Längs Europas kuster

Ja, då var det dags igen. Bussmans packar ihop liv, barn, hund och husbil för ännu en sommar på rull, Roadtrip 2023 är officiellt igång!

Frugan och småtjejerna har i år gått fullt analogt. Var och en med sin egen dagbok, redo att dokumentera allt som händer med penna och papper. Jag ställde mig själv frågan: hur i hela fridens namn har de tänkt dela det med er? Ska de skicka dagböckerna med PostNord? Måla en tumme upp och bläddra vidare till nästa person?

Nja, jag håller mig till det digitala så jag postar här som vanligt.

Resan började, som alltid, med att alla… inte klagade på att de var hungriga? Det var något nytt för i år då vi i vanliga fall hinner köra knappt 100 meter innan kören drar igång: ”När ska vi äta?” Men i år? Tystnad. Jag började faktiskt undra om något var fel.

När vi rullat en bit utanför Härnösand smällde det dock till men denna gång i min egen mage, det var som om en varg vrålade där inne. Men skulle jag erkänna det? Nej nej jag är ju den som alltid gnäller över att vi måste stanna för tidigt så jag bet ihop.

Lagom till Hudiksvall orkade jag inte längre, jag höll verkligen på att svälta ihjäl. Då, som på beställning, erkänner Zarah (äntligen!) att hon också var hungrig, från start dessutom men hållit tyst för husfridens skull så vi kastade oss in på närmsta Max.

Mitt bland pommes och hamburgare börjar vi prata med en man som visade sig vara den första att ha importerat en goldendoodle till Sverige. Han blev mycket intresserad av vår Eddie, vår egen goldenlabradoodle, som visserligen ser mer ut som en byracka än något man skulle vilja importera men det är vår byracka. Vi fck några riktigt bra tips på vägen som var guld värda.

Nästa anhalt var Västerås där bilen börjar ge ifrån sig ett ljud som får nackhåren att resa sig. Ett väldigt bekant och olycksbådande tjut. Förra året reste vi runt Danmark med en fläktrem som skrek varje gång vi startade bilen från morgon till kväll så hörde du oss innan du såg oss. Den blev bytt och likaså kamremmen men tydligen finns det en till rem, en för AC:n och den ville också säga sitt. Så ja årets roadtrip kommer att vara het. Bokstavligt talat.

I Mantorp släppte vi av äldsta dottern Michaela till hennes äldre syskon och pappa. Några dagars andrum för henne innan allvaret med jobb på Coop drar igång. Vi andra rullade vidare till Ödeshög där vi tog nattens första vila. Vi kom fram mitt i natten så det var kolsvart som i en kolgruva och när vi vaknade morgonen därpå vaknade vi upp till… ett havrefält med världens finaste utsikt. Varje morgon är som en överraskning och man frågar sig själv, hur hamnade vi här?

Nästa stopp blev Skummelöv och där blev det återförening med bästa Anne. Den här gången stod vi helt plötsligt parkerade mitt på stranden. Ja du läste rätt, jag frågade inte varför när Anne sa ”kör bara rakt fram” så jag lydde. Tjejerna var dock överlyckliga med en parkering max 12 meter till havet, premiärdoppet för tjejerna var nu avklarat. Mitt i fikat rullade det plötsligt in ett gäng raggarbilar som tydligen hade bokat en raggarträff på stranden. Där mitt på stranden, mitt bland raggarna blev nu vår husbil plötsligt ”modern”.

Efter ett mysigt dygn drog vi vidare mot Danmark och ju närmare bron vi kom desto mer växte min ångest. Jag hade läst (och om ni känner mig vet ni att jag googlar allt) att man kunde åka dit för olovlig körning om man har för tung husbil med böter, indraget körkort, ja hela paketet. För att vara helt säkra svängde vi in till en vågstation och givetvis polisens vågstation. Pulsen i 180 när siffrorna tickade uppåt… och stannade på 3480 kg. Japp – 20 kg till godo. Tack, husbilsgudarna.

Framme i Nyborg kunde jag äntligen andas ut med en skagentoast och första semesterdrinken. Nu har semesterkänslan kommmit på riktigt.

Första natten utomlands tillbringades i Nyborg hamn i Danmark. En idyllisk liten plats om man nu inte vaknar med ett brutalt sendrag i vaden och inte vilken vad som helst utan gaspedalsvaden. Jag låg där i sängen och vred mig som en strandad säl, muttrande om orättvisor och ergonomiska övergrepp.

