henne också, en tävlingsinstinkt, och om jag säger ”jag gör det”, då ska hon också göra det, såklart.

Så med tårar i ögonen, en kropp i chock och en puls på 300, tar hon sig ut på bron, steg för steg. Bron gungar, vinden viner, och långt där nere ser vi trädtopparna. Jag ser hur hela hon spänner sig som en planka i motvind. Men vet ni vad? Hon klarar det, alla 406 meter. När vi sen står på andra sidan säger hon:

– Det där var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag trodde kroppen skulle stänga av.

Jag tror henne. Det är det mest heroiska jag sett sen hon bar fyra IKEA-kassar på en gång upp för tre trappor utan paus. Men nu kommer nästa problem. Vi står på ett berg och bilen den står på andra sidan. Alternativen?

1. Gå ner för berget (spoiler: lång omväg).
2. Gå tillbaka över bron igen den där livsvidriga, svajande skräckbyggnaden.

Då händer det otroliga. Zarah vänder och småjoggar tillbaka. Jag hinner knappt fatta vad som händer innan hon susar förbi mig med panik i ögonen och ren adrenalin i benen.
Hon är som en alpin Forrest Gump snabb, tyst och fokuserad på överlevnad.

När hon kliver av bron för andra gången ser hon ut som om hon sprungit ett maraton i motvind men hon gjorde det. För att fira (och lugna ner nerverna) så blev det såklart en stor öl. Den största vi kunde hitta för det förtjänade hon, varenda klunk.

Jag är så fruktansvärt stolt det är inte många som skulle klara det. Men Zarah hon vann över sin rädsla och såna ögonblick de är större än alla slott och spöken i världen.

Efter att Zarah bokstavligen besegrat sin dödsångest uppe på en gungande hängbro i Österrike, gled vi (med något darrande nerver och ännu darrigare startmotor) vidare in i Italien eller ja, Sydtyrolen under söndagskvällen och denna gång hade Zarah slagit på stort.
Vi checkade in på en ”lyxcamping”, där själva ställplatsen kostade 400 spänn natten, och ville du bada i poolen ja då fick du pröjsa 280 kronor extra för hela familjen.

Men alltså det var inte bara en camping, det var som att vi råkat köra in i Monaco i husbilsformat. På plats fanns enbart tyska miljonärer med husbilar som såg ut att vara byggda av NASA i samarbete med Versace. De hade markiser med inbyggda solpaneler, egna gräsmattor, inverterad AC och säkerligen också ett par reservhundar i förrådet bara för att kunna säga att man har.

Vår lilla husbil? Den såg ut som ett trasigt kexpaket i jämförelse.
En vacker påminnelse om att vi lever det äkta husbilslivet. Alltså det som luktar lite unket, kräver att man laddar mobilen i duschen och som ibland innebär att sova med paddel i famnen ifall man börjar flyta bort.

Men såklart behöver vi wifi.

Så jag marscherar in i receptionen med mina döttrar utan Gucci, utan Prada, utan dusch.
Receptionisten möter oss med det där typiska ”jag-har-hanterat-tre-femstjärniga-gäster-och-ni-är-definitivt-inte-en-av-dem”-leendet.

– Wifi password? frågar jag artigt.

Hon svarar, utan att blinka:
– Camping2024.

Här går min hjärna in i slow motion.

Jag stirrar på henne och tänker: Menar hon… om vi bor på campingen? Så jag svarar lite vänligt men förvirrat:
– Nä… vi bor på ställplatserna där borta.

Hon upprepar:
– Camping2024.

Och jag börjar nu fundera… är det en kostnad? Ska jag betala 20,24 euro? Eller vill hon veta platsnummer 2024? Jag vänder mig om, letar panikartat efter någon skylt. Felicia, min smarta dotter, ser ut som hon vill sjunka genom golvet:

– Mamma… Camping2024… det är lösenordet.

– Ja men… vad menar hon med det?! Är det pengar? Plats? Kvitto?

Då pekar Felicia på ett A4-papper rakt framför näsan på mig, där det står CAMPING2024 i typ 300 punkters font. Jag suckar, tittar på receptionisten och säger:
– I’m a little bit stupid. My daughter understood, but I didn’t.
Receptionisten skakar bara sakta på huvudet. Hennes dom är klar. Men det slutar inte där.

Morgonen efter är det dags att checka ut. Zarah går först, med sitt självsäkra, nyvakna semesterleende och samma receptionist möter henne med ett brett leende:

– Good morning! Yes, you pay here, no problem!

Sen…kommer jag.

Receptionistens ansikte stelnar. Hon vrider på huvudet, pekar bort från disken, och säger med en isande ton:

– You live over there.
– You pay in the machine.

Ridå. Alltså, snacka om att känna sig som den fula ankungen i Crocs och bensinmackströja. Jag backar undan och skäms lite medan jag blippar mitt kort i maskinen där vi ”över där”-folket får göra rätt för oss. Som grädden på moset kunde vi inte ens promenera med hundarna eftersom hela området var som en fästingfarm i Alperna.
Vi såg ett skyltat område där det stod ”achtung Zecken!” vilket ungefär betyder:
”Ta ett steg till och du får en fästing per kvadratcentimeter.”

Så… ja. Sydtyrolen var vackert, dyrt, otroligt fräscht, och… inte ett dugg för oss.

Men vet ni vad? Vi har wifi, vi har varandra, vi har ett nytt batteri (som fortfarande inte är inkopplat) och vi rullar vidare mot nästa äventyr.

Vi vaknar upp på lyxcampingen i Sydtyrolen där regnet under natten fullkomligt smattrat sönder alla exklusiva markiser och blixtrarna dansat över himlen som om hela Alperna spelade stroboskopdisco. Luften var tung, himlen grå och stämningen i vår lilla skruttibangbang… ännu tyngre. För såklart bilen startar inte…igen.

Alltså det är en sak att vara det charmiga budgetalternativet bland lyxhusbilar men när man dessutom måste gå in och be personalen om starthjälp då känns det som att man står där med mössan i handen och bokstavligt talat ber om allmosor.

Receptionisten, samma som vägrade le mot mig kvällen innan, spärrade ögonen som om jag just föreslagit att vi skulle grilla på marmorgolvet i receptionen. Men efter en suck och ett samtal till en tekniker lyckas vi i alla fall rulla igång vår lilla veteranbil och vi gasar söderut mot Gardasjön och som alltid ”nu ska det flyta på.”

