Roadtrip genom Balkan

Semester. Det vackra ordet som lovar vila, äventyr och kanske en glass eller två. Men låt oss vara ärliga, semester med familjen Bussman är inte direkt synonymt med vila så varför skulle denna semester börja med fågelkvitter och kaffe i solen? Nej jag har nog aldrig varit så stressad som jag varit det första dygnet. Det var mer som att försöka jonglera med vattenballonger medan man springer i ett hinderlopp baklänges i flipflops.

Redan dagen innan avfärd började nerverna vibrera. Allt var nästan klart. Väskorna stod där prydligt halvt öppna, vi hade gjort vårt sedvanliga halvhjärtade försök till planering, och vi kände oss, hör och häpna, mentalt redo. Det var då det hände. Pling! Ett mejl från färjan som skulle ta oss till Polen.

”Hej, p.g.a. oförutsedda händelser måste vi tyvärr ändra din bokning.”

Jag vill bara säga det: Inget bra börjar med ”p.g.a. oförutsedda händelser”. Det är ungefär som när läkaren börjar med att säga: ”Det är nog inget allvarligt, men…”

Färjan skulle nu gå flera timmar tidigare. Så istället för en lugn och harmonisk morgon med nybryggt kaffe i handen, blev det ett inferno av stresspackning, passletande, laddarslagsmål och barn som tjöt: ”MEN JAG HADE DEN DÄR I MITT RUM!!”

Till slut rullade vi ut från uppfarten, en enad familj mot äventyret…. i två kilometer.

– Jag är hungrig, sa någon från baksätet.

Det är något djupt mänskligt i hur snabbt en människa kan gå från ”äventyrslysten upptäcktsresande” till ”grinig korvbrödsjunkie”. Så vi stannade för matintag, allt för husfridens skull. Mätta och för stunden lyckliga rullade vi vidare. Hela fyra mil hann vi innan insikten slog till som en kall dusch hälften av packningen är kvar hemma. Hur är det ens möjligt?

Jag hade enbart långärmade tröjor med mig. Felicia, som föredrar shorts även i snöstorm, hade enbart jeans. Och Lexie? Hon såg ut att ha planerat för en resa till Antarktis eller i alla fall inte till ett soligt Europa för badkläderna låg tryggt kvar hemma i garderoben. Små detaljer, egentligen. Bara det absolut nödvändigaste när man ska ner till varmare breddgrader.

En snabb sväng in i Sundsvall så var shoppingkassarna fyllda med det mest basala: shorts, t-shirts och badkläder. Allt det där man tänker att man packat. Resan gick vidare, vi andades ut. Tills jag, någonstans i Söderhamn, insåg att jag glömt hela necessären (igen). Tandborste? Nope. Shampoo? Nej. Smink? Definitivt inte. Allt låg kvar hemma och hånade mig. Trodde verkligen att jag hade lärt mig efter förra resan men mönstret var tydligt, men hoppet om bättring levde kvar. Nästa år… då.

Resan fortsatte ner genom Sverige och in på småtimmarna var det dags för lite sömn innan fortsatt resa söderut.

Ja, det var inte riktigt enligt plan. Men vi hittade en tyst och lugn parkering för natten, och tänkte: ”Vad skönt, ingen trafik, inget oväsen.” Det var först när vi såg gravstenarna i morgonljuset som vi insåg att vi bokstavligen haft de döda som grannar. Ingen störde oss i alla fall – det får man ge dem.

Vi gav oss av mot färjan som vi alltså inte längre hade marginal till. För första gången på våra resor fanns ett faktiskt klockslag att förhålla sig till. Det var också då vi kände ett akut sug efter McDonald’s-frukost. Självklart väljer vi den med ca 20 pers före och endast en kock så efter 45 minuters väntan var vi nu mätta och återigen på väg.

Vi körde som om vi deltog i ett rally och jag som alltid haft en tävling mot GPS:en. Att slå dess beräknade ankomsttid är mitt personliga OS. Men nu… nu började siffrorna gå åt fel håll. Min iver att vinna gjorde att vi tog ”den natursköna rutten” via Furusund, Ön och vad som verkade vara någons privata skogsväg.

GPS:en, vår förvirrade följeslagare, hade nog också tagit semester.

Men vi hann och med fem minuters marginal dundrade vi fram till färjan, så ivriga att vi körde förbi hela kön, rakt genom incheckningen så vid nästa bom tog det tvärstopp då vi inte hade ett boardingcard som man tydligen skulle få vid incheckningen. Vi backade skamset tillbaka, under dömande blickar från de andra resenärerna. Efter ett skamset snack med tulltjänstemännen var vi nu ombord. Första etappen avklarad även om det var med nöd och näppe och ett generöst stresspåslag.

Vi landade i Polen strax före midnatt och lagom möra efter färjeturen men ändå vid gott mod. Planen var glasklar, vi ska ta oss över hamnen, hitta en lugn plats och få några timmars sömn. Enkelt, eller hur? Men det här är ju vi vi pratar om, ingenting är enkelt.

Det är mörkt, tyst och GPS:en som uppenbarligen saknar konsekvenstänk och eventuellt en moralisk kompass tycker att smågränder mellan betongblock är en utmärkt rutt för en husbil. Mitt i en av dessa gränder, precis mellan två lägenhetshus händer det. Två enorma vildsvin springer plötsligt rakt över vägen. Inte ett ”åh så gulligt landsbygdsinslag” utan två bastanta bestar som ser ut att kunna välta bilen om de velat. Där satt vi mitt i natten, mitt i city, stirrandes ut genom rutan och undrade om det verkligen bara var cola i glaset på färjan. Kort intern kontroll, ingen sprit det var bara vildsvin på en nattpromenad genom stan. När vi väl hittat en övernattningsplats utan grymtande besök parkerade vi, andades ut och sov som stockar.

Det vill säga tills dag två tog vid. Den började som så många andra semesterdagar med ett sms från de polska myndigheterna. Ett sådant där som inte riktigt signalerar ”glass och solstol”.

Stormvarning. Kraftigt regn. Håll er inomhus. Sök skydd.

Perfekt. Vi som hade tänkt ta årets första bad. Men som den beslutsamma (och något verklighetsfrånvända) familj vi är lät vi inte vädrets makter förstöra våra planer. Istället gjorde vi det mest logiska: Vi packade ihop snabbt och försöker hinna före stormen.

Väl framme vid badplatsen hinner vi inte ens kliva ur bilen innan nästa varningsmeddelande plingar till. Stormen är nu bara 30 minuter bort. Så istället för bad blir det en äggmacka på stående fot och vidare färd mot nästa resmål för dagen.

Vi stannar vid en stor Jesusstaty längs vägen för är det någon gång man behöver andlig vägledning så är det när man semestrar i husbil under en polsk storm. Vi springer upp, knäpper ett snabbt foto och bokstavligen springer tillbaka. Regnet kommer i sidled, vinden ökar och vi inser att stormen inte skämtade.

Till kvällen sökte vi skydd på en privat tomt. Det låter ju nästan romantiskt men i verkligheten ringde vi på hos en äldre dam som öppnade dörren i nattlinne och tofflor, tog en klunk ur något som inte var vatten, log brett och viftade in oss på gräsmattan. Hon har med största sannolikhet druckit mer vodka än jag har druckit kaffe och ändå var hon piggare än oss alla tillsammans.

Zarah och Felicia avslutar dagen med årets första dopp, trots att temperaturen sjunkit till mellan 16 och 18 grader efter regnet. Själv stod jag kvar på land iklädd jacka och långbyxor och konstaterade att mitt första bad får vänta tills vädergudarna är på bättre humör.

Jag tog ett djupt andetag, såg ut över den mörknande sjön och tänkte: Det här, det är semester. Inte den semester som syns i resebroschyrer men vår. På riktigt.

Det här skulle ju bli året. Året då vi för första gången i världshistorien faktiskt reste med en plan. En plan som dessutom var färgkodad, dag-för-dag, plats-för-plats, med tydliga tider och aktiviteter. Det såg ut som en strategisk NATO-operation i reseform.

Redan dag 2 så spricker planen.

Vädergudarna skrattade rakt ut åt våra strukturerade ambitioner. Åska, blixtar, spöregn, hagel, stormvindar det var som om någon höll ett riktigt förbannat väderläger över Polen. Vi gjorde det enda kloka, vi kastade hela schemat åt sidan och återgick till vårt beprövade semesterupplägg och tar det som det kommer.

Vi bytte alltså bad till spökjakt för det känns mer rimligt.

Vid första spökiga stoppet som var en övergiven militäranläggning från Kalla kriget hann vi knappt parkera innan solen plötsligt sprack fram. Vi sprang runt bland ruinerna, fotade rostiga dörrar och kände historiens kalla vindar, bokstavligen. Taktiken lyckades och här tror jag verkligen vädergudarna lyssnade för vi hann inte mer än att komma tillbaka och sätta oss i husbilen så började stormen och ösregnet igen.

Zarah som är den modiga och nyfikna, hoppade ner i en av de mörka källarbyggnaderna. Det gjorde hon dock bara i ungefär tre sekunder innan hon dök upp igen med ansiktet lika blekt som polskt gråväder och ropade:
– ”NÅGON ÄR DÄR NERE!”

Jag tänkte inte ens, jag bara sprang. En gammal gren råkade hamna rakt i Zarahs ansikte när jag fällde den i farten. Jag skrek nåt i stil med ”RÄDDA SIG DEN SOM KAN!” och lämnade resten av familjen att ta sig ut bäst de ville. Romantik i all ära men när det kommer till spöken så gäller överlevnadsinstinkt.

Efter detta något intensiva besök drog vi vidare till Jelén-Rynek 24 i Jaworzno som enligt internets alla suspekta källor är ett av Polens mest hemsökta hus. Det sägs att huset har en stark och negativ energi med ovanliga ljud, rörelser och möbler som flyttar sig.

Men ingen öppnade och inte ett spöke i sikte. Så vi körde vidare utan karta, utan plan, men med full frihet. Det var här när jag fick ratta husbilen som jag ville och inte styras av Zarahs färgkodade system som också en välplanerad tre timmars resa till nästa camping blev till en nio timmar lång spontan sightseeingtur genom varenda lantlig håla mellan Kraków och ingenstans. Men vad vi har sett polsk landsbygd! Höbalar i konstnärliga formationer, getter som ser ut att döma ens körstil och traktorparader utan slut.

Dock ingick också en 40 minuter stillastående diskussion, ni vet en en sån där klassiker som kan spräcka ett äktenskap eller i alla fall skapa tystnad i tre mil. Vi fastnade vid en vägtull och enda alternativen var: 1) Bryta mot lagen. 2) Bryta mot en annan lag.

Zarah ville bränna rakt igenom och få böter (garanterat). ”Det får kosta!” sa hon med eld i blicken.
Jag som är något mer konflikträdd och laglydig föreslog att vända bilen och köra 10 meter i motsatt färdriktning tillbaka ut på landsvägen, också olagligt såklart men liksom lite mindre olagligt eller rättare sagt mindre kostsamt OM vi inte åker fast.

Det blev Zarahs alternativ så vi körde igenom. Jag svettades som en smugglare och väntar nu med mild panik på att det polska trafikverket ska skicka oss en bot större än vår resebudget.

Dagen efter fortsatte vår resa ner genom Polen och då Felicia är oerhört intresserad av historia, till skillnad från oss andra som mest är intresserade av att ”se något fort och ta ett kort”, önskade att få se Auschwitz och eftersom resan nu går på känsla och inte planering så självklart ändrar vi kurs och drar dit. Det var starkt, tungt och viktigt. Respektfullt.

Saltgruvan i Wieliczka som egentligen var planerat för den dagen? Ja, det hoppade vi över när vi insåg att det var fem timmars guidad tur och inte bara en snabb sväng in bland saltkristaller och ta selfies. Men också en påminnelse om att vår typ av planering kanske funkar bäst för glasspauser och spökjakter och inte historiska världsarv som kräver förbokade biljetter och tålamod.

Det har nu gått några dagar och vi har hunnit bo på många olika ställen.