Det är nämligen så att denna husbil uppenbarligen inte är konstruerad för någon i minion-storlek. Sätet går inte att justera varken fram eller bak och inte heller upp eller ner. Jag, som enligt min egen måttstock är en helt normallång kvinna på 165 cm, tvingas köra med foten hängandes i luften, vilande på gaspedalen som någon form av flygande cirkusbalansakt. Klart som korvspad att vaden säger ifrån och detta sker alltså redan dag två av trettiosex.

Efter lite massage (tack Zarah!) och gnäll (tack mig själv!) tog vi oss iallafall vidare genom Danmark. Vi tog ett stopp för några timmars bad i Aabenraa och hör och häpna även jag doppade mig. Inte bara första doppet för året utan första badet på fyra år! Tack vare diverse operationer och uppskurna ben har badsäsongen varje år inletts med badförbud men inte i år. I år hände det, jag var i och vet du vad, det var helt fantastiskt. Klart värt väntan.

Med nybadade kroppar och ny energi rullade vi vidare över gränsen till Tyskland och där kom nästa utmaning: autobahn.

Alltså att köra husbil på autobahn är som att ställa sig i vänsterfil med en gräsklippare och försöka hänga med en Formel 1. Jag gillar definitivt fart men över 100 km/h i den här husbilen känns som att man försöker flyga en tegelsten. Dessutom ser man bensinen forsa ur tanken bara man tänker på att trycka lite extra på gasen.

Så jag har nu landat i att 90 km/h får vara vår fart under denna resa. Det är miljövänligt, ekonomiskt och sansat men psykologiskt så är det en fullständig förnedring. Varje gång jag glömmer mig och börjar känna mig snabb – BOOM! – kommer en Audi i 200 och blåser förbi så husbilen skakar och barnen? Ja, de skäms ögonen ur sig där bak.

– ”Gud vad pinsamt, alla kör om oss hela tiden!”
– ”Mamma, vi kommer dö här bak!”
– ”Mamma, kan du snälla bara köra som en normal person?”

Jag försöker förklara att husbilen måste krypa i svängarna. Att man inte kan gasa över gupp som i en Volvo från 2003. Men nej det tas inte emot. Det är som att prata med väggar eller med tonåringar, vilket i princip är samma sak.

Men vi tuffar vidare. Gasvaden ömmar, barnen suckar, soppan tickar men vi är på väg. Europa här kommer vi, sakta men bestämt.

Vi vaknade upp i Heidenau, Tyskland, efter vad som måste vara årets varmaste natt. 27 grader hela natten i en husbil. Jag tror inte ens bastun på gymmet varit så där obarmhärtigt varm. AC:n på högvarv och den portabla fläkten snurrande som om den skulle lyfta men det var först framåt gryningen som temperaturen vågade närma sig något som liknade mänskliga förhållanden.

Jag och hundarna (vars flåsande fungerade som extra fläkt) tog en morgonpromenad bort till den blå lagunen för att kyla ner kroppstemperaturen till något under kokpunkten. Svalkande och fridfullt. Så härligt med en liten andningspaus innan dagen kickade igång på allvar.

Tillbaka i husbilen stod jag sedan i valet och kvalet. Skulle jag våga ta på mig den t-shirten? Ni vet den där ökända ”Break the Rules”-tröjan. Ja, de, den vita och den svarta. För er som varit med förr vet att de inte bara är t-shirts, de är bevismaterial som slutade med två brev från den tyska polisen, två hastighetsböter och två härliga mugshots i just dessa tröjor. Svart tröja på nervägen och vit på hemvägen. Symboliskt och fullständigt fördömt av resten av familjen.

Men jag tänkte det kan ju inte sitta i tröjan? Eller?

Så jag tog på mig den.

Vi rullade ut från campingen och det tog ungefär tre minuter innan vi blev stoppade. Tysk noggrannhet i sitt esse.

– ”Mrs Bussman, Ihre Dachluke ist offen!”
– ”Und es gibt Wasser überall…”
– ”…und Ihr Licht ist kaputt.”

Japp där åker vi med öppen taklucka, öppet fönster och spillvatten som rann genom hela campingen. En glömd kran och ett halvljus är även ur funktion, en riktig bingo för tysk ordningsmakt och trafikförseelser. På det hela så hade vi naturligtvis ingen extra glödlampa i bilen trots att vi visste att det krävs i Tyskland. Men man lever ju uppenbarligen farligt.

Efter att ha duckat böter med några ursäkter, ett fånigt leende och en lite lagom hjälplös turistattityd, styrde jag bilen mot närmaste bilverkstad. Jag rullar in och blir mött av en kille i full adidas-träningsoverall med matchande magväska. Inte riktigt vad man väntar sig i en bilverkstad utan mer på en bakgård från en Netflix-serie med titeln “Berlin Bling”.