Men nej vi stannar till på en parkering för att köpa mat och när vi ska dra vidare, tystnad.
Inget klick, inget surr. Batteridöden…igen.

Nu fick det vara nog. Jag biter ihop, öppnar huven, kavlar upp ärmarna och säger till mig själv,
Nu jäklar byter jag batteri, och just där, mitt på en italiensk parkeringsplats, står jag med huvudet i motorrummet och verktyg som känns som de kommer från ett Kinderägg kommer en vänlig italiensk man fram. Åinte vilken man som helst utan en italiensk sångare.
Alltså, på riktigt. Han står och hjälper till med att lossa batteriklämmor samtidigt som han får samtal om olika spelningar. Han sjunger säkert om kärlek men där står han med motorolja på händerna bredvid mig i svettig semestertisha.

Tyvärr har vi fel verktyg så Zarah, semesterhjälte som hon är, springer i väg till närmaste affär för att jaga rätt på en hylsnyckel som faktiskt passar. Under tiden blir vi liksom batteribyte med soundtrack för vår italienske tenor hummar lite mellan samtalen.

Tillslut måste han dock sticka iväg (kanske till ett operahus i Verona, vem vet?), men precis då dyker en ny hjälpsam man upp, som tar över skruvandet och vet ni vad? Jag guidar dem båda.
– ”Den där kabeln ska dit.”
– ”Den där muttern ska sitta så.”
– ”Nej, inte där det är plus, du är på minus nu.”

Kände mig som bilmekanikens Gandalf.
Ja, hade jag bara haft rätt verktyg från början hade det tagit en kvart och jag hade klarat det själv. Faktiskt.

Men nu till det absolut viktigaste, alla muttrar ska visst sitta på plats.

Vi tappade en och jag tänkte:
– Äsch, det räcker med en. Den håller ju kabeln ändå.

Spoiler: Det gör det inte.

Bilen vägrade starta, igen, tills vi fiskade upp muttern från marken och skruvade fast den sista.
Lektion i lärdom: Batterier är som relationer det räcker inte med ”nästan allt på plats”, det krävs alla delar för att funka.

Men SEN startar bilen som en dröm och känslan är helt obeskrivlig!
Vi är smutsiga, hungriga, sena men segrande. Så med ytterligare några timmars försening men också med nyvunnen stolthet rullar vi mot Toscana där fotboll, en välförtjänt öl och förhoppningsvis ett par mutterfria dagar väntar.

Efter en lugn och solig natt vid Trasimenosjön styrde vi vidare söderut och hamnade på ett litet guldkorn vid Lago di Salto. En nästan tom ställplats (3 husbilar med plats för 40), en spegelblank sjö, ensam strand och total tystnad. Alltså det är såna här stunder man glömmer bort trasiga batterier, höjdrädsla, wifi-fiasko och bajsincidenter (okej, vissa bajsincidenter) och bara andas semester på riktigt.

På morgonen tog Zarah och Felicia ett dopp och jag vågar nästan säga att det var ett av resans finaste ögonblick. Solen låg som ett guldfilter över sjön och vi var helt ensamma. Ingen stress, ingen plan, bara vi. Men såklart vi är inte på spa, vi är på husbilssemester. Så efter frukost rullar vi vidare mot nästa pärla, Sant’Agata de’ Goti. Alltså…Vilken by. Det känns som att man kör rakt in i ett vykort husen är byggda direkt på bergsväggen, som om arkitekten bara sa ”Jaja, vi bygger där det finns plats” och sen smack! vertikala mästerverk med gränder smalare än vår husbils kylskåpsdörr.

Vi parkerar, tar på oss ”nu-ska-vi-vara-kulturella”-skorna och börjar strosa runt. Det är så rent att man nästan inte vågar gå. Markstenarna glänser på riktigt. Det är som att varje liten gatsten fått egen hushållerska med putsdukar. Då… händer det.

Ozzy. Den lilla fluffiga guldklimpen med absolut noll känsla för tajming och plats. Vi hinner precis in på en av huvudgränderna där marken bokstavligen speglar våra ansikten när Ozzy sätter sig…mitt på vägen. Inte i ett hörn, inte lite diskret bakom en pelare utan mitt på vägen.
Det är inte heller en liten ”jag är klar nu”-bajskorv heller. Nej nej. Åtta stycken i en prydlig tvåmetersbana som om han målade med bajs i slowmotion. Samtidigt kommer en bil rullande,
en sån där liten italiensk Fiat som förmodligen putsats lika noggrant som gatan själv.

Paniken.

Jag kastar mig ut framför bilen som en semesterns stuntkvinna viftar, ropar, kastar mig ner med bajspåsar i båda händerna och försöker rädda det som räddas kan innan bilen hinner smeta ut Ozzys konstverk över det polerade kulturarvet. Alltså jag har sällan skämts så mycket. Felicia står dubbelvikt av skratt, Zarah har gömt sig bakom ett träd och jag?
Jag gör det som måste göras.

Alla korvar samlas in, gatan är räddad, bilen glider förbi med en lätt suck från föraren. Jag nickar ursäktande med bajspåsen i handen som om det vore en medalj för tapperhet i tjänst. När allt är över tittar jag ner på gatan och inser jag har precis torkat bajs från det mest välputsade golv jag någonsin gått på.

Det är det här som är resande. Det är vackra byar, glittrande sjöar och oförutsedda hundattacker. Sant’Agata de’ Goti du var värdig ett vykort men jag ber om ursäkt för att vi kom och lämnade ett litet kapitel i er historiebok bokstavligen.

Efter några lugna nästan idylliska dagar vid Lago di Salto och i de spegelblanka gränderna i Sant’Agata de’ Goti, kände vi oss modiga nog att ge oss in i det riktiga Italien. Du vet det pulserande, kaotiska, autentiska södern. Så nästa stopp blir Neapel och Pompei.

Det började redan på motorvägen ner, en känsla av att verkligheten höll på att förändras. Landskapet blev vildare, trafiken tätare, husen lägre och… ja… sopberget högre.
För när vi närmade oss Neapel var det som att någon öppnat dörren till världens största tippen. Soporna låg längs hela vägarna precis som om invånarna bara sa ”nä, jag orkar inte längre” och släppte ut sina påsar direkt från bilen. Fallfärdiga hus, trasiga fönsterluckor, gatuhundar, graffiti och mitt i detta var vi och såklart GPS:en. Min trogna, svekfulla vän som alltid säger att hon ”har hittat en snabbare rutt”.