Andra natten i Polen tillbringade vi hemma hos ett trevligt par i en liten by mitt ute på landet, kan inte ha varit mer än 10 hus i den byn och hundarna fick springa fritt på havrefälten.

Tredje natten hamnade vi på en lite större camping med både italienare, tyskar och holländare som grannar dock bara pensionärer men det är väl så när man reser så tidigt på året.

Fjärde natten: jackpot. En liten, nybyggd camping i de polska bergen med utsikt över gröna kullar och fågelkvitter. Det var som att Gud förlåtit oss för vägtullen och bjudit på en liten försmak av himlen.

Imorgon väntar nya äventyr då vi siktar på Tjeckien. Vi har ingen aning om var vi ska, vad vi ska göra eller hur vi ska hitta dit.

Men en sak vet vi med säkerhet, GPS:en kommer inte hjälpa till och det gör inget för vi tar det som det kommer för det är så en Bussman reser.

Planen, denna ständigt ambitiösa och naiva skapelse sa att vi skulle åka tidigt från Polen och rulla in i Slovakien med ett schema lika tajt som ett par nytvättade jeans. Fullspäckad dag! Natur! Kultur! Äventyr!

Men verkligheten, som vi numera har en ganska intim relation med, hade andra planer. Stormen som verkar vara vår eviga skugga på den här resan hade tydligen inte förstått att vi bytt land utan den hade hängt på. När vi såg regnet piska mot fönstren som om himlen själv var förbannad, då… ja, då gjorde vi det enda rimliga och somnade om.

Några timmar senare vaknade vi till ljudet av tystnad, inget regn, inget åskmuller, bara… vind och 13 grader. Det är ju som sommarvärme för en norrlänning! Vi laddade kaffekopparna, vred om tändningen och satte kurs mot Treetop Walk i Slovakiens skogar.

Det är en sådan där slingrande gångväg som går högt över trädtopparna, där man till slut når ett utsiktstorn med panoramavyer, frisk luft och en hissnande känsla av ångest om man råkar lida av höjdskräck och det gör ju både Zarah och Felicia.

Men där gick de steg för steg, bleka som molnen ovanför, uppåt och uppåt som om de klättrade på mod. Väl uppe? De la sig på ett nät som hängde flera meter över marken och tittade ner. Jag upprepar: DE LA SIG PÅ ETT NÄT. Jag? Jag höll kameran. Nån måste ju dokumentera hjältedåd.

Stolta och fortfarande lite skakiga tog vi oss vidare. Nästa stopp: Spisskyborgen strax utan för Spišské Podhradie, en medeltida borg som pryder UNESCO:s världsarvslista och varje slovakisk vykort värd namnet. Men den ligger inte direkt i stan om vi säger så. Det var en brant promenad upp för ett rejält berg.

Som tur var hade vädergudarna vaknat på rätt sida. 25 grader, strålande sol, lagom mycket svett och en konstant känsla av att vi var med i ett historiskt drama. Utsikten var så vacker att till och med Felicia tystnade och det är ett tydligt betyg.

Efteråt var det dags för något mer… spektakulärt. Vi hade siktet inställt på ett Dinoland. Ja, du hör ju själv dinosaurier, berg-och-dalbanor, kanske en animatronisk T-rex som sprutar rök. Vi var taggade.

Men vår GPS, vår älskade, lögnaktiga GPS, ledde oss in på bergsvägarna från helvetet. De blev smalare och smalare. Till slut var det inte längre vägar utan det var möjliga tankebanor genom skogen., en illusion av färdriktning. Vi såg inte en bil, inte en människa, bara träd och fler träd och kanske… ett ljud? Var det en fågel? En björn? Eller en Velociraptor?

Plan B blev: vi kör in i Ungern.

För om man ändå är ute och kör vilse på centraleuropeiska småvägar varför inte göra det i ett nytt land? Vi vinkade farväl till Slovakien, våra spökiga trädtoppar och förbjudna skogsvägar och satte kurs mot nästa kapitel i det som borde heta ”Bussmans guide till improviserad paniksemester i öst.”

Ungern – vi är på väg. Och vi är redo.
…tror vi.

Jag kände mig som självaste Indiana Jones, fast i husbil och utan piska, när jag stolt susade fram på den fina asfalten på väg in i Ungern. Solen sken, ljudnivån var låg (för en gångs skull), barnen var nöjda, kaffet fortfarande varmt och jag kände mig som världens bästa chaufför. Jag tillät mig till och med att le tills Zarah plötsligt utbrister:

– Här ska vi svänga av!

Jag borde ha anat oråd redan där för ingen motorväg leder till lyckliga äventyr när man svänger av den i Östeuropa. Men jag, godtrogen och full av motorvägseufori, svängde lydigt av och rakt in i en scen ur en postapokalyptisk dokumentär.

Smala, skakiga bergsvägar tog över. Vår trogna husbil började låta som ett misshandlat dragspel, skrammel, dunk, gnissel. Jag försökte tänka men ljudet gjorde det omöjligt. Det var som att åka runt i en tvättmaskin full med verktyg.

– Hur mycket kan man egentligen misshandla en bil innan den bara ger upp? mumlade jag högt medan ännu en kastrull rullade ut ur sitt skåp och attackerade mitt ben.

Vi passerade kåkstad efter kåkstad där husen såg ut att vara byggda av trasiga drömmar, korrugerad plåt och gammal optimism. Tills vi till slut som genom ett mirakel hittade en öde campingplats. Ingen reception, inga andra gäster bara en sned skylt där bokstäverna ”W” och ”C” båda ramlat av. Perfekt!

– Vi plankar in, sa jag. Det är ju ändå ingen här.

Väl parkerade för natten började diskussionen om säkerhet.

– Vi kanske borde sätta upp ett extra lås? föreslog frugan.

– Jag har några klistermärken kvar från hemlarmet hemma. Vi klistrar dem på dörren och vi skriver “Varning för hund” gärna på ungerska om någon kan det.

Vi låg där i sängen halvt sovande men med öronen spetsade för varje ljud utanför. Någon bil långt borta? En gren som knäcktes? Eller bara vinden? Jag kände ändå ett visst lugn mest för att det i alla fall stod på campingskylten att man inte fick ta med sig vapen, knivar eller bomber. Ja, då så. God natt.

Morgonen därpå var planen enkel, det skulle bli en ren resdag genom Ungern för att ta oss in i Rumänien så fort som möjligt. Det tyckte dock inte Trulls, vår fyrbenta prins, han ville tydligen utforska den Ungerska sjukvården och låtsades spela halvdöd.

Två kvällar tidigare hade vi upptäckt att hans överläpp såg ut som om han testat en Slovakisk botoxbehandling på bakgården. Vi misstänkte dock mer att ett bi hade stuckit honom än en skönhetsklinik och dagen efter var svullnaden borta. Han kräktes lite men inget dramatiskt så vi körde vidare.

Men den här morgonen skulle allt förändras. Vi hade stannat för att handla och Trulls låg kvar i husbilen tillsammans med tjejerna. När vi kom tillbaka 20 minuter senare låg han där helt apatiskt, tandköttet var kritvitt, han andades långsamt och ville varken ha vatten, godis eller sin största passion i livet, ost och då förstod vi att det här var allvar.

Panik. Googling. “Vitt tandkött hund” – PANIK MED VERSALER. Det stod akut. NU. GASA.

Vi tryckte gasen i botten och körde mot närmsta djursjukhus. Jag minns knappt vägen dit jag vet bara att bilen skrek, barnen grät, och vi alla höll Trulls i blicken som om vi kunde hålla honom vid liv med vår kärlek. Så kommer vi fram till ett litet, charmigt ungerskt djursjukhus med en veterinär som var helt fantastisk. Hon tog emot oss med ett lugn som om vi kommit för att klippa klor, inte rädda liv. Prover togs och dropp sattes. Han fick vitaminer, antibiotika, klappar och vänliga ord. Inget allvarligt kunde påvisas, men hon tog inga risker och långsamt började färgen återvända till hans tandkött. Han blinkade till, rörde på svansen och slickade lite på min hand. Vi grät av lättnad.

När vi till slut skulle betala för hela behandlingen, ni vet det här ögonblicket då man i Sverige börjar fundera på om man behöver sälja bilen, säger hon:

– 800 svenska kronor, tack.

Jag tittade på henne som om hon var från en annan värld. 800??? För räddat liv, dropp, prover, medicin och omtanke.

Vi körde därifrån med en piggare Trulls, en påminnelse om livets skörhet och en bil som nu luktande lite ungersk desinfektionsmedel. På kvällen satte jag mig ner utanför husbilen med ett glas vin.

– Vi är rika, sa jag till frugan.

– På pengar? frågade hon.

– Nej. På livet, på Trulls, på motorvägar och på att ha varandra.

Hon log och jag höjde mitt glas. I fjärran hördes ett avlägset bi, Trulls morrade. Allt var som det skulle igen.

Vi kan väl säga så här det där glaset vin förtjänade jag. Efter att ha sett Trulls ligga som en slö, liten trasa i husbilen och inombords redan ha planerat både avskedsceremoni och gravsten med texten “Han älskade ost”, så kändes det som att världen återfått färg när han studsade omkring igen som om ingenting hade hänt. Hela familjen drog en lättnadens suck, även om Felicia föreslog att vi skulle köpa in en liten hjärtstartare till husbilen ”för säkerhets skull”.

Vi ligger några dagar efter i våra uppdateringar kanske för att vi blivit bortförda av ett UFO i Hoia Forest. Det kan också bero på vin, värmeslag eller att vi helt enkelt kört vilse både mentalt och geografiskt. Men nu är vi tillbaka på banan, eller snarare på de oväntat fina rumänska vägarna. Ja, du hörde rätt Rumänien har vägar som skulle få en svensk Trafikverksdirektör att glädjegråta.

I torsdags rullade vi över gränsen in i Rumänien med en nervös och lite skräckinjagande känsla. Vi har aldrig varit här och har i dagens läge verkligen haft förutfattade meningar om detta land som jag nu definitivt tar tillbaka. Många rumäner är otroligt duktiga på engelska något som vi inte upplevde i t ex Ungern. De är också otroligt vänliga av sig. Jag har heller aldrig sett så otroligt fina och välskötta vägar även de småvägarna som vi åker på. Inte alls som i Ungern där hela husbilen låter som en maracas när man ska ta sig fram. Vädret är nu över 30 grader på dagarna men sjunker till bara några få grader på natten.

Men vi började förstås starkt med att jaga spöken.

Första anhalten blev Hoia Forest, världens kanske mest hemsökta skog. Här sägs både andar, utomjordingar och tidshål ha sitt tillhåll. Zarah var eld och lågor men jag hade lite mer av en panikattack. Vi lyckades förstås komma fel in i skogen, från helt fel sida när en man och hans son plötsligt dök upp ur ingenstans och började peka ut den ”rätta vägen” på vår karta så borde vi kanske anat något. Vi tackade, vände om, körde ett varv runt hela stan, tog ut pengar, körde vidare… och väl framme vid ”den rätta platsen” 45 minuter senare så dyker samma man och son upp, igen. ”Gick allt bra?” frågade han som om han var portvakt till parallella dimensioner. Mycket märkligt. Antingen en sjuk slump, eller så blev vi precis en fotnot i ett kommande X-Files-avsnitt.

Vi valde att spendera natten uppe i bergen i utkanten av denna skog på en väldigt spartansk camping men familjär och med pool. Det är ändå något magiskt med att bada under stjärnorna i en spökig skog. Morgonen efter skulle vi betala för vår natt. Zarah, vår mästare i charmoffensiv, blev så överväldigad av platsens ”mysfaktor” att hon valde att inte svara på frågan om hur många vi var, utan istället inleda en känsloladdad hyllning av campingen:
”Jag har nog aldrig tillbringat en natt på ett så vackert ställe… någonsin!”

Resultat? Ägaren blev helt ställd, röd om kinderna, och glömde fullständigt bort det där med antal personer. Vi betalade ungefär vad en cappuccino kostar i Stockholm.