Men han var trevlig, effektiv, och bytte lampan snabbt. Kontant betalning, förstås och ganska dyrt men vad gör man? När jag sätter mig i bilen för att rulla vidare – händer… ingenting. Startmotorn är tyst och bilen helt död.

”Ah, det är batteriet”, säger magväskemekanikern och fipplar nonchalant med sin telefon. ”Du har spelat musik för länge kanske?”

Men här gjorde han en klassisk miss: Jag har en kontrollpanel som visade att batteriet är i toppform och fulladdat så inget att skylla på där.

Han börjar mumla något, stirrar på sin mobil, går iväg… och just där står vi nu. I Tyskland, i 27 grader, iklädd en t-shirt som nästan ber om trubbel och en husbil som, likt jag själv, har svårt att starta om efter för mycket värme och för lite kaffe.

Så där stod vi alltså mitt i Heidenau med en död husbil, 27 grader i skuggan och en t-shirt med tveksamt karmaflöde och precis när jag började svettas mer av frustration än värme, dök en andra mekaniker upp och denna gång såg han faktiskt ut att höra hemma i en verkstad.

Inga glansiga sneakers, inga magväskor bara klassiska oljefläckiga byxor och ett linne som sett bättre dagar. Det enda… lite udda… var att han tände en joint innan han stack in huvudet under huven. Jag blinkade ett par gånger. och tittade på Zarah. Hon blinkade tillbaka ingen sa något. Jag menar, vi var ändå i Tyskland, man lär sig att ta saker som de kommer.

Tur var väl det för medan han stod där, småvisslande och puffande, såg jag hur han skruvade fast batteripolerna. Du vet sådana små detaljer som är ganska avgörande för att ett fordon faktiskt ska kunna starta. Det var då det slog mig att Adidas-killen hade medvetet skruvat loss dem. Planen? Att få oss att tro att batteriet var dött och sen ”hjälpa” oss genom att sälja ett extremt dyrt, kontantbetalt batteri ur bakluckan på sin mystiska sidobusiness.

Det här var alltså vår nya läxa på resan:

✅ Lita aldrig på en man i adidasoverall med magväska som tar betalt kontant.
✅ Men en mekaniker som röker en joint på arbetstid? Helt okej tydligen.

Husbilslivets motsägelsefulla etik.

När polerna väl var på plats igen startade bilen som om ingenting hänt. Mekanikern drog ett sista bloss, klappade mig på axeln och sa något på tyska som jag inte förstod men som lät väldigt… tillfredsställande. Jag stoppade några sedlar i handen på honom, han viftade bort dem först men tog dem sen och gick in igen. Antagligen för att laga något eller röka en till.

Vi rullade vidare med både husbil och själ åter i balans, lite klokare och mycket svettigare trots att jag fortfarande bar den där förbannade t-shirten.

Efter dramat med batteripoler och mystiska mekaniker rullade vi vidare mot Bad Zwischenahn, en liten pärla i norra Tyskland. Vi tänkte att ett snabbt dopp skulle göra gott nu när vi hade 30 grader i skuggan, inga människor i sikte, perfekt! Lite väl perfekt kanske…?

När vi var på väg därifrån såg vi skylten: ”Varning – giftiga fjärilslarver i området.”

Jahapp, inte nog med att vi badade i suspekt tysk tystnad vi hade även lyckats kliva rakt ner i en biologisk krigszon. Det förklarade ju varför vi var ensamma vi som trodde att tyskarna var på jobbet men nej, de var bara smartare än oss.

Efter det lilla naturbadet med potential att ge klåda i veck vi inte visste fanns fortsatte färden vidare till Beerta i Nederländerna. Där rullade vi in på vad som måste ha varit Nederländernas stillsammaste pensionärscamping. Ett paradis av pelargoner, boule och ljudet av en enda gräsklippare i fjärran. Men vackert var det och otroligt lugnt, helt perfekt för ett kvällsyatzy.

Eller… det kunde ha varit perfekt om vi bara haft ett normalt bord.

Vi hade gjort det mest klassiska av alla Bussman-misstag innan avfärd: vi hade köpt ett nytt bord med fyra stolar, efter att ha kollat på priset och inte storleken. Det faktum att kartongen var ”väldigt smidig att bära” borde ha varit en varningsklocka. Det vi köpt visade sig vara ett barnbord modell mini me. Lexie, som knappt fyllt tvåsiffrigt var för stor. Jag själv fick pressa ner mig så bara halva skinkan fick plats med knäna uppe i axelhöjd. Zarah, något längre än mig såg ut som en trasdocka vikt i fyra när vi försökte spela yatzy. Vi bröt ihop i skratt, det var så absurt att det blev underbart.