Jag borde ha anat oråd när den började vika av från större vägar och in på smala, slingrande gränder där brevlådorna satt på husväggarna i ögonhöjd från förarhytten.
– Okej, det här är tajt, tänkte jag. Men vi är ju i Italien det är väl så här det är?

Spoiler: Det är inte så här det ska vara.

Vägen blev smalare än en badrumsmatta med möten från både lastbilar, mopeder och självaste döden själv och jag har nog aldrig blivit så utskälld i hela mitt liv. Det tutades, viftades och skreks. Folk hängde ut genom bilrutorna som italienska operasångare på kokain, pekade, svor och antagligen förbannade sju generationer bakåt i min släkt. Så till slut i ren desperation vevar jag ner rutan och frågar en fotgängare:

– Is this a one-way street?!

Han ler, rycker på axlarna och svarar: – No no… just drive.

Okej. Just drive. Så vi kör. Pulsen i halsgropen, magen i knut och knogarna vita. Efter vad som kändes som att ha kört uppför Vesuvio utan bromsar kommer vi äntligen fram till campingen i Pompei.

Jag stapplar ut ur bilen, darrig, svettig och oerhört skör. – Jag kommer ALDRIG få ut bilen härifrån, viskar jag och det var den känslan jag somnade med den kvällen.

Men… det fanns ett ljus i tunneln, Campingen. Den var som en liten oas mitt i kaoset grön, lugn, välskött och med en direkt utsikt över mäktiga Vesuvio. Det var nästan så man förväntade sig att vulkanen skulle säga: ”Välkommen. Du förtjänar lite andrum nu.”

På kvällen tänkte jag och Zarah ta en romantisk promenad till Pompejis historiska ruiner.
Vi såg det framför oss med solnedgång, historisk mark, gamla romerska väggar att klappa på. Men nej istället möts vi av livsfara. Smala, krokiga vägar med bilar som körde i 180, noll trottoarer, skuggiga hörn, inga lampor och jag menar det, vi hann 500 meter sen tvärvände vi. Vi insåg snabbt att de riktiga ruinerna den kvällen hade kunnat bli vi.

Men morgonen därpå, i ett svagt ögonblick av nyfikenhet, börjar vi läsa recensionerna om campingen och där, svart på vitt: ”VARNING följ INTE GPS:en. Följ instruktionerna från campingägaren, annars hamnar ni på mardrömsvägar.”

Jaha tack för den informationen. Det hade ju varit superkul att veta INNAN vi blev halvt jagade av lokaltrafiken i Neapel. Men det slutade ändå ganska bra, vi överlevde, vi fick vår vila och vi sov med utsikt över Vesuvio som såg ovanligt lugn ut. Kanske för att den tänkte: ”De där människorna… de har haft sitt utbrott redan.”

När man är på semester och bara kör från plats till plats utan att riktigt hålla koll på dagarna så händer det lätt att man blir lite dagvild. Vi hade helt kopplat bort kalendern och först i efterhand insåg vi att vi faktiskt var i Neapel och Pompei på en onsdag och inte torsdag som vi trodde. Så på den “riktiga” torsdagen lämnade vi kaoset och begav oss söderut mot en liten pärla vid namnet Falerna.

Här hittade vi en liten enkel ställplats mitt på stranden, nästan helt öde. Det var en milslång sandstrand där våra hundar fick springa lösa utan några som helst restriktioner och vi kunde bara njuta av solen och det salta vattnet. Det var verkligen ett välbehövligt lugn efter Neapels trafikkaos och Pompeis trånga gränder.

Vi njöt för mycket tror jag eller snarare lite för mycket. När vi la oss den kvällen hade vi nästan bränt oss i solen. Det kändes som att ligga och koka i en gigantisk krabbkittel och när man såg sig i spegeln så var man mer kokt kräfta än människa.

Eftersom allt var så lugnt, skönt och inte minst billigt så bestämde vi oss för att stanna två nätter och bara softa på stranden hela lördagen. Sol, bad, hundbus och långa tupplurar i skuggan precis som semester ska vara.

På kvällen tog vi en promenad till den närliggande lilla byn och lyxade till det med lite restaurangmat som pizza och pasta som smakade som himmelriket efter en vecka på vägarna.

Men som alltid när vi är iväg så måste ju tävlingarna till. Den här gången startade Zarah en ny som gick ut på vem sparar mest på semestern?
Jag fick den högst ovärdiga uppgiften att spara på bränslet medan Zarah själv ska spara på boendekostnaderna. Om du frågar mig är reglerna lite oschyssta när jag har vår bränsleslukande husbil och hon själv sett till att vi har fricampat två nätter och betalat en ynka 50-lapp för en ställplats. Men visst, hon har också prickat in två lyxcampingar där det kostat närmare 400 kronor per natt så det jämnar väl ut sig.

Jag har dock redan börjat planera resten av resan. Från och med nu går inget snabbare än 30 km/h (om det inte är en nedförsbacke, då är det fritt fram). Ska bli intressant att se hur länge Zarah orkar hålla tävlingen vid liv innan hon ger upp och inser att långsamt körande och billiga boenden kanske inte är en vinnande combo.

Semester, tävlingar och husbilsliv det är aldrig tråkigt med familjen Bussman!

Efter en och en halv dags total njutning med sol och bad vid havet rullade vi vidare längs den vackra kustremsan ner till Pizzo. Den här lilla staden överraskade oss rejält och inte bara för den fantastiska utsikten över det turkosa vattnet och de pittoreska badställena.

Vi blev lite religösa för en stund och besökte en helt unik kyrka som låg inne i en grotta. Det var mäktigt att kliva in i den svala grottan med havsdoften som letade sig in och se hur ljuset föll på de gamla väggarna och altaret. En märklig känsla av ro och historia omslöt oss och vi kunde knappt slita oss därifrån. Men lika magiskt var själva platsen runtomkring. Här kunde man verkligen prata om paradisiska badställen, klippor som stupar ner i kristallklart vatten, små vikar med mjuk sand och utsikt som tog andan ur en. Zarah och tjejerna kunde inte låta bli att bada, trots att vattnet var lite kallt och hundarna älskade att springa runt och jaga varandra på de varma stenarna.