Vi fortsatte vidare till Sighisoara hemstaden där Vlad Tepes (a.k.a. Dracula) faktiskt växte upp. Här snackar vi medeltida mys med kullerstensgator, färgglada hus och en ständig doft av grillat. Vi strövade omkring bland souvenirbutiker med vampyrtänder och handstickade spetsdukar, och funderade över hur någon som vuxit upp i så här idylliska kvarter kunde växa upp till en pålglad tyrann. Tydligen är denna stad en av de bäst bevarade medeltida städerna i Europa. Otroligt sevärd!

Kvällen avslutades på ännu en charmig camping och denna gång inne på bakgården till vad som såg ut som en rumänsk version av en skånelänga. Och naturligtvis så Zarah hittade en tvättmaskin. Den kvinnan och hennes känslor för tvättmöjligheter är starkare än många äktenskap. Det var som att se någon vinna på lotto.

Så där låg vi, omgivna av doften av nytvättade kläder, drack ett glas vin, och summerade dagen: vi hade undgått UFO:n, sluppit bli blodtappade av vampyrer, och tvättat allt som tvättas kunde. Det måste vara det som kallas lyx på hjul.

Det går liksom inte att vara i Rumänien utan att göra ett kulturellt stopp vid Draculas slott i Bran. Det är lite som att åka till Paris och skippa Eiffeltornet, eller som att fira midsommar utan att någon skämmer ut sig till tonerna av Små grodorna. Så vi styrde husbilen mot Bran, laddade med en påse saltade nötter, viss skepsis och ett uns nyfikenhet.
Slottet var mäktigt, det får vi ändå ge det. Ståtligt, mörkt, mystiskt – och fullständigt invaderat av selfie-pinnar, paraplyförsedda grupper med guideflaggor och souvenirbutiker som försökte sälja allt från vampyrtänder i plast till “äkta” transsylvanska kökshanddukar. Vi knallade runt, betade av det kulturella, höll god min, men innerst inne kände vi det: vi ville därifrån, ut till landsbygden, till det riktiga Rumänien där vinden blåser fritt, människorna är nyfikna, och korna går på vägen.

Så blev det, vi lämnade turisthysterin bakom oss och gasade upp i bergen. Ja, du läste rätt – gasade för vägarna var som gjorda för det. Tänk San Bernardino-passet i Schweiz, fast bättre med breda kurvor, slät asfalt och en känsla av att man faktiskt kunde köra husbil som om det vore en sportbil. Det är inte varje dag man får uppleva halvrally i ett rullande kylskåp på hjul, men här gick det undan. Zarah fick hålla kaffet i båda händer och Felicia tryckte in sig mellan madrasser och mjölkpaket i hopp om att inte bli kastad som en potatissäck vid nästa böj.

När kvällen började falla rullade vi in på en liten camping högt upp i bergen. Inga skyltar, ingen reception, bara en liten gräsplätt hemma hos ett par men med en hisnande utsikt. Plötsligt dök han upp, kobonden. En äldre man med väderbiten hy, käpp och ett tålamod som bara någon som gått i samma takt som sina kor i ett helt liv kan ha. Han pratade enbart rumänska, men med gester, skratt och pekande förstod vi till slut att han trodde att vi kom från Tyskland.
Tyskar, ja, enligt honom var Rumänien invaderat av tyskar. När vi försökte säga att vi var från Sverige såg han ut som om vi just påstått att vi kom från Mars. “Sverige?” sa han, och rynkade pannan. Ja! Sverige! Zlatan! Abba! IKEA! Men nej ingenting. Han hade bott hela sitt liv i denna lilla bergsby och Sverige var inte en del av hans världskarta.
Och där, i ett ögonblick av stillhet, slog det oss, vi var pionjärer.

Bussman har under denna resa blivit en form av ambassadörer för hela svenska folket vare sig vi vill det eller inte. Flera campingägare har berättat, nästan högtidligt, att vi är de första svenskarna som satt våra fötter på deras grusplaner. Vi har skrivit in oss i deras loggböcker som exotiska varelser från nord.
På en bensinstation blev jag hjälpt av en kille som tankade bilen åt mig, nästan med vördnad, och han sa med lysande ögon: “Du är den första svensk jag någonsin träffat.” Han sa det som om han just mött en snöleopard i vildmarken. Och där stod jag i shorts och tofflor och försökte hitta knappen för tanklocket.
Och jag kan inte låta bli att tänka… stackarna.
Stackars rumäner som nu kanske tror att alla svenskar är som Bussmans – halvgalna, viftande med händerna och konstant lite vilse. Vi som gasar husbilen i serpentinvägarna som om det vore Formel 1, som trasslar med växlingsautomaten och beställer pommes med hjälp av charader. Vi som ställer frågor med hjälp av Google Translate och glömmer att det finns mynt när vi ska betala med sedel för 1,70.
Men vet du vad? Kanske är det just det som är charmen. Kanske är det precis så världen ska upptäckas, med öppenhet, värme och ett stort mått självdistans. Så tack Rumänien för att du tog emot oss med öppna armar och för att du lät oss representera Sverige. Vi ska göra vårt bästa för att inte skämma ut hela nationen. Men vi lovar ingenting.

Wow. I söndags fick jag äntligen bocka av ytterligare en punkt från min ständigt växande bucket list – vilda björnar i det fria! Det hela började, som så ofta under denna resa, med ett samtal på en camping. En ensam motorcyklist från Belgien tipsade oss om en skogsväg där man med nästan garanti kunde få syn på vilda björnar.

Det var allt vi behövde höra.

Resplanen, som ändå mest fungerat som ett löst förslag och improviserad servettskiss, flög ut genom fönstret. Nu gällde det att spana björn.

Och vilken träff! Redan någon kilometer in på den slingriga vägen upp i bergen står de där – en björnmamma med sin unge. Vi spärrade upp ögonen, höll andan och började räkna. På fyra mil hade vi sett inte mindre än sjutton björnar!

Men mitt absoluta favoritögonblick? Jo, det var när jag – i total harmoni – satt med en glass i handen och njöt av den rumänska utsikten, samtidigt som jag kör. Plötsligt dyker det upp en björn mitt på vägen som lugnt och majestätiskt promenerar mot bilen..

Efter detta lilla naturäventyr behövde vi en extra natt i Rumänien, vilket ingen av oss klagade på. Till och med barnen, som annars är svåra att impa på, hade förälskat sig i landet. Felicia föreslog rentav att vi skulle stanna här resten av sommaren och med tanke på hur många olika fantastiska platser Rumänien verkar rymma så hade hon faktiskt en poäng.

Vi letade upp ännu en camping. Vägen dit gick, som vanligt, via en kombination av områden som såg ut att vara med i första säsongen av Walking Dead för att sedan mynna ut i ett pittoreskt lantlandskap, vidare in på en smal kostig, över ett par broar som inte såg ut att hålla för en cykel ens, innan vi till slut kom fram till… ja, vad vi först trodde var några övergivna baracker vid en fiskesjö.

Men vi har lärt oss nu att där det ser som mest oklart ut, då är vi oftast rätt och mycket riktigt, vi var ensamma, vi hade en egen pool (!), utsikt över sjön och en solnedgång som såg ut att vara specialdesignad av självaste moder natur i samarbete med Instagram.

Så där låg vi med björnar på näthinnan, glassfläckar på väggarna, och Rumänien i hjärtat. Just där och då tänkte jag att ibland är det de mest oplanerade omvägarna som leder till de mest oförglömliga upplevelserna. Och ibland är det björnarna som bestämmer vägen.

I måndags lämnade vi Rumänien, ett land som helt ärligt har sneglat sig in i våra hjärtan och bestämt sig för att bo kvar där ett tag. Barnen är helt övertygade om att det blir en återkomst och vem kan klandra dem? Landet har liksom en sån där oväntad charm som kryper in under skinnet på en, som den där ovälkomna släktingen som du ändå bjuder på kaffe varje gång hen dyker upp.

Innan vi lämnade passade vi på att ta ett dopp i Donau. Det kändes lite häftigt att stå på ena sidan floden och titta på Rumänien, och på andra sidan Bulgarien. Allt detta separerat av en flod som inte är bredare än att en hyfsat bra simmare skulle kunna ta sig över på en eftermiddag. Och det bästa? Vår lille fyrbenta vän Trulls gjorde sitt första dopp någonsin och verkade njuta som en riktig liten vattenråtta. Eddie, som vanligt lite väl snabb i starten, rusade rakt ut i vattnet innan man ens hunnit tänka tanken att ta av sig skorna eller shortsen. Han såg ut som ett vattendjur i full mundering och ja, vi följde snällt med.

Sen, pang så var vi i Bulgarien. Ett land som inte alls stod på vår ursprungliga plan. Men som med mycket annat på den här resan så styrdes vi mer av känsla än karta och plötsligt var vi där. Ett land till liksom vad gör väl det? Mer äventyr för pengarna.

Vi hamnade på en camping, förstås, långt in i den bulgariska skogen och uppe i bergen. Tillsammans med 18 belgar, som verkade vara ungefär lika entusiastiska som vi över att campa mitt i ingenstans. Vi fick också en heads-up om vad som väntade oss i Serbien nästa dag men mer om det sen.

Bergsvägarna i norra Bulgarien bjöd på kåkstäder och fattiga områden som vi knappt vågade tro var verkliga. Det var nästan som att köra in i en dokumentär om hur världen kan se ut bortom våra Instagramfilter. I flera byar stod små papperslappar fastklistrade på trädstammar, och först trodde vi att det var efterlysningar på försvunna personer eftersom känslan var lite kuslig. Men det visade sig vara dödsannonser och minneshälsningar till dem som gått bort, en påminnelse om att även här finns livets alla sidor, ibland brutalt nära och naket.

Som vanligt bad jag Zarah, medan jag körde, att ta lite bilder med kameran. Jag tänkte mig vackra landskap och natur, det klassiska vykortet liksom. Men när jag senare på kvällen fick tillbaka kameran var den fullproppad med bilder… på romerska kvinnor. Ja, du läste rätt. Zarah hade fastnat fullständigt för deras färgstarka och detaljerade dräkter, och liksom hypnotiserats. Så det blev många, många porträttbilder av kvinnorna i deras traditionella kläder och inte en enda bild på den vidsträckta naturen.

Jag kan inte låta bli att skratta åt det. Den där härliga kontrasten mellan vad man tror att man vill dokumentera och vad som faktiskt fångar ens intresse när man är på plats. Ibland är det inte vyerna som lämnar störst intryck utan människorna. Och visst är det en påminnelse om att det är människorna som gör resan till något att minnas.

Så medan vi packar ihop och förbereder oss för nästa land, Serbien, sitter jag och funderar på hur mycket världen egentligen rymmer och hur varje litet oväntat stopp kan bli en skatt i minnesbanken.

Och vem vet, kanske kommer kameran nästa gång innehålla bilder på serbiska gatuscener, eller om Zarah får som hon vill ännu fler porträtt av fascinerande människor med färgstarka historier att berätta.

När belgarna förvarnat oss om vad som väntade vid den serbiska gränsen hade vi förberett oss mentalt men nervositeten satt ändå som en extra packning ovanpå alla väskor. Det är något särskilt med att stå i ett gränspass med en husbil som ser ut som om den lastat halva familjens liv och med tankar som pendlar mellan ”Vad händer om de hittar något olagligt?” och ”Tänk om vi bara blir vänligt bemötta och får kaffe?”

Mycket riktigt, när vi rullade upp högt uppe i bergen vid gränsen var det bara vi och ett tjugotal lastbilar som stod och väntade. Plötsligt ropar en av chaufförerna att jag ska köra förbi alla i motsatt körfält och där gick mina tankar i högvarv: ”Vill han sätta dit mig? Ska jag köra olagligt ända fram till gränsen och riskera böter eller fängelse?” Men nej, det var bara vänlighet som lyste i hans ögon eller kanske något gemensamt gränsrespekt-koder.