Efter en skön natt i Beerta körde vi vidare till Amsterdam för ett nytt dopp och denna gång på en strand där folk faktiskt badade och inte en fjärilslarv i sikte.

Eddie, vår fyrbenta följeslagare som tidigare knappt vågat gå i vatten, tog sitt livs första riktiga simtur. Han sprang i som om han alltid bott vid havet. Man kunde nästan tro att han tränat i smyg. men med tanke på hettan så förstod vi honom.

Själva kör vi ju fortfarande utan fungerande AC eller rättare sagt, vi har en fungerande AC men den låter som ett jetplan på väg att störta så vi skäms för att använda den. Istället kör vi med nervevade rutor, vilket funkar… tills det plötsligt inte gör det.

För mitt i Amsterdam från absolut ingenstans smäller ett oväder till med åska, blixtar, flygande trädgrenar, och ett regn som påminde om syndafloden.

En kastvind pressade in ett vattenfall rakt in på passagerarsidan och både jag och Zarah fick en kalldusch modell tropisk orkan. Vi satt där nu dyngsura, fnittrande, chockade medan vi fipplade med veven i panik som om det skulle hjälpa.

Körningen genom detta oväder var en ren mardröm eller som att köra i en tvättmaskin. Det blåste så mycket att husbilen kändes som en studsboll på hjul, sikten var noll och vindrutetorkarna gick för fullt men vi såg ändå ingenting.

När vi äntligen landar dyngsura men vid gott mod på campingen i Gouda möts vi av nästa lilla prövning. Inga av våra bankkort fungerade, inte ett enda. Det var som att våra bankkonton bestämt sig för att ta en liten siesta. Så vad gör man?

Man lämnar barnen i husbilen, tar med sig hundarna som förstås är blöta och superpeppade på att traska 3,2 km genom ösregnet till centrum för att hitta en bankomat. En promenad som snabbt utvecklades till en miniöverlevnadsexpedition. Skor som klafsade, kläder som klibbade, hundar som drog och två vuxna som trots allt bara skrattade.

För det är det som är grejen med Bussmans roadtrips, det går sällan som planerat men minnesvärt blir det alltid.

Efter en skön natt i Beerta körde vi vidare till Amsterdam för ett nytt dopp och denna gång på en strand där folk faktiskt badade och inte en fjärilslarv i sikte.

Eddie, vår fyrbenta följeslagare som tidigare knappt vågat gå i vatten, tog sitt livs första riktiga simtur. Han sprang i som om han alltid bott vid havet. Man kunde nästan tro att han tränat i smyg. men med tanke på hettan så förstod vi honom.

Själva kör vi ju fortfarande utan fungerande AC eller rättare sagt, vi har en fungerande AC men den låter som ett jetplan på väg att störta så vi skäms för att använda den. Istället kör vi med nervevade rutor, vilket funkar… tills det plötsligt inte gör det.

För mitt i Amsterdam från absolut ingenstans smäller ett oväder till med åska, blixtar, flygande trädgrenar, och ett regn som påminde om syndafloden.

En kastvind pressade in ett vattenfall rakt in på passagerarsidan och både jag och Zarah fick en kalldusch modell tropisk orkan. Vi satt där nu dyngsura, fnittrande, chockade medan vi fipplade med veven i panik som om det skulle hjälpa.

Körningen genom detta oväder var en ren mardröm eller som att köra i en tvättmaskin. Det blåste så mycket att husbilen kändes som en studsboll på hjul, sikten var noll och vindrutetorkarna gick för fullt men vi såg ändå ingenting.

När vi äntligen landar dyngsura men vid gott mod på campingen i Gouda möts vi av nästa lilla prövning. Inga av våra bankkort fungerade, inte ett enda. Det var som att våra bankkonton bestämt sig för att ta en liten siesta. Så vad gör man?

Man lämnar barnen i husbilen, tar med sig hundarna som förstås är blöta och superpeppade på att traska 3,2 km genom ösregnet till centrum för att hitta en bankomat. En promenad som snabbt utvecklades till en miniöverlevnadsexpedition. Skor som klafsade, kläder som klibbade, hundar som drog och två vuxna som trots allt bara skrattade.

För det är det som är grejen med Bussmans roadtrips, det går sällan som planerat men minnesvärt blir det alltid.

Väl framme i Gouda tänkte vi att det var dags för lite ordning och reda. Diskberget växte och vi skulle vara duktiga campare så vi packade ihop smutsdisken, spatserade iväg och ställde oss vid första bästa diskho vi kunde hitta på servicebyggnaden. Lite märkligt var det dock. Vattnet var iskallt, hoarna väldigt låga och någonstans i bakhuvudet gnagde en känsla av… fel. Men vi var trötta, svettiga och blinda av optimism så vi skrubbade på.