Efter grottbesöket satt vi länge på en liten kaféterrass med en espresso och bara njöt av solen och havsbrisen. Pizzo visade sig vara en oväntad pärla på vår resa och vi alla kände att vi gärna hade stannat lite längre. Men som alltid väntade nya äventyr nästa dag skulle vi fortsätta vår resa söderut, mot nya vyer, nya smaker och nya galna familjeminnen.

Efter den religiösa upplevelsen (och jag ligger som vanligt några dagar efter i uppdateringen) fortsatte vi vår resa och landade i Isola di Capo Rizzuto under lördag eftermiddagen. Platsen visade sig vara en liten pärla vid havet där vi tog ett uppfriskande kvällsbad i det salta Medelhavet precis vad vi behövde efter en dag på vägarna.

Zarah som under resans gång utvecklat en lätt tvättabstinens fick äntligen chansen att tvätta lite kläder och dessutom pimpa husbilen med nytvättade, fladdrande plagg som hängde på tork. Det blev nästan som en liten mini-makeover för vår trogna skruttbil och husbilem såg plötsligt betydligt mer välvårdad ut.

Sen var det ju lördag kväll vilket i Italien betyder EM-fotboll på storbildsskärm! Givetvis drog vi igång TV:n och samlades som en liten publikfamilj för att heja på Italien i matchen mot Albanien. Spänningen i luften var nästan lika tät som havsbrisen och även hundarna verkade känna av stämningen när vi hejade fram våra favoriter.

Campingägaren en charmig äldre herre med bred italiensk dialekt blev lite ledsen och besviken när vi berättade att vi bara tänkte stanna en natt. Med sorg i rösten sa han att han hoppats att vi skulle slå rot lite längre men när vi förklarade att vi hade hela Italien att runda runt så blev han förstående och släppte taget…för denna gång.

Med hjärtan fyllda av havsdoft och fotbollsfeber bäddade vi sedan ner oss för en ny natt under stjärnorna med vetskapen om att morgondagen skulle ta oss vidare mot nya äventyr och kanske ännu fler oväntade möten längs Italiens magiska kust.

Vi fortsatte vår resa söderut och kom fram till nästa övernattningsställe som var en liten, charmig plats där allt verkade gå lite långsammare precis som livet självt. När vi skulle checka in saknade vi plötsligt 1 euro för att betala parkeringsavgiften. Men ägaren, en snäll och förstående man med ett varmt leende lät oss komma in och parkera ändå. ”Betala sen när ni ska checka ut,” sa han lugnt. En oväntad gest av förtroende som vi tackade för.

Jag tog på mig promenadskorna och trots att det kanske inte var det smartaste draget just då tog jag med mig hundarna på en 4 kilometer lång promenad för att hämta ut pengar i närmsta bankomat. Det hade blivit riktigt hett nu, hela 34 grader i skuggan och varje steg kändes som att vandra genom en bastu. Promenaden gick i slow motion med många slingrande sick-sack-rutter mellan de få skuggor jag kunde hitta. Hundarna flåsade rejält men verkade ändå nöjda med äventyret.

När jag äntligen kom tillbaka avslutade vi dagen med ett ljuvligt kvällsdopp i det svala vattnet. Men precis när jag njöt som bäst kom en jättevåg och slog omkull mig, drog mig längs den sten- och sandiga botten. En inte särskilt skön men något ofrivillig, peeling för mitt brännskadade, kräftröda skinn. Det sved till rejält men vattnet svalkade ändå så jag kunde inte låta bli att le åt livets små överraskningar.

Dagen därpå var ägaren helt osynlig han syntes inte till någonstans. Så när det var dags att dra vidare passade Zarah på att själv öppna bommen och vi körde iväg i full fart överlyckliga över att vi lyckats ”spara” den där lilla euron. Som grädde på moset hade vi också lyckats stjäla med oss ägarens penna utan att ens märka det.

Men det kriminella livet är tydligen inget för oss. Bara någon kilometer bort insåg Zarah med panik i rösten att en av hennes nyinköpta, dyra löparskor låg kvar på ställplatsen. Så istället för att spara en euro blev det till att köpa nya skor för betydligt mycket mer pengar än så. Karma är en rolig och skoningslös grej.

Men vad gör väl det? Vi hade åtminstone fått ett äventyr till att minnas och en historia att skratta åt i många år framöver.

I tisdags lämnade vi kusten bakom oss och styrde kosan uppåt bergen för att besöka den öde spök- och stenstaden Craco. Den kända platsen där bland annat Mel Gibsons film Passion of the Christ spelades in. Det var som att kliva in i en annan värld långt ifrån det Italien vi tidigare sett med sina färgglada byar och livliga gator. Här låg ruinerna i dramatisk kontrast till den omgivande, karga bergslandskapet. Det kändes nästan som att tiden stått still och vyerna var helt magiska.

Efter den nästan spöklika upplevelsen fortsatte vi vidare till en badsjö utanför Matera, ännu högre upp i bergen. Här blev det lite av ett äventyr bara att hitta dit, bilen fick kämpa sig fram på smala kostigar och i flera mil syntes inte en enda annan bil eller människa till. Men vilken belöning när vi väl kom fram! Vattnet var varmt och naturen runt omkring helt orörd och hisnande vacker. Vi lyckades förstås köra åt fel håll och fick runda hela sjön innan vi hittade rätt ner till stranden, en omväg som nog var dubbelt så lång som nödvändigt. Hade vi tagit rätt väg från början hade vi bara behövt köra 100 meter på en riktig bilväg men det var kanske lika bra att vi fick en liten extra utmaning. På de branta backarna lutade husbilen så mycket att jag flera gånger var säker på att vi skulle välta men vi höll oss upprätta och kom tillslut fram.

Dagen avslutades perfekt när vi checkade in på nästa mysiga camping utanför staden Mottola, fortfarande uppe i bergen. Där möttes vi av trevliga ägare, fina vandringsleder och en pool som kändes som himmelriket efter dagens hetta. Utsikten från poolen var helt otrolig, vi såg hela byn nedanför, de omgivande bergen och ända bort till havet. Ett drömläge att slappna av i och ladda batterierna inför nästa kapitel på vår Italien-resa.