Väl framme började showen: pass, körkort, registreringsbevis och grönt kort överlämnas. Men medan mannen går iväg med papperna dyker tre beväpnade poliser upp och börjar gå igenom husbilen som om den vore en bankvalvsvagn på rymmen. Invändigt, utvändigt, handskfack, luckor – ni vet, varenda liten vrå. Vi förstod snart att de letade efter smuggelgods av det mer levande slaget eftersom det tydligen är rätt vanligt att människor försöker ta sig över gränsen här.

Efter en stunds noggrant rotande fick vi äntligen klartecken och började rulla. Men – som om det inte räckte – tvärstopp efter bara hundra meter! Samma procedur upprepades igen. Pass, papper, nya poliser och nya genomgångar av vår kära husbil. Denna gång visade det sig att första gänget var bulgarisk polis, andra omgången var serbisk. Jag började undra om vi skulle få en tredje, fjärde och femte genomgång innan vi fick lämna gränsen – kanske rent av en husbilsrallytävling i polissökande.

Till slut fick vi tillbaka passen och instruktionen att köra rakt fram en liten bit till ett ställe som kallades ”Customer control”. Jag frågade polisen, lite försiktigt, om jag skulle stanna där eller om vi kunde köra vidare. Svaret var lika kryptiskt som instruktionerna till en IKEA-möbel: ”Kör dit, stanna där.” Så vi körde dit och stannade – men inget hände. Vi väntade, blinkade med helljusen, funderade på att vinka som på en bilshow men ingen dök upp.

Efter en minut gav vi upp och började rulla vidare försiktigt med hjärtat i halsgropen och blicken på backspegeln tänk om blåljus och sirener dök upp bakom oss? Men nej, ingenting. Vi hade klarat oss igenom Serbiens gräns med bara två sökningar och en ganska nervös körning.

Väl inne i Serbien började vi dagen med att besöka ett gammalt koncentrationsläger ett tungt och viktigt besök som satte perspektiv på vår resa och livet i stort. Efter det planerade vi ett besök till en kyrka byggd av skelettdelar och döskallar, en syn man inte ser varje dag och definitivt en plats för de modiga. Men när vi kom fram var det stängt. Typiskt.

Besvikna men inte helt ute i kylan fortsatte vi mot campingen, och vilken camping sen! Inte vilken camping som helst, utan en plats med stora gräsytor, pedantskötta rabatter och två stora pooler som bara väntade på oss. Det var som att ha hittat en oas efter alla nervösa gränsövergångar och smala bergsvägar.

Kvällen avslutades med ett kvällsdopp, skratt och återhämtning. Nästa morgon började precis lika bra, med frukost på terrassen följt av ännu mer bad. Plötsligt kändes det som semester på riktigt och det kunde inte ha kommit lägligare.

När jag sitter där i solen och blickar ut över poolen tänker jag på hur konstigt livet på resande fot är. Ena dagen blir man kroppsvisiterad av beväpnade poliser, nästa dag doppar man tårna i en pool bland pensionärer från hela Europa. Och mitt i allt det där hittar man just de små ögonblicken som gör att man älskar den här galna, oförutsägbara livsstilen.

Så kan man väl sammanfatta Serbien, en mix av spänning, historia och viktigast av allt ett dopp som rensar huvudet och påminner oss om att ibland är det just de små pauserna som är guldkornen på en resa.

Nordmakedonien, vad ska man säga? Vi åkte in i landet utan några större förväntningar. Men det jag hade förberett mig på var timslånga gränskontroller, evig väntan och poliser som verkar ta sig tid som om de handstämplade frimärken men det uteblev helt. Det var bara en 30-minuters väntan och en snabb koll på passen. Inga handfängsel, inga demonterade bilar, inga fängelseceller i sikte. Jag hade till och med förberett husbilen för militärliknande urplockning med allt upplagt och klart för att snabbt kunna lyftas ut. Men icke.

Det var som att komma in i ett land där gränspersonalen helt enkelt tänkte: ”Nä, det här är inga misstänkta terrorister, bara en svensk familj som kör husbil och försöker hitta ut ur skogen.” En lättnadens suck slapp ur familjen Bussman och någonstans insåg jag att våra förväntningar ibland är lite för präglade av alla varningar man läser på nätet.

Väl inne i landet for vi direkt till huvudstaden Skopje. Där promenerade vi runt bland den märkliga mixen av arkitektur och statyer som finns överallt. Det är en stad som liksom försöker visa upp sig från alla vinklar samtidigt med pampiga byggnader, enorma statyer och fontäner överallt. Men att promenera mitt i centrum när termometern närmar sig 35 grader i skuggan, ja, då är skuggan helt enkelt en myt och svetten rann som Niagarafallen.

Men vi bet ihop och fortsatte upp i bergen där Zarah, hör och häpna plötsligt får för sig att vi ska gå över en hängbro. Jag undrade såklart vad hon hade druckit. Hon är nämligen superhöjdrädd så det var fascinerande att hon envisades med att vi skulle gå över just denna rangliga bro på hög höjd. När vi kom fram till bron och jag såg spindelnäten som hängde tätare än juldekorationer på räcket insåg jag att ingen varit där på evigheter. Jag skickade ut Zarah först, som modigt klev ut på bron, medans jag stod på land och höll andan.

På mitten av bron började Zarah peka på trasiga brädor som tur var kunde jag hoppa över dem på vägen efter. Det kändes nästan som om bron hade en andlig betydelse kanske var det bara de som överlevde den som var värda att nå klostret på andra sidan. Ett slags ”utvald”-prov, typ ett passerkort för himlen.

Tillbaka i husbilen med adrenalinet pumpande och med en känsla av att vi överlevt ytterligare en utmaning styrde vi mot Grekland för natten. Jag hade gärna stannat kvar i Nordmakedonien längre eftersom landet hade något väldigt genuint över sig och befolkningen var otroligt vänlig och gästfri. Men det fanns ett problem: surf.

Vi hade räknat ut att vår dagliga surfmängd i Nordmakedonien skulle kosta oss runt 30 000 kronor vilket kändes lite väl i häftigaste laget. Så vi tvingades gå i ”dark mode” och samla ihop alla mobiler och stänga av dem helt. Helt utan GPS, utan Google Maps, utan Waze.

Det som borde ha varit en katastrof blev istället en fascinerande utmaning. Vi hittade runt i landet ändå och jag kan faktiskt säga att det är ett under. Kanske är det dags att vi helt slutar lita på vår GPS som alltid vill kasta in oss på små skogsvägar och leriga stigar. Vem vet, kanske ligger äventyret i att bara följa magkänslan och ibland till och med zickzacka genom bergen utan ett digitalt finger som pekar.

Efter att ha skumpat in över gränsen till Grekland med vår kära husbil (som nu mer liknade ett rullande byggprojekt än något som borde få rulla på vägar) var det äntligen dags att fira midsommar. Tre nätter blev det, inte bara för att njuta av solen, grekisk souvlaki och doften av salt hav på campingens restaurang, utan också för att… ja, laga ihop oss själva och husbilen. För den här husbilsresan var lika mycket ett äventyr i bilreparation som i resande.

Campingen? Jättemysig, med fantastiskt trevliga ägare och precis intill stranden. Kan det bli bättre? Jo, faktiskt. Här kommer lite av vad vi åstadkom under våra dagar där:

• Kylskåpsdörren flög av mitt i ett gupp när Zarah skulle ta en glass. Ja, dramatik på riktigt. Jag lovar, man hinner fundera på livets mening när en dörr plötsligt är borta och glassarna far iväg som små kometer över golvet.
• Två sidofönster har helt enkelt gett upp motståndet mot väder, vind och vår skumpande framfart. Nu sitter de elegant fast med silvertejp. Det är nästan som en konstinstallation som säger ”Vi ger aldrig upp”.
• Garderobsdörren gick i baklås just när serbisk polis bestämde sig för att göra husbilsgenomsökning. Svettigt värre att förklara att vi inte smugglade något, det var bara garderoben som fått panik. Lösningen? Skruva ner hela garderoben och det var ingen dans på rosor.
• Som final på denna lilla reparationsresa så fick vi vattenläcka i köket. Troligtvis packningen till kranen. Så nu kör vi med dunkar och låtsas att vi campar ”old school”. Det finns något romantiskt i det också, eller hur?

Men midsommardramatiken var inte slut där. Lexie skar upp stortån i havet vilket drog till sig hela den lokala grekiska räddningsstyrkan som sprang fram till undsättning. Tack och lov hade campingsägaren all möjlig sjukvårdsutrustning kvar från coronatiden, så vi slapp sjukhusbesök och kunde istället behandla tån med lite grekisk omtanke och plåster.

När vi väl kom iväg från midsommarparadiset rullade vi sakta söderut mot Aten, med många badstopp för både kropp och nerver behövde kylas ner efter allt som hänt.

På tal om familjen i husbilen: Eddie har hittat sin självklara plats sittandes vid matbordet och stirrandes med intensitet som skulle kunna smälta ost. Han väntar på något gott samtidigt som han njuter av utsikten som swishar förbi utanför fönstret. Trulls, ja vad ska man säga… Han luftar rumpan vid fönstret, eller spelar halvdöd. Det är hans sätt att säga ”jag hänger med, men det här är kanske inte min favoritaktivitet”.

På vägen mot Aten stannade vi en natt på ön Euboea, mitt emellan en hel drös med inhemska greker med sina fasta husvagnar. Fantastiskt läge, bara fem meter från vattnet, men vi kände oss lika välkomna som en regnskur på midsommarafton så det blev bara en natt.

Men vet ni vad? Vi skrattar mest, svettas mycket, badar ofta och lever livet precis så galet och underbart som det ska vara. Med tejp, dunkar och fulla hjärtan rullar vi vidare. För i slutändan är det inte bara destinationerna som räknas utan resan, kaoset, och alla oväntade äventyr längs vägen.

Vi rullade stadigt söderut mot Aten, fulla av förväntan på storstadspuls, gamla ruiner och lite kultur. Men ungefär två mil innan vi nådde Aten började vi svettas inte bara på utsidan, utan inombords också. 37 grader i skuggan och storstadsbesök? Nej tack, tänkte vi så vi gjorde det enda logiska vi svängde tvärt av och korsade landet på jakt efter vatten, fläkt och allt som kunde svalka våra överhettade kroppar.

Vi fann vad vi sökte. En fantastisk camping med husbilen parkerad på första parkett, bara två meter från havet. Livet lekte! Horisonten glittrade i solskenet och vi tänkte: “Här stannar vi i två nätter, här blir vi nya människor.”

Men vet ni vad som händer när man tror att man kan bemästra solen utan större förberedelser? Jo, man gör det klassiska generalfelet. Solen såg ju så snäll ut, himlen var klarblå och vattnet lockade som en siren. SUP-brädan låg där och viskade: ”Pumpa upp mig och paddla fritt…”

Så vi paddlade fram och tillbaka, timme efter timme med precis noll solkräm. För solens UV-nivå? Tja, den var ju ”bara” elva. Vad kunde gå fel?

Kvällen kom och med den insikten, huden var grisskär, axlarna kändes som frasiga chips, och ansiktet en märklig blandning av grillad halloumi och stekt banan. Kroppen hade gett upp, med vätskebrist, feberkänningar och illamående som inte ville ge sig. För första gången på hela resan, trots att det fortfarande var 28 grader ute, drog vi fram täcket och frossan hade tagit över. Vi visste att vi hade bränt oss på riktigt.

Så där låg vi solstekta och självkritiska och insåg att kanske hade det ändå varit enklare att bara svettas bort i de där 37 graderna i Aten. Men som sagt vi lär oss ju! Eller ja, kanske snarare att vi svänger av mot nästa äventyr med en flaska Aloe Vera i högsta hugg och en nyvunnen respekt för solen som följeslagare.

Men vet ni vad? Vi blev faktiskt ganska besvikna på det grekiska fastlandet. Vi har varit på några av öarna tidigare, och de är magiska, men fastlandet? Vägavgifter överallt, dyra som tusan och ärligt talat inte mycket att se. Det var så illa att vi började planera hur vi snabbast skulle ta oss ut ur landet.