Det var först morgonen därpå när vi av en händelse passerade fjärde sidan av byggnaden som sanningen uppenbarade sig: där låg det riktiga diskrummet med varmvatten, ordentliga hoar och inte helt oviktigt en total avsaknad av urinlukt.

Japp vi hade diskat hela middagsservisen i en pissoar.

Så vi gjorde det enda rätta, vi gick tillbaka och samlade ihop vår ”nydiskade” disk och diskade om allt men denna gång i varmvatten, stående vid något som faktiskt var designat för kastruller inte kisserier.

Dagens lärdom:
Gå alltid ett varv runt servicehuset innan du stoppar händerna i något som ser ut som en vask. (Extra poäng om det luktar Ajax blandat med… något mindre fräscht.)

Efter denna lilla diskincident bestämde vi oss för att svalka nerverna med ett dopp i Belgien. Det lät ju rimligt eftersom det var hett, vi var svettiga och hoppfulla men Belgien hade andra planer. För det första möttes vi av en folkmängd som kollektivt såg ut som att de just blivit väckta ur sin semester av vår blotta närvaro. Surare miner än kaffet på en tysk rastplats och för det andra var det bilister som tutade om man ens tänkte tanken att blinka och för det tredje så var samtliga badplatser betalbad och inte bara det de krävde förbokning dagen innan.

Vi försökte, vi verkligen försökte men till slut gav vi upp. Så vi satte oss vid en vägkrog, åt en glass och tittade på varandra och sa:

– ”Ska vi bara… bränna igenom Belgien?”
– ”Japp.”

Och det gjorde vi med full fart genom surheten, bokningskraven och betaldoppen raka vägen mot Frankrike där vi hoppas på öppna stränder, gladare folk och diskhoar som bara är diskhoar.

Efter att ha lämnat det glassiga Belgien bakom oss styrde vi vidare mot Frankrike där vi hittade en charmig liten familjecamping i byn Faumont. Välbehövlig vila, lugn och fransk lantidyll väntade men först skulle det handlas.

Zarah hade nämligen lokaliserat en “supermarket” och det var dit vi skulle. På väg dit dyker dock en Lidl upp stor, trygg, med en enorm parkering som skrek “HUSBILSVÄNLIGT!”. Jag som är enkel och praktiskt lagd svänger naturligtvis in. Men Zarah? Hon hade redan fäst blicken på det där supermarketet och som den lojala fru man är gör man det enda rätta, man startar bilen och följer instruktionerna och det var här skräckfärden började.

”In 200 meters, turn right into your worst nightmare…”

Ni vet sen tidigare att våra resor med personbil har bjudit på allt från grusvägar till vad som i efterhand visade sig vara cykelvägar men den här gången kör vi en nästan 7 meter lång husbil, och GPS:en? Den tänkte tydligen att nu ska vi se vad den går för.

Vi rullade in i en by med vägar smalare än morötterna i husbilens kylskåp. Det var enkelriktade och trånga gator med bilar parkerade på båda sidorna som om fransmännen spelar parkeringsbingo. Vid varje korsning bad GPS:en oss att svänga in på en ännu smalare gränd. Som grädden på moset kom den förbannade högersvängen.

Föreställ dig en fyrvägskorsning i skala 1:16. Jag sitter där i en bred husbil med Zarah bredvid som GPS-tolksgeneral och svettas i varje por. Bilar står parkerade upp till exakt den punkt där husbilen behöver svänga. Det är ingen tvekan, det här är Tetris på expertläge.

Några välvalda svordomar senare, 14 000 omtag med ratten och ett par mindre hjärtattacker senare lyckades jag på något mirakulöst sätt pressa oss igenom utan en enda skråma. När vi pustat ut frågar jag:

– “Kom vi komma fram till supermarket?”
– “Japp! Där framme, ser du? Hörnet av gatan. Det är… där.”

Jag stirrar på en liten kiosk med noll parkering och placerad mitt i korsningen från helvetet. En baguette och tre påsar chips kunde möjligen få plats där inne. Där och då medan svetten fortfarande rann från både nerver och temperatur insåg jag vad som måste sägas högt så att hela campingsverige kan höra:

Nästa gång tar vi Lidl, alltid Lidl med stora parkeringar, inga gränder och tillräckligt med plats för både husbil, tålamod och äktenskap.

Efter ett par dagar i den lilla idyllen Faumont rullade vi vidare mot nästa anhalt som var Paris! Där checkade vi in på en gigantisk camping, ett riktigt semesterparadis med aktiviteter för både stora, små och fyrbenta. Det var som en fransk semesterby på steroider och det var precis vad vi behövde efter Europas smalaste gator.