Nästa anhalt på vår resa blev strax utanför Otranto, den sydligaste punkten på vår roadtrip. Att resa med husbil har sina för- och nackdelar. En av nackdelarna är att det inte alltid går att parkera precis vart man vill – och så var det definitivt i Otranto. Vi hade spanat in en mysig strand, men det fanns varken lediga parkeringsplatser eller platser som rymde vår husbil. Så vi fick åka en liten bit bort och checka in på ett hotell med ställplatser för husbilar. Och det visade sig vara det bästa beslutet!

Vi var nästintill ensamma, och naturen runt omkring var helt magisk. Stora skogsområden att promenera med hundarna i och flera gömda badställen där vi kunde vara helt själva – en skön kontrast till den fullsmockade turiststranden i Otranto. Det var nog det vackraste jag sett på länge: klara turkosa vatten, häftiga gula klippor och spännande grottor att utforska.

Det mest fascinerande var när vi pratade med receptionisten, som berättade att för bara 2-3 år sedan fanns en jättestor sandstrand där det nu bara är klippor och hav. Hon själv hade aldrig ens badat vid hotellet, utan det var vi turister som fick tipsa om de olika badställena vi hittat. Det känns nästan som om naturen ständigt förändrar platsen och skapar nya äventyr för oss att upptäcka.

Vi var alla överens om att hit vill vi tillbaka. Kanske var det också därför vi stannade nästan tre hela dagar och två nätter, bara för att njuta av sol, bad och lugnet. Eller så kan det helt enkelt bero på att det nu var 40 grader i skuggan – alldeles för hett för att ge sig ut på vägarna med husbilen!

När man är ute på vägarna i så många mil som vi är får man inte bara uppleva vackra stränder, god mat och charmiga byar man får också se livets mer dramatiska sidor. Under denna resa har vi haft änglavakt vid två tillfällen.

Första gången var när en ambulans i utryckning låg precis framför oss en längre stund. Efter ett tag tryckte sig tre bilar in mellan oss och bara några hundra meter senare tvingas jag väja för ett löst däck som studsar över vägen. Strax därefter ser vi samma ambulans stå i vägrenen helt utan framdäck. Tanken på att det kunde ha smällt när han låg precis framför oss är inget man vill tänka för länge på.

Den andra gången var det en motorcykel och en bil som kraschat i en korsning också bara ögonblick innan vi kom dit. Motorcyklistens fot hade kilats in under motorcykeln och var, för att uttrycka det milt, inte i sitt ursprungliga skick. Riktigt otäckt.

Men det som skrämde oss allra mest hände när vi skulle lämna paradiset där vi tillbringat tre fantastiska dagar. Marken var snustorr och temperaturen låg stadigt på 40 grader i skuggan. Vi hade redan under nätterna känt rökdoft från bränder i närheten men den här dagen hamnade vi mitt i en skogsbrand. Det brann på båda sidor av vägen även i mittrefugen och vinden låg på med nästan stormstyrka. Vi såg hur brinnande grenar lyfte från ena sidan och flög över till andra, bland annat till en viadukt där elden snabbt tog fart i det torra gräset. Det var ingen brandkår i sikte bara vi, elden och en husbil. Att behöva köra rakt igenom det var som att vara med i en katastroffilm fast utan stuntmän.

Efter en sådan adrenalinfylld dag behövde vi något helt annat och det fick vi. Vi avslutade eftermiddagen och kvällen i den lilla, magiskt vackra sagobyn Alberobello, känd för sina vita trullihus med spetsiga tak. Här åt vi god italiensk pasta, skålade i favoritölen Birra Moretti Rosso och rundade av med tiramisu…såklart. Med 27 grader varmt klockan 22 drogs TV:n ut i det fria och vi avrundade dagen med att se matchen mellan Italien och Spanien under stjärnorna.

Från eld till pasta – livet på vägarna levererar allt.

Efter den mysiga upplevelsen i ”sagostaden” Alberobello började vi rulla norrut igen. Men med 40-gradig hetta som nästan går att skära med kniv så fick det bli en kortare etapp på bara två timmars körning till nästa ställplats som låg strax utanför staden Trani. Det visade sig bli ett av de mest oväntat charmiga stoppen hittills.

Denna ställplats låg bokstavligt talat hemma hos ett äldre italienskt par och för 25 euro fick vi inte bara en plats, vi fick allt: el, dusch, tvättmaskin (halleluja, tyckte Zarah som genast hivade in halva packningen) och en liten pool där vi tillbringade resten av dagen som kokta kräftor på svalkningsuppdrag. Det gick liksom inte att göra något annat i denna hetta.

Vi har börjat märka ett märkligt mönster med fyrverkerier. Fyra kvällar i rad nu har det skjutits raketer på platserna vi bott och inte några små smällare heller utan fullskaliga nyårsfyrverkerier som får hundarna att flippa och oss att tro att tredje världskriget dragit igång. Den mest traumatiska natten var för ett par dagar sen då vi stod på en icke inhägnad ställplats (mer lik en öde parkering) och mitt i natten hörs ett BOOM! så kraftigt att hela husbilen skakar till.

Vi flyger upp ur sängarna, hjärtat rusar, svetten bryter ut trots AC och direkt efter kommer ratatatata som lät misstänkt mycket som automateld. Jag och Zarah tittar på varandra i panik, båda med samma tanke: är det krig? Har vi hamnat mitt i något maffiakrig i södra Italien?

Det tog flera långa och stressiga minuter innan vi förstod att det bara var fyrverkerier. Vem skjuter fyrverkerier mitt i natten, mitt i veckan, på en grusparkering ute i ingenmansland? Italienarna tydligen. Hundarna var livrädda och även vi hade svårt att somna om efter det. Ljudet och chocken satte sig i kroppen och då insåg vi, där mitt i natten i en gungande husbil att det här är bara ett litet smakprov på vad människor i riktiga krigszoner upplever på riktigt. Det blev en påminnelse, en iskall en, om hur nära panik man kan komma bara av ljud. Vi pratar ofta om att husbilslivet är ett äventyr men det innehåller verkligen hela spektrat av känslor.

Så nu tar vi oss vidare, något sömndruckna men ändå tacksamma för ännu en märklig men minnesvärd natt på den italienska vägen.