Men så i sista stund, svängde vi av motorvägen och började köra på små, slingrande landsvägar och plötsligt öppnade sig det riktiga, fina Grekland upp för oss. De gröna bergen, små byar, slingrande gränder och en närhet till livet som man bara hittar bortom motorvägens monotoni.

Plötsligt blev planen en annan, vi stannar några extra nätter här och njuter av det oväntade och lugnet. Mitt råd till alla som ska till Grekland? Strunta i motorvägarna! Det blir finare, mer att se och betydligt mer spännande särskilt om du har husbil och gillar att köra på smala vägar och genom charmiga byar.

Och ja, jag förstår inte riktigt varför vi ens tog motorvägen i Grekland. Det måste ha varit solstingen som spelade oss ett spratt.

Solbrända som två överkokta kräftor lämnar vi den där fantastiska campingen och rullar vidare genom Grekland. Något har hänt med mig, jag får beröm av min fru! Inte för att jag vunnit något Nobelpris, utan för att jag lyckats köra mot rött, missa stoppskyltar och tutat på greker som om jag vore på en Formel 1-bana.

Vid ett tillfälle (ja, det var en av många) är vägen så smal och brant uppför berget att jag bestämmer mig för att skita i reglerna. Alla sover siesta ändå, tänker jag. Men vad händer? Jo, möte med polis förstås. Jag ler, vinkar ödmjukt och tackar när han får köra upp på trottoaren för att släppa förbi oss medan jag gasar förbi i full fart – och taktiken funkar. Puh!

Den här dagen bjöd också på vår första (och förhoppningsvis sista) upplevelse av ett rånförsök. Zarah hade läst varningar om att just denna väg och den vi körde igår är utsatta för stölder och rån. Det fanns berättelser om familjer som gått och badat för att sedan upptäcka att deras bil var borta. Såklart stannade vi för att utforska omgivningarna på en såklart ganska ödslig väg, perfekt för oönskade överraskningar. Vi hinner knappt parkera innan en bil med två unga män stannar bakom oss. Den ena smyger fram till förarhytten och kollar in, medan den andra går till husbilens bakre del.

Det de inte räknat med? Barn och hundar kvar i bilen. Eddie, vår svarta vaktis med ett skall som skulle kunna skrämma bort en björn, satte igång och då backade de snabbt! Med svansen mellan benen sprang de tillbaka till sin bil och drog iväg i ett dammoln. Eddie är vår oumbärliga livvakt och ibland även anledningen till att vi klarar oss ur kniviga situationer.

Men det stannar inte där, ni som följt oss vet att olyckor och jag (Åsa) är som magnet och spik så ja, även denna resa fick jag min dos. Efter hela två och en halv vecka lyckades jag till slut trilla. Vi hade stannat vid en magisk sjö och skulle gena ner för en brant slänt med rullgrus, stenar och taggbuskar, allt medan jag bar badtofflor. Perfekta ingredienser för katastrof.

Halvvägs ner fick Eddie syn på vattnet och varm som han var i 41 graders värme tog han sats och sprang neråt som en galning. Jag som inte alls var beredd på en löptur flög i luften, ramlade och landade på svanskotan på en stor sten. Där låg jag i taggbuskarna, med trasiga badbyxor, en uppriven skinka och en smärta som fick mig att tro att svanskotan gått av på riktigt.

Efter några plågsamma minuter lyckades jag kravla mig upp. Svanskotan var troligtvis inte bruten, bara rejält blåslagen – en lättnad, men ont gjorde det. Min största rädsla? Att inte kunna köra resten av resan men med smärtstillande och en lite ovanlig sittställning löste sig det hela. Barnen var dock övertygade om att de snart skulle mista sin chaufför och tvivlade på att Zarah kunde ta över ratten. Kanske för att de aldrig riktigt fått chansen, jag släpper nämligen aldrig ratten. Jag litar på min fru till 100 procent.

Som en perfekt avslutning på denna händelserika dag kom vi till ännu en mysig camping. Vi hittade en magisk promenadslinga som tog oss på två minuter ner till havet. Där, helt ensamma på en underbar strand, studerade vi solnedgången och samlade kraft inför nästa dags äventyr.

Vi startar dagen på det enda rätta sättet: med ett morgondopp i Medelhavet. Helt ensamma. Inte en foppatoffel i sikte. Det är som att någon dragit i semesterhandtaget och sagt: “Varsågod, hela kusten är er.” Det är nästan så att vi börjar undra om vi råkat boka hela Grekland via Airbnb.

Campingägaren skrattar åt vår förvåning och berättar att om en månad är stranden så fullpackad att man får lägga sin handduk som ett frimärke mellan två skrikande barnfamiljer och ett gäng selfieentusiaster. Vi tittar ut över det tomma, glittrande havet, nickar instämmande och klappar oss själva på axeln för att ha valt juni även om vi just nu smälter som glass i solen. 42 grader i skuggan och “varning för extrem hetta”? Check. Men vi lever och vi badar.

Vi rullar vidare, för vad är en bra dag utan minst ett till dopp? Tjugonio minuter senare (vi höll nästan på att slå rekord i att hålla oss torra), gör vi ett nytt badstopp. Det är den sortens dag där man mäter tiden i bad, inte i klockslag.

Nästa anhalt: Spring Water. Det låter som ett spa, men är i själva verket en naturupplevelse på temat ”hur kallt vatten egentligen kan bli innan det klassas som brott mot mänskliga rättigheter?” Vattnet är så kristallklart. Jag vadar i, tappar känseln i samtliga lemmar och kastar mig i ett snabbt dopp. När jag kommer upp igen är jag en ny människa eller möjligen en frusen fiskpinne men det är magiskt. Naturen är orörd, vattnet nästan heligt och känseln i fötterna kommer förhoppningsvis tillbaka före jul.

Middagen? Vi hamnar på campingens restaurang. Jag beställer pizza. Och… jag vet inte hur jag ska säga det här utan att såra alla pizzabagare jag tidigare mött. Men den här pizzan får mig att ifrågasätta hela mitt liv. Har jag levt i en lögn? Vad är ens mozzarella, om den inte smälter som denna? Det är inte mat – det är poesi.

Men! Inget kapitel är komplett utan lite action. Låt oss tala om: de grekiska kvällspromenaderna med hundarna.

Runda ett. Jag är ensam med våra två hundar, Eddie och Trulls, när en herrelös jättehund, tänk varg med gymkort, kommer lunkande med blicken låst på Eddie. Jag gör det enda rimliga och slänger upp Trulls som en handväska på axeln och fäktar vilt med armarna samtidigt som jag väser något mellan bön och hot. Det ser ut som om jag försöker breakdansa under tvång men plötsligt, som skickad av Zeus själv, kommer en grekisk man springande från sin gård, viftar med något i handen och ropar barskt. Besten flyr. Jag andas igen. Vi har överlevt.

Runda två. Denna gång har jag lärt mig. Nästan. Vi möter tre hundar, och först går allt lugnt till. Den ena sniffar artigt på Eddie som en gentleman. Sedan får den ett existentiellt sammanbrott, ylar till och går till attack. Jag hinner tänka: inte igen. Men tada! Ännu en grekisk man rusar till undsättning som om han haft jour. Vad är det här? Ett hemligt nätverk av grekiska “hundbekämpare” som vakar över oss från buskarna?

Runda tre. Jag är inte ensam längre, min fru är med. Fyra hundar stormar mot oss, däribland vår gamla bekant från första rundan. Jag fryser till men inte frun. Hon kliver fram, ställer sig bredbent, stirrar hundarna i ögonen och utstrålar ren, obeveklig urkraft. Det är inte rädsla i hundarnas ögon det är respekt. De tvärvänder som om de sprungit in i en vägg av pondus.

Jag säger det igen, jag har själv fått den där blicken. Det är inte bara ett ögonkast. Det är ett tydligt besked om att man borde ha hängt upp handduken, tagit disken, sagt förlåt och köpt blommor innan man öppnat munnen.

Så där står vi på vår sista kväll i Grekland. Med poolvatten i håret, pizzalycka i magen och en fru som nyss skrämde bort ett gäng vildhundar med ren personlighet.

Jag känner mig trygg och lycklig.

Det var nu eller aldrig. Sista timmarna i Grekland och vi bestämmer oss, NU ska vi maxa. Ut med allt vi kan ur detta fantastiska (och kokheta) land! Temperaturen låg någonstans mellan ”eldflamma i nacken” och ”pannkaka på motorhuv”.

Vi börjar starkt – med ett svalkande morgondopp i poolen. Klockan var inte ens 08:00, men solen hade redan fått asfalten att se ut som lava. Poolen däremot den var sval, blå och ren. Där låg vi och bara njöt av svalkan och att livet kändes hanterbart. För ett ögonblick.

Sen kom grottan.

Ja, du läste rätt. Efter svalk i pool blev det svalk i sten.

Vi fortsätter mot den Albanska gränsen. Men värmen? Alltså. Snälla nån. Vi är inte människor längre vi är kokta korvar med pass. Men som en skänk från ovan, strax innan gränsen till Albanien hittar vi en undangömd liten sjö. Vi hoppar i direkt, utan att fundera på om det var en badsjö eller en helig fridlyst fiskedamm. Allt vi visste var att det var vått, det var kallt, och det var LIVET. Nu gällde det att kyla ner oss innan mötet med gränspolisen, man vill ju se ut som folk när man korsar nationsgränser.

När vi sedan torkat någorlunda (läs: droppat färdigt på bilsätet) rullade vi vidare de sista hundra metrarna till den albanska gränsen. Väl framme vid gränsen ger jag snällt över våra pass till den albanska poliskvinnan.

Jag: ”Vill du ha hundarnas pass också?”

Poliskvinnan: ”Nope.”

Jag: ”Nähä men vill du ha registreringsbevis på bilen då?”

Hon: ”Nope.”

Jag (på väg att tömma handskfacket): ”Gröna kortet?”

Hon: ”Nope.”

Jag fortsätter: ”Mitt körkort då? skostorlek, blodgrupp?”

Nu börjar hon skratta och svarar återigen nej och ger tillbaka passen utan att ens öppna dem och säger: ”Welcome to Albania!”

Så, där står vi nu officiellt i Albanien, oinspekterade, otvättade men högst svalkade och förbryllade. Och om Grekland var som en glödhet bakugn, så är Albanien just nu som att kliva in i nästa kapitel bokstavligen.

Alltså… Albanien, Albanien, Albanien – vad ska man säga? Bara vi rullade över gränsen så var det som att köra rakt in i en sagovärld. Mäktiga berg som reste sig som i en fantasyfilm, vägkanterna var prydda med stenformationer som såg ut som små broar byggda av hobbits och vyer som fick oss att tappa hakan. Allt var så vackert att man nästan ville stanna bilen, fälla ut en picknickfilt och bara njuta över naturens storhet. Vissa länder smyger sig in under huden, andra trycker sig rakt in i hjärtat som en gammal schlager, men Albanien? Albanien slog ner som en Michael Bay-film: med explosioner, dramatik, eld och en estetik som fick oss att konstant väsa “Men titta DÄR då!”

Vi satt bara tysta och gapade. Eller ja, tysta för att vara vi. Det var mest ett oavbrutet “Wow!”, “Kolla!” och “Herregud, stanna bilen!”

MEN… värmen! Som en vägg, en bastuvägg, i kläder.

Men universum är ändå vänligt ibland. Precis när vi var på väg att spontant börja ånga bort våra identiteter, så dyker den upp – floden. En liten glaciärsmälta kanske? En vattenväg direkt från Polcirkeln? Vi vet inte, men det var kallt. Tolv grader. Exakt lagom för att först dö lite, sen återuppstå som en lycklig säl. Vi rusade i, en efter en, utan värdighet men med stor entusiasm. Upp, ner, upp, ner – som ett doppens zumba-pass där varje andetag var en kamp mellan skratt och köldchock.

Zarah, vår bokningsmästare och äventyrsgeneral, hade fixat boende för natten. Inte var som helst – nej, vi skulle bo där det verkligen HÄNDER grejer. Livets mittpunkt och händelsernas centrum mitt på ett brinnande berg.