Nästa dag var det dags för Lexies stora dröm: en heldag på Disneyland Paris.
Planen var att Zarah och Lexie skulle ta sig dit med lokalbussen, så långt var det inga problem. Tills bussen kommer. Zarah kliver på och får direkt höra från chauffören:
”Inga kort, bara kontanter” och där står hon utan en enda euro i plånboken.

Men om det är något Zarah kan så är det att charmöppna stängda dörrar. Ett leende, lite förvirrad semesterfranska och en övertygande mamma-aura senare får hon och Lexie åka gratis. (Är jag chockad? Inte ett dugg.)

Väl framme vid Disneyland inser hon dock nästa lilla detalj. De biljetter hon så strategiskt förköpt måste vara utskrivna. Alla runtomkring står med plastfickor och laminerade bevis medan Zarah har… en mobil och stigande puls. Lexie står bredvid, redo att möta Musse, Elsa och hela gänget och paniken växer. Men då, som tagen ur en Disneyfilm, dyker en hjälpsam kvinna upp från ingenstans och guidar Zarah genom hur man aktiverar biljetten via kod istället. Magin räddad. Lexies dag var fulländad.

Eftersom Zarah och Lexie var upptagna med sagor och prinsessor blev det dags för mig och Felicia att ta en utflykt själva. Zarah hade såklart gjort research och pekat ut en perfekt badplats för oss. Sagt och gjort, vi packade husbilen och gav oss iväg.
Lite nervös var jag då det var första gången på resan utan min kartläsare, bollplank och bromspedal i ett främmande land, skulle vi ens hitta tillbaka?

Men – vi hittar fram! Eller… ja vi hittar till vad som ska vara badplatsen. Det visar sig vara… den olympiska kanot- och kajakstadion. Inget bad, inga filtar, inga barn som plaskar bara elitidrottare och våtdräkter.

Vi letar vidare och enligt GPS:en ska det finnas en mindre badplats en bit bort så vi rullar vidare tills vi plötsligt är inne på ett privatklubbsområde och där en bom. En väldigt låg bom. Bakom oss fanns enbart en smal väg utan utrymme för att vända.

Nu är det officiellt, jag svettas mer än i Faumont men den här gången har jag ingen Zarah bredvid bara Felicia. Så inga svordomar bara läppbitande och djupa andetag medan jag manövrerar runt hela husbilsskeppet på en väg bred som en baguette.

Felicia? Hon är stencool, som en liten co-pilot med is i magen och till slut efter några svängar som borde ha sänts direkt på Eurosport kommer vi ut.

Dagens lärdomar:

• GPS:en hatar husbilar. Punkt.
• Utskrivna biljetter är tydligen fortfarande en grej i vissa sagoländer.
• Zarah kan charma sig förbi det mesta även franska lokaltrafikens regler.
• En fransk bom är inte bara ett hinder det är ett karaktärstest.

Efter storstadsdjungeln Paris och allt vad det innebar av köer, Disney-äventyr och låga bommar styrde vi äntligen söderut. Målet är nu Bordeaux och framför allt ett dopp i Arachonbukten.

Det var som att rulla in i ett vykort, 33 grader i skuggan, ett blått hav som verkade fortsätta i evigheter och en strand så långgrund att man nästan behövde skicka vykort hemifrån innan man nådde djupt vatten. Badet var välbehövligt inte minst för oss som suttit i en bastuliknande husbil i timmar.

På vägen ner ringer mormor till Lexie för att höra hur hennes drömdag på Disneyland hade varit. Jag hör hur Lexie glatt svarar, men plötsligt:
”– Mormor, jag hör inte vad du säger, det låter så mycket i bilen.”
Och så var samtalet slut.

Problemet? Det lät inte ett dugg i bilen ingen stereo, inga snackande syskon, inget trafikbrus. Det enda som hördes var kullerstenar, rondeller, fartgupp och saker som flög runt i skåpen varje gång vi studsade till. Jag och Zarah tittade på varandra började asgarva och tänkte stackars barn, hennes referensram för ”tyst bil” är totalt förstörd.

När kvällen kom anlände vi till en ställplats med ett helt magiskt läge vid sjön Etang de Léon. Solnedgången speglade sig i vattnet, barnen kastade sig i sjön och ville aldrig gå upp igen. Det var ett sånt där ögonblick som nästan suddar ut alla tidigare svettiga bommar, felkörningar och stressiga Lidl/”Supermarket”-diskussioner.