Vi fortsätter vårt äventyr upp längs Italiens östkust och landar i den lilla kustpärlan Vieste som är en klassisk semesterort där bargator, färgglada parasollstränder och campingar ligger tätt som pastaskruvar i en påse. Men trots att allt skriker turism så är det märkligt lugnt. Faktum är att vi inte sett en enda annan ”utländsk turist” sedan vi lämnade Neapel. Här är det semester på italienskt vis och vi älskar det!

Campingen vi stannar på har plats för 80 ekipage, men vi är inte fler än kanske 10 husbilar. Lugnet gör det hela extra charmigt, inget köande till duscharna, inga skrikande barn i poolen och framför allt inga slagsmål om de bästa skuggplatserna. Ibland är det underbart att resa lite off season.

Vieste visar sig vara mycket mer än bara solstolar och gelato. Den gamla delen av staden är som hämtad ur en film med vindlande gränder, vita husfasader med blomlådor, små butiker som säljer hantverk och doften av nybakad focaccia i varje hörn. Vi strosar runt i timmar, tappar bort oss (med flit), fotar varje hörn och njuter av att upptäcka ännu en sida av Italien.

Efter så många dagar av körande, felsvängar, motorproblem, fyrverkeri-trauma och svettiga hundpromenader är det faktiskt skönt att bara… vara. Sol, hav, pasta, och siesta. Ibland är det allt som behövs.

Så vi bestämmer oss för att stanna två nätter, parkera stressen, dra ut markisen och låta livet rulla i slow motion ett tag. Det känns som en pausknapp mitt i ett långt, intensivt, men helt fantastiskt äventyr.

Efter att ha njutit av sol, strand och turistfria kuststäder bestämde vi oss för att lämna Adriatiska havet bakom oss och istället ta sikte på bergen med något svalare temperaturer, frisk luft och lite mer äventyr. På väg mot nästa ställplats rullade vi genom ett vackert naturreservat, och när jag såg skylten med WWF-loggan och en glimt av en glittrande flod på håll kunde jag inte låta bli att stanna. Det här måste utforskas!

Planen var enkel, vi tar en liten promenad i naturen med barn och hundar. Men som vanligt blev det inte riktigt som vi tänkt oss. Väl framme möts vi av en skylt med en överkryssad hund. Typiskt. Vi tolkar det som att hundar inte är välkomna så Zarah och tjejerna ger sig iväg medan jag stannar kvar med de lurviga.

Men medan jag väntar vid bilen får jag syn på en annan skylt som var full av instruktioner om vad man ska göra om man stöter på… varg, vildhundar och vildsvin. Ursäkta vad?! Plötsligt känns det inte som ett gulligt naturreservat längre utan mer som Jurassic Park fast med päls. Jag skyndar mig att översätta fler skyltar och till min lättnad (eller skräck?) ser jag att hundar faktiskt är tillåtna men i koppel just för att det är så vanligt med vilda djur i området.

Paniken kickar in. Jag har släppt iväg min fru och våra döttrar rakt in i vildmarken med vargar och vildsvin utan att de vet om det. Jag tar hundarna, börjar springa och lyckas till slut lokalisera min lilla flock. Jag lyckas dessutom övertala dem att ”vända om lite diskret” utan att nämna exakt varför. Promenaden blev alltså inte riktigt som planerat. Floden vi sett på håll förblev en vacker syn på avstånd och det där med att bada bland vildsvin kändes inte så lockande trots värmen.

Vi skakade av oss den lilla adrenalinkicken och körde vidare, nu längs slingrande bergsvägar som bara blev smalare, brantare och krokigare. Till slut kom vi upp till vår ställplats som bokstavligen låg högst upp på ett berg. Jag vet fortfarande inte hur vi tog oss dit med vår stackars husbil. Det var som att köra uppför ett stup med en soffa på hjul.

Väl uppe visade det sig att vi var helt ensamma på platsen. Det kändes som om vi kommit till världens ände, inget ljud förutom vinden och inga andra campare så långt ögat nådde. Åskan började mullra i fjärran och lagom till kvällen drog ett riktigt oväder in. Blixtarna lyste upp dalarna nedanför oss, regnet smattrade mot husbilstaket och självklart ingen mobiltäckning.

Men som så ofta på denna resa löste sig allt på ett sätt man inte kan planera. De lokala italienarna i byn bjöd in oss till sin lilla samlingslokal för att tillsammans se matchen mellan Italien och Kroatien. Där satt vi, mitt i ingenstans, med tanter, farbröder och ungdomar och såg fotboll på italienskt vis med pasta, öl, skrik, skratt och hjärtat utanpå kroppen och det är precis det här som gör roadtrippen så fantastisk. Ena stunden springer man runt i panik över vargar och vildsvin, nästa sitter man med lokalbor uppe på ett berg och ser fotboll i ett oväder. En helt vanlig dag i Bussman-familjens semesterbok.

Att vara på roadtrip med familjen Bussman är lite som att spela ett brädspel utan regler, vi har en plan, men hur vi tar oss dit är ett mysterium i sig. Planeringsnivån kan bäst beskrivas som: vi vet ungefär vart vi ska men inte riktigt när, hur eller i vilken ordning. Målet var att hinna så långt söderut som möjligt så på vägen ner brände vi förbi en hel del sevärdheter i raketfart. Nu, på väg upp igen längs östkusten började vi rabbla saker vi skulle sett på västkusten, så vad gör vi? Jo, vi svänger tvärt över landet igen, såklart.

Första stopp blev den sagolika lilla stenbyn Civita di Bagnoregio en plats där tiden stått still och där det faktiskt bara bor 16 personer. Det låter som en skröna, men det är sant. Byn är belägen högt upp på en klippa och nås via en smal gångbro som tar cirka 30 minuter att promenera från parkeringen. Låter magiskt va? Det är magiskt tills man inser, mitt i hettan, att man glömt betala parkeringen och glömt sätta på gasolen till kylskåpet. Med vår tur är bodelsbatteriet såklart tomt och hela kylskåpet varmt som en bastu när vi kommer tillbaka.

Så vad gör man? Jo, man joggar i 34-gradig sol hela vägen tillbaka. Precis när jag pustar ut vid bilen och tänker ringa Zarah och säga att hon kan gå in i byn utan mig så inser jag att jag (för första gången någonsin) har alla kontanter i mina shorts. Det kostar 5 euro per person att gå in i byn och Zarah står där med noll pengar och en grindvakt. Så det var bara att vända, jogga tillbaka ytterligare 30 minuter, nu lika svettig som ett bastustädat ånglok.