När vi närmade oss såg vi röken stiga från berget. Vi körde upp medan ALLA andra körde ner. Det kändes lite som att köra in i Mordor med husbil.

När polisen stoppade oss och meddelade att byn vi skulle till höll på att evakueras pga skogsbrand började man ju fundera: ”Är det nu man ska vända?” Men nej då Zarah är inte den som viker ner sig. Med en heroisk omväg tog vi oss ändå fram till campingen – precis vid vattnet, och ja, fortfarande på det där brinnande berget. Campingägaren? En zenmästare i flipflops.

“No problem,” sa han med ett leende. Själv kände jag att vi kanske borde be honom definiera ”no problem” lite mer noggrant.

“Water is near.”
Jag: “Jaha… och elden är också near.”
Han bara nickade filosofiskt och pekade mot havet. Typ: Där har ni er brandförsäkring.

Vi badade. Klart vi badade. Havet var varmt, himlen färgades orange av lågorna, och över våra huvuden flög helikoptrar med gigantiska vattenbehållare. När en av dem passerade så lågt att rotorvinden nästan blåste av mig badbyxorna tänkte jag: “Det här. Det här är semester på högsta nivå.”

Efter en natt i vad som bäst kan beskrivas som ett svettigt experiment i människans gränser för värmetålighet alltså vi snackar bastu med tak klev vi, lätt tillagade, ut i morgonsolen för att kasta oss i det turkosa vattnet. Ett dopp som kändes mer som en religiös rening än en simtur. Vi var lyckliga, rena och redo att ta oss an dagen.

Det varade ungefär tills campingägaren fick syn på mig, en mycket entusiastisk herre som uppenbarligen fått upp ögonen för mig. Han pekade med hela handen ”You! Viking! You come with me!” och deklarerade att det var jag, och endast jag, som skulle få en personlig visning. Zarah såg ut som om hon just vunnit på lotto. Det här var nämligen ett regelbrott av rang. Normalt är det hon som får “facilitetsrundan” ni vet, var man diskar, var duschen är, hur man låser dörren till toan med en krok. Jag kör och hon navigerar servicehus, det är sen gammalt. Men nu? Nu var jag utvald. Jag var the chosen one.

Han pekade på mina ögon. “Like the sea!” sa han drömskt, följt av att han kallade mig både “Viking” och “Gladiator”. Jag blev rörd. Det var det närmaste jag någonsin kommit ett deltagande i Gladiatorerna, och ärligt talat – en komplimang är alltid en komplimang, även om den kommer från en man som också klappar en på håret som om man vore en fölunge.

Han visade stolt upp sina fiskar och berättade om sin farm där han producerar allt från olivolja, honung och hembränt och trots att det var mig han ville guida, klappa och eventuellt gifta sig med var det Zarah som tvingades provsmaka spriten. Hon såg ut som någon som precis insett att hon inte har några vacciner mot det som kan frodas i albanska plastdunkar.

Efter denna något udda start rullade vi vidare mot Ksamil beach och Bora Bora beach som vi sett fantastiska bilder från med vita stränder och klart vatten. I verkligheten möttes vi av ja tänk er Magaluf möter Ibizaunder högsäsong och släng in ett gäng uppställda parasoller i militärisk formation. Det var som att strandstolarna själva försökte invadera landet. Trängsel och smala gränder där husbilen bara skrek “vänd” så det gjorde vi.

Vi fortsatte norrut längs Albaniens slingrande, vackra, och livsfarliga kustvägar med vacker utsikt och dödsångest i varje kurva. Det var som en kombination av naturdokumentär och körskoleprov i branta stup.

Till slut kom vi till Porto Palermo – en plats där luften var stilla, vattnet kallt och tempot mänskligt. Vi svalkade oss ännu en gång (denna gång utan publik) och utforskade ett gammalt fort med historiens vingslag och betydligt färre parasoller. Det var exakt vad vi behövde.

Sista stoppet blev Radhimë, en plats som håller på att växa till turistort men ännu inte exploderat. Här hittade vi en lugn strand, god albansk seafoodpasta och en solnedgång som var värd hela dagens kringelikrokar.

Det var en dag som började med en man som ville visa mig toaletterna – och slutade med att världen visade oss varför vi älskar att resa: oväntade möten, galna vägar och ögonblick av stillhet där solen sjunker ner bakom bergen och man bara tänker: det här, det här är livet.

Det finns dagar då resan flyter som en väloljad husbilsmotor. Och så finns det dagar som den här. Dagen då allt gick lite… fel. På det där sättet som först känns hopplöst, men som i efterhand blir till guld i resedagboken.

Planen var enkel, vi skulle följa kusten norrut och besöka en fyr och en gammal bunker. Lätt som en plätt, tyckte vi men gps:en (den där teknologiska rösten som ibland verkar ha gått en alternativ utbildning i terrängorientering för blindstyren) höll inte med. Några kilometer innan målet blev vi istället vägledda raka vägen till ett munkkloster, vackert, stillsamt och totalt fel men en otrolig upplevelse.

Efter ett dopp i Durres för att skölja av förvirringen (och eventuella synder) styrde vi mot nästa punkt på Zarahs lista, en camping som lät som ett litet semesterparadis med pool, riktiga duschar, Wifi! Ja, till och med el en sådan där lyx som får husbilslivet att kännas som Grand Hotel.

Men vår kära GPS hade en annan tolkning av begreppet ”camping.” Den ledde oss in på en skogsväg smal nog att kvalificera sig som vildmarksled och plötsligt stod vi där framför vad som bäst kan beskrivas som en skogsglänta med sladd.

Jodå, el fanns och vatten, typ. Men dusch? Toalett? Wifi? Inte ens i teorin. Det enda vi hade var några tallar, en lång sladd och en obekräftad känsla av att vara med i ett överlevnadsprogram. Vi försökte förklara för barnen att det var ”som ett litet äventyr!” men deras blickar signalerade att vi precis hade förstört hela deras tillit till vuxenvärlden.

Men som alla riktiga campinghjältar tog vi saken i egna händer. När mörkret lagt sig smög vi ner till strandduschen. Jag spanade som en rutinerad hemlig agent och Zarah duschade som en frusen skogsälva. Kallt, men effektivt och helt klart minnesvärt.

Precis när vi pustade ut och trodde vi var ensamma i natten började det rulla in bilar. Ett, två… tio… trettio?! Plötsligt hade vi fått sällskap av ett halvt albanskt bröllop (kändes det som). Tält sattes upp, grillar tändes, barn sprang, folk skrattade. Det blev en spontan skogsfest av alltihop. En av de där stunderna som inte går att planera och därför är de bästa.

Och för att fullända denna absurda men underbara dag låg en gul barack till polisstation mitt i skogen, som om någon tryckt ”fel plats” på en karta men ändå bestämt sig för att köra på. Den kändes först helt malplacerad men när natten föll och festen fortsatte var det ändå rätt skönt att ha lagens långa arm alldeles intill.

Vi betalade 15 euro. Fick el, vatten, strand, solstolar, nattlig stjärndusch, improviserat partysällskap och en granne med sirener och vet ni vad? Det var värt varenda cent.

Det var något med vårt sätt att resa som började utkristallisera sig. Ett slags mönster, ett tema om man så vill nämligen ”När vi inte vet vad vi ska göra så åk upp i bergen.”

Och så även denna gång.

Planen var enkel, nästan för bra för att misslyckas, vi skulle ta oss upp till Shala River, njuta av naturen och köra lite soft familjevänlig rafting.

Men vi glömde en liten detalj. För att ens komma till platsen där raftingen började, behövde vi först åka båt i över en timme och väl där visade det sig att den där “softa raftingen” snarare såg ut som ett uppdrag från ”Navy Seals junior edition”. Barnvänligt? Nja. Om barnen vore byggda av kevlar och hade fallskärmslicens absolut. Men våra ungar är mer typ ”glass i solen och snorkel i poolen”.

Så vi skrotade planen.

Istället tog vi in på ett farm house nere i dalen. Alltså vilken plats! Inramad av höga, dramatiska berg, med porlande vatten intill och får som bräkte i fjärran. Det var som att någon öppnat en levande reklamfilm för “Det Enkla Livet™” och vi fick vara med i den.

Vi solade, badade. Vi sup:ade – i form av sup-brädor alltså, inte som i “vi hällde i oss ouzo ur en bensindunk” (även om det varit en rimlig tolkning, baserat på vårt track record). Vi bara var, slappa, glada och i nuet. Barnen skrattade, vi andades ut. Det här, tänkte vi är varför man reser.

På kvällen serverades albansk mat på gården. Färskt, lokalt, så där enkelt men genialt men just när vi satte tänderna i vår grillade paprika, hördes plötsligt ett hjärtskärande tjut. Alla vände sig om och där mitt i den lantliga idyllen utspelade sig en tragedi som kunde varit hämtad från ett avsnitt av Game of Thrones for Pets.

En stor kamphund hade kastat sig över gårdsägarens lilla vita fluffhund. Ett ilsket virrvarr av päls, tänder och panik bröt ut innan folk lyckades rycka isär dem. Barnen grät, vi försökte trösta och Lexie hann på mindre än tre minuter utveckla ett känslomässigt band till den lilla fluffisen. Hon såg på oss med stora ögon och sa: “Kan vi ta med den hem?”

Som grädde på moset visade det sig att den attackerande kamphunden bodde i husbilen bredvid oss. Mysigt. Trulls blev buren varje gång vi gick förbi och inte för att han verkade särskilt rädd utan för att vi var det.

Som om det inte räckte, så råkade vi av en ren och skär slump planka in i en begravningskortege. Ja, du läste rätt. Begravning. Plötsligt var vi bil nummer två i en långsam kolonn av sorgeflaggade bilar, där vi åkte bakom själva begravningsbilen. Jag menar, jag vet att vi är sociala, men det där kändes… för mycket.

Föraren i begravningsbilen började vifta frenetiskt, tutade och försökte få oss att köra om. Jag förstod ingenting. Jag menar, vi ville ju bara visa respekt. Delta lite diskret. Kanske till och med bjuda på ett värdigt farväl.

Men nej då, det skulle inte uppskattas. Så vi svängde av. Vände. Tog en annan väg. Tills vi så småningom hittade rätt och kunde ta ett farväl även av Albanien.

Efter att ha vinkat ett något chockat men kärleksfullt hej då till Albanien med dess dödskamphundar, begravningskortegefällor och vägar som bäst beskrivs som ”teoretiska” – var vi redo att ge oss in i nästa äventyr, Montenegro. Ett land vi visste pinsamt lite om men som snabbt skulle ta oss med storm. Bokstavligen. Wow vilket land! Vi trodde vi var mätta på berg, hav och vackra vyer… men nej då, Montenegro tog fram hela sitt semester-artilleri.

Vi rullade in i landet med öppet sinne och stängda fönster (på grund av rök, mer om det strax). För Zarah hade bokat camping igen, men som ni vet vid det här laget. inte vilken camping som helst. Nej då, hon hade prickat in en plats på ett berg där det bokstavligen brann…igen. ”Men det ser ju mysigt ut på bilderna”, sa hon med den där semesteroptimismen som är både vacker och livsfarlig. Men vi tog ett moget och mycket ansvarsfullt beslut att INTE campa på ett brinnande massiv. (Vi lär oss, sakta men säkert.) Istället hittade vi ett litet familjeägt ställe längre upp på ett annat berg, med en infart som enligt recensionerna kräver både vara rutinerad förare med mod och eventuellt ett livsförsäkringsintyg.

Men vi är ju Team Bussman! Vi har kört genom skog, kloster, broar med sprickor och GPS:er med existentiell kris. Klart vi klarar detta också! Det gjorde vi också nästan utan att riva backspeglarna på den trånga vägen upp.

Nästa dag vaknade vi till utsikten av halva Montenegro och ett tuppskrik som lät som att någon vred ur en trasig dragspel. Dags för sightseeing!