Sen har vi då min telefon. Ni vet den där smarta saken som ska ”lära sig” hur man fungerar.
Jag gillar ju tanken att den lär sig mina vanor, hjälper mig när jag behöver och ger förslag. Men just nu känns det som om min telefon bara har lärt sig en enda sak:
”Den här människan är ett riskmoment.” För tredje gången på resan börjar den plötsligt:

• Med ett illtjutande larm,
• En nedräkning: ”5…4…3…2…1…”
• Och sen: samtal till 112.

Där sitter jag med en skakande husbil och försöker avbryta innan jag råkar ringa upp SOS i onödan. Jag vet inte om det är alla skakningar, gupp, kullerstenar som får den att tro att jag har ramlat och slagit mig eller om den helt enkelt ser min GPS-rutt och tänker: ”Nu räcker det vi skickar hjälp.” Lite skämmigt är det också att behöva förklara om någon faktiskt svarar ”Nej, det är ingen nödsituation, jag kör bara en Bussman-semester.”

Dagens lärdomar:

• Magiska kvällsbad suddar ut alla irritationsmoment.
• Arachonbukten = magi.
• Kullersten kan förstöra även de bästa telefonkonversationerna.
• Min telefon är numera mer min övervakare än min assistent.

Efter en natt vid den helt magiska sjön utanför Bordeaux där kvällssolen smekte vattenytan och tillvaron kändes som hämtad ur ett resereportage i glossiga magasin rullade vi vidare söderut. Det var dags för Spanien med nya vyer, nya vägar och nya dialekter.

Vi gled in i San Sebastian och sedan Bilbao där arkitektur mötte historia och där stadspulsen var lagom livlig för ett gäng Bussmans som blivit rätt bortskämda med lugna sjöar och nästan-för-ensamma stränder. Men vackert? Absolut. Doft av tapas i varje hörn gjorde det svårt att fokusera på vägskyltar.

På vägen vidare stannade vi i Laredo där vi tog ett dopp på en strand som får Instagram att kännas som ett dåligt filter. Kilometerlångt med mjuk sand, kristallklart vatten och det bästa av allt nästan helt folktomt. Inte för att vi är folkskygga men låt oss säga att med våra tidigare erfarenheter av badplatser med giftiga fjärilslarver så känns det tryggt när det är luft mellan handdukarna.

Efter det lilla strandparadiset tog vi höjd, bokstavligt talat och styrde upp i bergen mellan Bilbao och Santander. Campingen vi bokat låg så högt att molnen kändes som grannar.
Vädret var vackert, luften klar och utsikten galen men när vi kommer fram får vi höra något som sätter lite nerv i tillvaron: ”Backa in bilen så vi enkelt kan dra loss er med traktorn om det börjar regna i natt.” Okej. Inte ”välkomna”, inte ”här är toalettkoden”, utan ”vi har redan planerat er evakuering.” Inget får ju upp semesterpulsen som en vänlig traktorförvarning.

Men natten förflöt utan ett moln, inga stormar, ingen regnskur och framför allt ingen traktordragning av svensk husbil med trasig AC-rem.

En sak har vi verkligen insett på denna resa: Att åka innan semesterrusningen drar igång är det bästa vi gjort.

• Campingarna är lugna
• Stränderna är halvtomma
• Vi slipper boka 5 år i förväg
• och det bästa av allt det finns utrymme att göra fel utan publik.

Det där lilla barnbordet vi fortfarande släpar runt på känns liksom inte lika tragikomiskt när det inte sitter folk tätt inpå och stirrar medan man kämpar för att få plats med två vuxenrumpor och ett yatzyblock.

Dagens lärdomar:

• Det är något befriande med att inte behöva slåss om elstolpar och duschkabiner.
• När campingägaren har en traktor redo, så lyssnar man.
• Laredo = Spaniens bäst bevarade badhemlighet.
• Att resa innan alla andra är som att få VIP-pass till Europa.

Vi vaknar till ljudet av ingenting uppe i de spanska bergen där luften är så tunn att till och med husbilen låter som den viskar. Efter att ha klarat oss från traktorpådrag natten innan (se föregående avsnitt) så var vi redo att fortsätta vår färd och målet för dagen var tydligt, vi ska nu till Portugal nästa land i vår lilla, svettiga, kärleksfullt kaotiska europeiska husbilsresa.

Vägen dit? Tja… om man med ”väg” menar en evig berg-bergodalbana med 180-graderssvängar, backar där bromsarna ber om semester och husbilslutningar som får lutande tornet i Pisa att verka överdrivet.

Vi kör gata upp och gata ner genom ett landskap som känns som taget ur en fantasyfilm med grönskande toppar, små stenbyar och då och då ett gethjordsmöte i en hårnålskurva.

Mitt uppe bland topparna, när bromsarna börjat ryka bildligt (och nästan bokstavligt) hittar vi en badsjö med vattenfall. Det ser ut som ett vykort med kristallklart vatten, små bassänger uthuggna i berget och porlande vattenfall som störtar ner i smaragdgrönt.