Men vet du vad? Det var värt varenda svettdroppe. Byn var som att kliva rakt in i en filmkuliss med tomma gränder, tystnad, magiska utsikter och en nästan spöklik stämning. Hade vi missat detta hade jag nog grämt mig hela vägen hem.

Efter det svalkande stoppet i stenbyn fortsatte vi till Bolsenasjön där vi åt en sen lunch/tidig middag med fötterna i vattnet och själen i viloläge. Ett dopp senare var vi redo för nästa punkt på vår (improviserade) lista, de varma källorna i Saturnia. Dessa naturliga termalbad mitt i naturen var verkligen något extra tänk er infinitypoolar skapade av naturen själv.

Sedan bar det av upp i Toscanas böljande landskap på de mest slingriga vägar vi någonsin kört. Vackert, absolut men vi satt alla med ett halvt öga på lutningsmätaren och ett halvt på eventuella stup. Till slut nådde vi dagens sista mål som var en ställplats med låst grind. Inga människor i sikte men efter lite tveksamt grindryckande lyckades vi smyga oss in.

Receptionen var stängd och stället såg öde ut men vi hittade en plats och slog läger. Skulle vi återigen ha råkat låsa in oss på ett ställe? Svar: ja. Men denna gång bestämde vi oss för att göra rätt för oss så vi erkände vårt nattliga intrång nästa morgon och betalade snällt. Vi har lärt oss att vi inte är klippta för det kriminella livet det kräver för mycket samvete.

Så på ett dygn hann vi med att se tre sevärdheter, en svettjogg, ett dopp, en naturröra och ännu en berättelse att lägga till vår redan ganska osannolika roadtrip.

Efter att ha sick-sackat oss upp genom halva Italien (bokstavligen) kände vi att det var dags för en liten avstickare…igen. Vi styrde in mot Pisa men i sann Bussman-anda nöjde vi oss med att beskåda det lutande tornet på håll från bilen. Ingen parkering för husbilar, fullt med folk, varmt som i en pizzaugn så vi vinkade artigt mot tornet, knäppte en suddig bild genom fönstret och fortsatte vår jakt på något mer… naturigt.

Målet denna gång var bergen i centrala Italien där både Djävulsbron och en naturlig canyon med flod och vattenfall väntade på oss. Namnet Djävulsbron låter kanske dramatiskt och det var det också.

Vi tog en välbehövlig paus vid den kristallklara floden, där små vattenfall porlade och folk åkte rafting med adrenalinkick i blicken. Själva nöjde vi oss med att doppa fötterna efter åtta timmar i husbilen var det ungefär den aktivitetsnivån vi klarade av. Ozzy (vår fyrbenta medresenär) var mer intresserad av att rulla sig i blöt mossa än att beundra utsikten.

Nattens ställplats var som tagen ur en reklamfilm för naturnära camping, högt upp i bergen, stilla som i ett vykort och precis intill floden där raftingturen började. Vi blev varmt mottagna av ägaren till raftingfirman, som visade oss de bästa stigarna för hundpromenader och gav oss tips om området. Sådana möten gör resan ännu mer minnesvärd. Vi fick även uppleva en urgammal bro byggd i både sten och trä (den första i sitt slag i Italien, visade det sig!) och med en utsikt som fick oss att tappa hakan och nästan mobilen i floden.

Men kvällens höjdpunkt? När Zarah, efter en hel dags körning, släpper nyheten:
– ”Vet du hur långt vi har kommit idag?”
– ”Ingen aning”, svarar jag medan jag lutar mig tillbaka i stolen, övertygad om att vi passerat minst 30 mil.
– ”16 mil.”
– ”VA?!”
– ”Ja, vi har snittat två mil i timmen.”

TVÅ MIL I TIMMEN?!

Då ska ni veta att det kändes som att vi hade kört genom halva Italien. Det är något med dessa italienska bergsvägar som får tid och avstånd att tappa all mening. Kurvorna är så snäva att man ibland funderar på att stanna och baxa runt husbilen manuellt.

Men å andra sidan vem har bråttom när man har utsikt över gröna dalar, gamla stenbroar och glittrande vattenfall?

Resan fortsätter långsamt men säkert och vi börjar inse att det kanske är det som är hela poängen.

De sista två nätterna i Italien valde vi att avrunda på bästa möjliga sätt med vattenrutschkanor, glass i solen och hundar som fick springa lösa. Vi landade på en ställplats strax utanför Milano, granne med ett litet men otroligt fräscht vattenland. Planen var egentligen att bara stanna en natt men det blev snabbt uppenbart att detta var en liten pärla vi inte kunde lämna direkt.

För 20 euro fick vi en lugn plats i skuggan, gratis inträde till vattenlandet (hur ofta händer det ens!?) och personal som log, vinkade och småpratade varje gång vi gick förbi. Det var inte mycket folk, vattnet var perfekt svalt, och det var faktiskt första gången på resan som det kändes… lite som semester på riktigt. Inget strul, inga döda batterier, inga smala vägar eller branta stup bara skrikande barn i vattenrutschkanor och hundar som kunde springa lösa i gräset.

Ärligt talat när man vet att man styr rakt mot ett regnoväder med hagel, storm och till och med varningar om tornados, så blir det ännu svårare att vända hemåt. Att sätta sig i husbilen och lämna 37-gradig sol för att köra norrut mot ösregn känns ungefär som att trycka på snooze när alarmet går, allt skriker ”nej tack”.

Som så många gånger förr börjar samtalen luta mot drömmen om att flytta till Italien. Naturen, maten, människorna, tempot ja allt lockar. Vi nämner det för flera italienare vi möter under dagarna här, men svaret blir detsamma varje gång:

– ”Nej nej, ni ska inte flytta hit. Ni kommer ångra er.”

Det är tydligen regeringskaos, hög arbetslöshet, dåligt skolsystem och inga framtidsmöjligheter för barnen. De flesta vi pratar med vill själva hellre flytta till Sverige. Ironiskt nog, vi som längtar hit och de som längtar bort.

Så vi tog våra sista dopp i italienskt vatten för den här gången, försökte ignorera prognoserna och satt länge utanför husbilen på kvällen och bara tittade på solnedgången.