Första stoppet: Sveti Stefan. En ö som är så exklusiv att den nästan bad oss visa pass och kontoutdrag bara för att stå och glo på den från avstånd. Vi promenerade längs strandbanken som någon slags fattigmans-catwalk medan vi låtsades att vi inte alls kände oss som de där som står utanför Louis Vuitton och tar selfies med skyltfönstret.

Men vad är lyxhotell och designstrand när det finns iskalla vattenfall? Nästa uppdrag blev att hitta det kallaste badet i landet. GPS:en protesterade lite (“Ni är utanför täckning. Ni är utanför vett och sans.”), men vi styrde mot vad som bara kan beskrivas som en magisk, gömd oas.

Efter ett gäng snirkliga vägar (vi börjar nästan bli besvikna när det inte är serpentinvägar längre), kom vi fram till ett vattenfall med en naturlig bassäng längst upp. Kristallklart, iskallt och helt perfekt. Vi kastade oss i och skrek ut vår kärlek till Montenegro i kör.

När vi väl tinat upp igen bar det vidare längs kusten till Schröder Lake en plats som fick våra Como-minnen att blekna som gamla semesterbilder. Runt varje krök låg små byar, gömda badvikar och vyer som var så vackra att man inte kunde sluta förundras.

Vi stannade i en vik som kändes som om vi upptäckt den själva. Solen speglade sig i vattnet, Trulls rullade sig i gräset och barnen hade glömt både kamphundar och begravningståg.

Kvällen avslutades med grillad mat, kortspel och det där lilla pirret i magen som bara kommer när man är långt hemifrån men precis där man ska vara.

Montenegro, du har vårt hjärta och troligen också våra bromsskivor.

Vi rullar vidare, varma i själen från Montenegros vyer med husbilen spinnande som en nöjd katt och dimper ner i… Dubrovnik! Eller som vi numera säger med vördnad och viss försiktighet i stegen: King’s Landing med halkrisk.

Wow vilken stad! De små gränderna i gamla stan får en verkligen att känna sig som en statist i Game of Thrones. Staden är verkligen en riktig pärla. Man går runt och väntar på att en drake ska flyga över taken eller att Cersei ska dyka upp i ett hörn med dålig attityd och vin i handen. Vi strosade runt, beundrade stenhus, utsikter och kände oss både kulturella och coola. Game of Thrones IRL, liksom.

Vi strosade runt som två världsvana resenärer med känslan av att vara både kulturella och, om vi får säga det själva, rätt snygga. Men… då kom den.

Toffelincidenten.

Det hela började med att jag, i ett ögonblick av övermod (eller bara brist på vett), valde tofflor som dagens skodon. “Vi ska ju bara gå runt lite…” tänkte jag. Naivt. Livsfarligt. För de där vackra gränderna är inte bara vackra utan de är även extremt HALA som nyskurade köksgolv.

Plötsligt hörs ett klassiskt SWISH! Jag känner hur ena foten försöker åka konståkning medan den andra viker sig som en budgetsolstol. Det blev en slowmotion-sekvens som säkert imponerat på både Arya Stark och Bruce Lee. Resultatet? En skrapad fot, stukad stolthet och ett nytt familjeordspråk: “Tofflor är för solstolar, inte för kullersten.”

Game of Thrones blev Game of Bones. Eller ännu mer korrekt: Game of Moans.

Men låt oss inte fastna i misären för Dubrovnik ÄR magiskt. Vackert, historiskt, charmigt, oväntade utsikter, fullt av små krogar där man kan vila sina skadade fossingar och låtsas att man fortfarande är en smidig vandrare.

Som om inte skrapsår vore nog, middagen då? ? Jo, den intogs vid… en sopstation. Där mellan överfyllda containrar och återvinningskärl, stod en halvtrasig soffa som verkade säga “hej, sätt er här och fundera över era livsval”. Det var precis vad vi gjorde med pizzan i handen och ett svagt eko av sopbilsvarning i bakgrunden kände vi… ja, vad ska man säga… frihet eller möjligen en rejäl hunger.

Nu sitter vi i skuggan på en camping utanför Dubrovnik. Ett glas kallt i handen, skrapsåret i bandage och hjärtat fullt. Resor är inte bara vyer och vykort. Det är halkskador, skratt, plaststolar och sopstationsmiddag. Det är precis de här stunderna som blir historier vi skrattar åt om och om igen.

Vi skålar för fotens återhämtning, för tofflornas pensionering och för livet på vägarna.

Dubrovnik – du stal våra hjärtan (och min fotled).

Efter våra dramatiska men ändå glamorösa dagar i Dubrovnik där vi alltså gick från Game of Thrones till Game of Bones (tack vare en viss halkincident i tofflor) var planen enkel att rulla vidare längs den kroatiska kusten, njuta av havsbris, pittoreska vikar och kanske ett glas kallt vitt vin i solnedgången. En sådan där dag där man bara låter livet hända, i slow motion.

Men det fanns ett problem och det problemet hette GPS.

Vi borde ha anat oråd när den digitala rösten plötsligt blev överdrivet självsäker. ”Fortsätt rakt fram och korsa gränsen,” sa den. Innan vi visste ordet av det stod vi där öga mot öga med den bosniska gränspolisen som såg ut som att han varken hade tid, tålamod eller humor nog att förstå att det här bara var en liten omväg.

Så vad gör man när man helt plötsligt befinner sig i ett helt nytt land oplanerat och oförberett Jo, man gör det enda rätta. Man låter slumpen styra vidare och kollar upp något spännande och det var så vi hamnade i Mostar.

Mostar staden med den ikoniska gamla stenbron och en charm som luktar både historia och grillspett. En vacker plats, full av kontraster, och vi försökte verkligen njuta… men det är lättare sagt än gjort när termometern står på 43,6 grader, i skuggan. I solen var det antagligen mer än vad som är lagligt i vissa EU-länder.

Promenaden blev alltså en slags snabbversion av sightseeing. Vi tittade på saker i farten. “Där är bron!” – klick, bild – “Oj vilket torn!” – klick, bild – “Har du också svett bakom knäna?” – klick, svimmade nästan.

Men hoppet var inte ute. Vi styrde kosan mot Kravice Falls, där vi hoppades på svalka och livsåterställning. Vilken jackpot! Ett paradis av friskt vatten, porlande vattenfall och klippformationer som såg ut att vara photoshoppade av självaste moder natur. Vi kastade oss i vattnet och det var som att få sin själ nollställd. Vår kroppstemperatur gick från “ugnsbakad paprika” till “levande igen” på 30 sekunder.

Vi simmade runt i det kalla vattnet, lät vattenfallet dåna över våra huvuden och tittade upp mot den klarblå himlen och konstaterade Det här. Det här är livet.

Bosnien, eller åtminstone den lilla del vi såg, kändes som en tidsresa tillbaka till medeltiden. Inte på ett dåligt sätt utan mer som att någon hade tryckt på pausknappen på moderniseringen precis i rätt ögonblick. Allt var byggt i natursten vägar, murar, hus, till och med bänkarna kändes som att de formats av en särskilt bestämd stenmurare med smak för robusthet. Vi kunde riktigt känna historiens vingslag bland ruiner och små stengränder, samtidigt som vi försökte förstå varför man bygger ett helt land av det man annars brukar använda som trädgårdsdekoration.

När kvällen smög sig på rullade vi tillbaka in i Kroatien med AC:n på högsta nivå och själen nytvättad. Den här gången hittade vi en campingplats precis vid vattnet. Solen gick ner bakom bergen, vi satt på varsin brassestol med ett glas kallt i handen och såg ut över havet.

Vi sa inte så mycket. Det behövdes inte. Det var ett sådant ögonblick där allt bara… stämde.

Efter att vi med en blandning av envishet, en gnutta svett och en hel del svordomar lyckats ta oss rätt igen (trots GPS:ens tydliga önskan att vi skulle testa alla alternativa vägar i Kroatien) rullade vi vidare längs den gnistrande kusten.

Vår reseledare Zarah, som nu fått smeknamnet ”Zarah med höjdrädsla” efter några nervösa blickar på bergstoppar, hade siktet inställt på en ny utmaning: Skywalken. ”Det är bara 1120 meter över havet och helt i glas, hur svårt kan det va?” sa hon med sitt bredaste leende. Jag som inte är rädd för höjder utan för… ja, för vägar… började genast planera min överlevnadsstrategi.

Föreställ dig detta, en smal, smal väg slingrande som en tjurig orm genom en UNESCO-skyddad naturpark, där vilda hästar, kossor och troligtvis något argt djur (vi gissar på en tjur med personlighet) lufsar mitt i vägen och totalt saknar trafikvett. Vägen är så trång att man släpper upp max 20 bilar åt gången som en sorts dödsdömd karavan på hjul. Man måste på riktigt spela biljard med 9-sits bussar och mopeder som tror de äger hela asfalten.

Och det bästa? Zarah nämnde aldrig den detaljen i sin presentation.

Men det blev ännu bättre. För när vi kom fram insåg vi att man kan hyra moppe för att utforska området. De flesta husbilsägarna kastade sig ivrigt över mopparna, redo för äventyr. Men jag? Jag tittade på vår husbil, 6,5 meter lång, och konstaterade att maxlängden för den slingriga vägen var 7 meter. En halvmeter marginal jag var redo för bergsbestigning deluxe!

Vägen upp var som en berg-och-dalbana för bilar. Hejarop, tutande från andra bilister, high-fives från personalen och turisttåg som gjorde vågen när jag med nerver av stål och puls i 190 mötte en stor buss på ett ställe smalare än min handduk. Jag tror jag blev lite av en lokal legend för en stund eller möjligen skräckhistorien alla pratade om vid lägerelden senare.

När vi väl nådde Skywalken, medan alla andra stod och hyperventilerade med svetten rinnande från pannan, satt jag redan och planerade nerfärden. Jag hade gjort min läxa. Om vi började åka ner 14:37, då hade vi exakt 23 minuter på oss innan nästa bilkortege släpptes upp – perfekt tajming!

Och vet ni vad? Vi klarade det nästan. Nästan. Men det där med tajmingen vi missade med EN ENDA MINUT. Så vi fick snällt parkera och vinka som kungligheter när bilkortegen susade förbi. Den där minuten kändes som en evighet.

Efter detta adrenalinfyllda äventyr gjorde vi det enda rätta vi badade. Kroatien levererade som vanligt. Vattnet var precis så där perfekt svalt som bara Medelhavet kan vara när det varit som varmast.

På vägen norrut efter Split bjöd naturen på magiska vyer berg, hav och små byar som gjorde oss sugna på att stanna för evigt. Men vi hittade till slut en inhängnad parkering mitt i stan, och där sov vi tryggt, med vetskapen att morgondagens äventyr väntade runt hörnet.

Efter ännu en charmig serpentinresa längs Kroatiens kust (där både vi och bromsarna fick jobba hårt), korsade vi äntligen gränsen till vårt älskade Italien och som traditionen bjuder, vad är väl en riktig roadtrip utan att stanna till för att äta äkta italiensk pasta på plats, gärna med så mycket parmesan att man kan skotta sig ut ur tallriken?

Denna gång ville vi dock lyxa till det lite så istället för att bo för 150 kr natten på någons gräsmatta bredvid en tvättställning, så landade vi på en ”lyxcamping” för 1000 kr natten. Men vad får man för den summan? Jo, ett campinguniversum.

Vi snackar fyra pooler (en för varje känsloläge), fotbollsplan, basketplan, tennisbanor, restauranger, barer, egen supermarket och en egen marknad. Cykel var nästan obligatoriskt annars riskerade man att åldras mellan husbilen och duschen. Det var som att flytta in i ett litet samhälle med fler campinggrannar än vi visste fanns.

Vi som annars gillar att stå ensamma på en gräsplätt och brottas med en geting vid grillen, kände oss plötsligt som på charter fast i husbil. Men vi valde att stanna i två dygn till och med och vet ni vad? Det var faktiskt ganska härligt. Två dagar med sol, bad och lite uppladdning innan vi rullar vidare mot nya äventyr.

Efter några välbehövliga och uppvilande dagar i Italien var vi sugna på nya äventyr. Nästa stopp på vår resa blev Slovenien där vi hade planerat att besöka Skocjanske jame, en grotta som verkligen gör intryck. Vi snackar om en underjordisk jätte med 130 meter i takhöjd (ja, ni läste rätt, 130 meter!), 35 meter i bredd och en hängbro 46 meter över marken som man ska vandra över. Mäktigt är bara förnamnet!

Med hjärtat i halsgropen och kameran redo tog vi oss an grottan. Att gå där nere, omgiven av enorma stenformationer och naturens egen arkitektur, var som att befinna sig i en fantasyfilm.

Men det var inte bara grottan som gjorde intryck på mig denna dag. Nej, det var också en mindre upptäckt som förvandlade min körning totalt. Jag hittade en liten spak på förarstolen – en spak jag totalt missat i tre års tid! En spak som justerar stolens höjd.

Tänk er detta, i tre hela år har jag kört med hälen dinglande i luften och huvudet ständigt i taket, med kramp i vaden som följd. Varje gupp och skumpig väg var en chans att slå huvudet i taket.

Men nu, tack vare denna lilla mirakelspak, sitter jag äntligen som en kung i min stol. Hälen i golvet, huvudet med gott om utrymme och inga fler krampanfall efter en dags körning. Hur kan något så enkelt ha undgått mig så länge?

Det är nog en påminnelse om att även när man tror att man kan allt finns det alltid något nytt att lära och i mitt fall, en spak som förändrade livet. Tänk att en förarstol har reglerbara spakar?!

Vi rullar vidare norrut genom Österrikes gröna kullar och majestätiska alplandskap. Det råder total konsensus i bilen: ”Här skulle man ju kunna bo!” Till och med tonåringen i baksätet nickar instämmande. Det är något med kossorna som betar fridfullt, den friska luften och de perfekt organiserade blomlådorna som får hela familjen att börja fantisera om att säga “Auf Wiedersehen” till Sverige och börja joddla på heltid.

Men idyllen fick sig ett oväntat inslag när vi helt ofrivilligt plankade in i vad som måste ha varit “Böndernas Nationaldag”. Ja, vi snackar traktorkortege från 1800-talet, komplett med flaggor och en paradledare utrustad med högaffel och slips. Självklart hamnade vi mitt i smeten och fick snällt vinka och le till alla som stod i vägkanten och tittade. Man känner sig plötsligt som en hedersmedlem i byn.

Efter detta lantliga äventyr styrde vi mot nästa övernattning. Google hade tipsat om en “central parkering med gångavstånd till centrum” och vi tänkte, toppen! Enkelt och smidigt. Men det visade sig att centrum inte var det charmiga torget med schnitzel och strudel, utan snarare ett knarkkvarter av den mer… intensiva sorten.

Vi parkerade bokstavligen vägg i vägg med en polisstation. Först kändes det lite skumt, men när vi insåg att detta var kvällens säkraste plats tackade vi vårt undermedvetna. Blinkande polisbilar for fram och tillbaka, eskorterade in person efter person och vi satt i husbilen som om vi bevittnade en live-actionfilm med popcorn i ena handen och ögat på dörrlåset med den andra.

Som om inte dramatiken var nog så drog världens oväder in. Åska som fick marken att skaka, blixtar så kraftiga att de skulle kunna ladda våra mobiler, och ett ösregn som såg ut att spola bort hela knarkkvarteret. Husbilen gungade i vinden och varje blixt avslöjade siluetten av ännu en person som lämnades av utanför polisstationen.

Så ja, Österrike landet vi alla ville flytta till men kanske inte exakt till den där parkeringen.

Men resan fortsatte och tur var väl det för snart hade vi tagit oss in i Tjeckien och landat i en av de mysigaste städer jag någonsin upplevt, Český Krumlov. Det var som att kliva rakt in i ett vykort. Staden, fortfarande lite av en hemlighet bland turister, bjöd på tomma kullerstensgränder, små upplysta torg och sagolika hus med snirkliga tak.

Vi strosade runt på kvällen och njöt av lugnet. Inga knarkkvarter här inte, bara magi och historia.

Vi bestämde oss direkt för att sova över. För den äventyrslystne finns här en stor flod som slingrar sig genom området perfekt för rafting. Med en gummibåt och några extra dagar på kontot hade vi kastat oss i utan tvekan.

Efter att ha flanerat runt i den bedårande lilla pärlan Český Krumlov, där varje gränd kändes som en tidsmaskin tillbaka till medeltiden, var det dags att blanda charm med en dos skräck. Nästa stopp? Houska Castle slottet som enligt lokal legend är byggt rakt ovanför porten till HELVETET.

Nu kan man tycka vad man vill om spöken och vidskepelser men efter alla otaliga övernaturliga upplevelser jag varit med om (och ja, jag har sett alla säsonger av Spökjakt, så jag är expert på läskigheter) så måste jag säga att jag definitivt inte avfärdar tanken på att sådant finns.

Vi klev in med känslan av att det här skulle bli en trevlig tur i en mörk, kall byggnad med kanske lite dragiga fönster och eventuellt någon fladdermus som undrade vad vi gjorde där. Men så fort vi stod inne på borggården… ja, utan ett ord till varandra fick vi båda ett tryck över bröstet som om någon gömt en elefant i BH:n. Benen blev blytunga, hjärtat dunkade som en galen trumslagare i ett heavy metal-band, och framför en speciell dörr kändes vi plötsligt som två magneter som drogs rakt ner i jorden.

Känslan släppte något på andra våningen men kom tillbaka med full kraft i det så kallade röda rummet där till och med väggarna verkade viska “GÅ HEM”. När vi äntligen lämnade slottet var det som att någon tryckt på en “normal-knapp”. Vi tittade på varandra, berättade vad vi känt och insåg att vi hade upplevt precis samma sak.

Som om det inte vore nog, så började husbilens GPS strula direkt när vi satte oss i bilen igen. Den började lysa konstigt, visa felmeddelanden och bete sig som en zombie som förlorat sin hjärna. Vidskepelse? Slump? Eller är det något övernaturligt som spelar oss ett spratt? Vi vet inte, men det var ändå ganska spooky.

Men vänta historien tar inte slut där.

På en smal väg, mitt i en av Europas mest dramatiska bilnavigationssituationer, fick vi möte och samtidigt försökte en annan bil köra om oss. Så nära att om jag inte hade klivit ut halvvägs i diket så hade vi haft en frontalkrock värdig en actionfilm.

Jag tvingades alltså ut i diket, bokstavligen på två hjul, och hör ett PANG som får både min själ och vår försäkringspremie att gråta. Jag kör en bit till, pulsen är högre än när vi stod i helvetesrummet på slottet och ber Lexie titta upp från sin loftsäng för att inspektera skadan. Min innersta förhoppning är ett glatt “Nej mamma, allt är fint!”

Istället hör jag ett storgråtande “– JAG SER HIMLEN!!!”

Det, kära vänner, är inte ord man vill höra inifrån en husbil.

Mycket riktigt en rejäl trädgren hade satt sitt tydliga avtryck i taket och öppnat en liten miniportal till stjärnhimlen. Det var bara att klättra upp på taket med det vi hade. Vad har man? Jo, Lidl-påsar, silvertejp och en stor dos förnekelse.

Nu rullar vi alltså runt i vad som bäst kan beskrivas som ett mobilt konstprojekt a la silvertejp.

Men vi överlevde. Vi såg inga spöken, men vi kände dem. Vi fixade hålet och Buster, vår stackars husbil, ska få all kärlek han behöver när vi kommer hem. En dusch, lite ny tejp, kanske till och med en exorcism, vem vet?

Men en sak är säker att nästa gång vi hör talas om en port till helvetet då kommer vi definitivt att köra vidare.

Efter några dagar i ett hav av turistträngsel, köer till toaletter som kändes som OS-kval och barn som skrek i surroundljud, hade vi ett enda mål och det var att hitta en camping i vår smak. Ni vet, en sån där plats där man kan andas ut och inte behöva slåss om varje kvadratcentimeter gräs.

Och ja, vi hittade den. Mitt ute i ingenstans. En plats så stilla att till och med myggen tycktes ha fått order att hålla låg profil. Vi var helt ensamma. Det var som att checka in på ett femstjärnigt hotell minus stjärnor, rummet, room service men med en helt egen pool för oss själva. Hundarna sprang lösa och njöt som om de hade vunnit livets jackpot.

På kvällen hamnade vi i en riktig nattsudd med campingägarna, ett par som hade både hjärta och humor. När vi nämnde att Rumänien är ett av våra favoritländer tändes något i deras ögon. Det var som att vi tryckt på en knapp märkt “Överväxel”. Det visade sig nämligen att båda ägarna var från just Rumänien! Plötsligt var vi inte längre bara vanliga gäster, utan själsfränder, hedersgäster och nästan adopterade.

De började genast bomba oss med tips många fler än vad GPS:en klarade av att processa. Det var gömda smultronställen i Rumänien, vinvägar i Moldavien, slottsruiner, vattenfall och allt däremellan. Vi gick från turister till “unofficial family members” på fem minuter.

På kvällen, när vi slappnade av efter dagens äventyr, började vi googla Rumänien igen… för vi hade nu fått en helt ny bucket list tack vare våra nya vänner.

Och vet ni vad? Det där med att hitta lugnet på en camping ute i ingenstans kan ibland leda till de största äventyren och oväntade vänskaperna. Det är livet på resande fot, när det är som allra bäst.

Sista dagen i utlandet och GPS:en viskar tröstande att det ”bara är 45 minuter kvar till färjan i Swinoujscie. Vi pustar ut. Ett sista ryck, sen bara en båttur hem till Trelleborg, piece of cake, tänkte vi.

Men så händer det…. Vi ser blåljus i horisonten mycket blåljus och trafiken i motsatt riktning leds om och in på en bensinmack. Paniken kittlar i nacken, har det hänt något? En olycka? En biljakt?

Några meter senare tvingas även vi svänga av på vad som ser ut som en helt vanlig rastplats. Fast ”vanlig” kanske är fel ord för här möts vi nämligen av ett polispådrag av sällan skådat slag. Vi snackar AK4:or, poliser med allvarliga blickar och ett gäng tulltjänstemän. Jag och Zarah byter nervösa blickar. ”Det här är ju terrordåd. Det kan inte vara något annat.” Men vi vinkas igenom utan större dramatik, rullar återigen ut på motorvägen… och märker direkt att något är fel, väldigt fel för plötsligt är det fri fart. Jag stirrar på hastighetsskylten, gnuggar ögonen och fråfgar Zarah:

-Har Polen infört fri fart? Var det inte 120 nyss?

I samma sekund börjar våra mobiler plinga som spelautomater på ett casno. Från baksätet ropar Felicia: – Jag fick ett sms! Det står ”Välkommen till Tyskland!”

Jag kastar ett öga på GPS:en och ser att restiden till färjan helt plötsligt dubblats, från 45 minuter till 1 timme och 30 minuter. Vi stirarr på varandra.

-Har vi åkt in i ett parallellt universim? Eller är det Houskas spöken som spelar oss ett sista spratt?

När vi till slut lyckas samla ihop våra förvirrade hjärnor börjar det klarna. Inget terrordåd, ingen actionfilm bara den ytterst pedagogiskt otydliga gränsövergången mellan Polen och Tyskland och plötsligt inser vi att vi, utan att se några skyltar, utan att ens blinka har bytt land.

Jag har spelat upp det här i huvudet om och om igen. Fanns det någon avfart som vi missat? Ett litet ”Willkommen”-skylt vi blinkade oss förbi? Nope. Allt pekar på att vi körde rakt fram och plötsligt var vi i ett annat land.

Men vad är väl ett litet gränsbyte när man avverkat 37 dagar, 985 mil och 17 länder?

Nu är vi hemma. Reselivet har bytts mot vardagsliv, jobb och fotbollsträningar. Men planeringen för nästa års roadtrip är redan i full gång för då styr kosan mot England och Skottland och den här gången ska vi försöka hålla oss till en planerad rutt.

Eller…kanske inte. Det vore ju inte en riktig semester utan ett litet oväntat landbyte.