Två dagar kvar. Sen är det dags att styra ut ur Italien. Men vi lämnar en bit av våra hjärtan kvar här och kanske, kanske är det inte sista gången vi rullar längs de slingriga vägarna i landet där varje vägkrök bjuder på ännu en vy som får en att häpna.

Vägen hemåt började så oskyldigt. Vi lämnade Italien via vackra Comosjön och allt kändes harmoniskt. Men det lugnet varade ungefär lika länge som en espresso i Italien.

Zarah hittade som alltid en ”ny spännande väg” som vi aldrig kört förut vilket på vårt språk betyder att vi garanterat kommer få en adrenalinkick, minst en hjärtattack och möjligen ett inslag i ”I shouldn’t be alive”.

Vi rullade vidare förbi Lago di Mezzola och Lago di Isola två otroligt vackra sjöar där man gärna hade stannat och doppat tårna. Men det blev inget dopp, för vägen började plötsligt klättra uppåt. Smalare, slingrigare, brantare och där satt vi med bränslelampan lysande rakt i ansiktet och en väldigt trafikerad bergsväg framför oss. Tanken var i princip tom och paniken började koka över. Det enda som inte var tomt var vår ångestnivå.

Som vanligt skulle GPS:en jävlas och ledde oss i en loop runt hela Lago di Isola så vi fick ”njuta” av utsikten en gång till. Kul när man knappt har bränsle kvar till att rulla till nästa busshållplats.

Men till slut nådde vi toppen. Och ja, det var magiskt vackert. Så vackert att vi kunde kasta snöbollar i shorts. Det blev dock kortvarig glädje, för jag fick en lysande idé:

”Jag lägger i friläge och rullar ner – spara bränsle!”

Bra idé om det inte vore för att man ska motorbromsa i serpentinvägar. Så där rullar vi, i friläge, bromsar konstant, och plötsligt känner vi hur det luktar bränt. Vi stannar och ser att bromsarna ryker. In på Google: ”Vad gör man när bromsarna kokar?” Svar: Inte det vi gjorde. Vi väntade men läste sedan att man skulle köra försiktigt och motorbromsa ner, inte rulla i friläge som idioter.

Till slut och jag vet inte hur, kommer vi ner och hittar macken, bromsarna luktar ”nästan normalt” och jag kunde andas igen tills GPS-tanten (den digitala, inte Zarah) säger:

”Motorvägen är avstängd. Rutt beräknas om.”

Rutten har nu två val:

1. Tillbaka till Italien där vi startade,
2. Eller tillbaka upp över bergen igen.

Då kom tårarna. På riktigt. Vi satt där och bara stirrade på varandra och sa:
”Vi kommer inte hem.”

Men så samlar vi oss. ”Det kan inte stämma. En motorväg kan inte bara försvinna.” Vi chansar och kör ut ändå och vad hittar vi? Jo, en perfekt, helt öppen motorväg utan ett enda hinder. Jäkla GPS…

Några mil senare kommer Zarah med ett sånt där leende som gör att man vet att man blivit blåst:

”Vi körde tydligen igenom San Bernardino-passet! Det har alltid stått på min bucketlist!”

Jo tack. Jag är ganska säker på att det inte var ett sammanträffande. Men okej, check på den, antar jag. Bucketlist… och nästan brända bromsar på köpet.

Som grädde på moset, i paniken på toppen, köpte vi ett årskort för vägarna i Schweiz i stället för ett dagskort och vi tankade såklart i Schweiz, landet där ett literpris kan kosta mer än en trerätters i Toscana. Vi som innan sagt att ”vi ska absolut inte handla något i Schweiz.”

Men vi lyckades! Vi klarade dagen och fick ändå avsluta med något magiskt: En pizza. Den bästa pizzan på hela resan – mitt uppe i en liten bergsby någonstans i Europa, efter att ha åkt genom Italien, Schweiz, Liechtenstein, Österrike och Tyskland allt på en och samma dag.

Det mina vänner, är familjen Bussman on tour i ett nötskal..

Vi trodde att dramatiken låg bakom oss efter bergspass, brända bromsar och GPS:er som driver med oss. Men nej det farligaste ögonblicket på hela resan väntade precis när vi trodde att vi var på väg hem i lugn och ro.

Vi ligger i norrgående riktning på motorvägen, allt är stillsamt, Zarah sitter bredvid och vi snackar om något trivialt. Då kommer en XC60 i full fart, kör om oss och en bil framför men sen händer något. Den börjar vingla, får sladd, styr rakt över alla filer och vi ser den komma mot mitträcket.

Allt går så fort men samtidigt i slow motion. Jag slänger mig på bromsen, lyckas köra så långt ner i diket jag kan. Jag hinner bara tänka ”Nu smäller den rakt in i oss.” Men istället för att studsa tillbaka mot oss så händer något… oförklarligt.

Precis där bilen träffar mitträcket finns ett hål. Ett enormt jäkla mirakel. Bilen flyger rakt igenom till södergående riktning.

Men där väntar nästa mardröm. Den smäller rakt in i sidan på en annan bil, studsar vidare in i ytterligare en bil som börjar volta längs mitträcket, den voltade bilen åker in i en tredje och till sist en lastbil. Totalt kaos. Glas, metall, skrik, rök och vi sitter där, mitt i allting, oskadda men i fullständig chock.

Zarah, min älskade fru, som bara några dagar tidigare låg i solstol och bläddrade i bok, slänger sig ur husbilen och ringer 112 direkt. Får direktiv att kolla skadeläget hos de inblandade. Vilken jävla bröllopspresent hon fick där (för idag är det även vår bröllopsdag).
Vi är beredda på det värsta då bilarna ser ut som skrot. Vi tänker att vi kommer mötas av kroppar… Men alla lever. Mirakel nummer två.

Läser nu i nyheterna att några av de inblandade har livshotande skador och vi hoppas innerligt att alla klarar sig. Att vi inte stod två meter längre fram, att däcket som orsakade olyckan inte small några sekunder tidigare, att vi lyckades stanna i tid. Det är änglavakt på riktigt.

Så nu sitter vi här, i Örkelljunga med en mugg vin i handen och försöker förstå vad som just hänt. Det enda vi vet är: Fy fan vad snabbt livet kan vända.