Tjejerna kastar sig i.
Jag? Jag står kvar, stabil, på land med jacka.
För temperaturen har sjunkit till 20+ och vattnet kändes som att hoppa ner i en isbit. Någon måste ju hålla koll på handdukarna också, eller hur?

När vi tagit oss ner från bergen möts vi nästan direkt av en värmevägg på 30+. Vägen slingrar sig genom vad som bäst kan beskrivas som ingenmansland, och där mitt i detta karga, varma och stilla hittar vi ännu en sjö.

Men här är det andra bullar. Vattnet är ljummet, solen speglar sig i ytan och jag hoppar i.
Simtur, middag med utsikt och barn som inte vill gå upp ur vattnet. Det är sådana kvällar man försöker kapsla in och plocka fram i november.

Efter middagen fortsatte vi färden västerut nu in i vårt fjärde land på resan, Portugal.
Med vattnet i håret, sand i bilen och nya skratt i bagaget rullade vi över gränsen redo för nästa kapitel av denna semesterkaravan.

Efter en lång och vacker bergsetapp genom Spanien börjar det närma sig gränsen in till Portugal men inte utan ett sista märkligt stopp.

Vi stannar vid en mack mitt ute i ingenstans, landsbygden är så tom att man undrar om man kör genom en stillbild. Tjejerna springer in med Zarah i släåtåg på den enda macken på mils avstånd för att köpa något att dricka medan jag tankar. Zarah kommer tillbaka aningen blek. ”Det hänger… gevär och knivar. Massor av dem inne på macken.” Alltså bokstavligen ett ställ med vapen till försäljning.
Frågor börjar snurra:
– Är det här vanligt i Portugal?
– Måste vi… köpa ett försvarsvapen?
– Har vi kört in i någon Tarantino-film?

Vi skrattar lite nervöst, tankar klart, hoppar in i bilen och trycker gasen i botten.

Gränsen till Portugal passeras utan problem. Klockan är nu 01:00 på natten och vägen ringlar sig upp genom bergen. Det är backe upp, växla, backe ner, växla, helljus på, helljus av det finns ingen chans att somna bakom ratten här. Tur det är kolsvart ute, för Zarah noterar att vi kör på en motorväg byggd på pelare högt över marken. Jag är otroligt tacksam att jag inte ser stupen för det var oerhört högt upp. Men det var nu det blev… konstigt.

Plötsligt säger GPS:en: ”Sväng höger.”

Men det här var inte en vanlig höger. Det här var en gräsbeklädd kullerstensväg som startar i 45 graders lutning i en kolsvart skog. Bara ettans växel orkar ta husbilen upp för denna backe. Vi hinner inte mer än börja rulla in på denna ”väg” förrän omgivningen ändras. Tystnad, dimma, en mosstäckt sten med kors på och en tryckande känsla i bröstet som säger:

”Vänd om. NU.” Problemet? Det gick inte då vägen är för smal. Det finns bokstavligt talat ingen möjlighet att vända en husbil här. Vi sitter tysta och tårarna rinner.
Det är skräck, det är panik. Hjärtat bultar och det enda som lyser upp vägen är strålkastarna.
Skogen är tät, det är tyst…övernaturligt tyst.

Sen från ingenstans dyker det upp en stenby. Små hus tätt intill vägen. Gatorna så smala att vi har max 5 cm tillgodo på varje sida av bilen. Det känns inte som en riktig plats. Det är något med byn den är öde men samtidigt inte. Husen är mörka men ändå levande.
Vi parerar husbilen sakta genom det trånga helvetet med vitnande knogar och total tystnad i bilen.

När vi till slut kommer ut på en riktig väg igen är känslan obeskrivlig. Vi kör vidare till vår ställplats, lägger oss men ingen sover riktigt bra.

Nästa dag försöker vi kolla tillbaka i GPS:en, vi zoomar, vi scrollar och följer rutten som vi kört. Men… vägen finns inte. Den är inte utmärkt någonstans. Vi börjar båda undra om det som hände igår var på riktigt? Var det en väg? Eller något… annat?

Vi skrattar åt det nu men det där kapitlet hade lätt kunnat vara ett avsnitt i Spökjakt.

Efter denna lilla incident känner vi att vi behöver något vackert och lugnande. Vi styr bilen mot Portugals västkust och stannar utanför Porto. Havet är mäktigt, vågor höga som hus, vinden viner och stranden är öde. Det är badförbud på grund av stormvarning men tjejerna springer glatt längs strandkanten och låter vågorna slå över fötterna. Man behöver inte alltid bada ibland räcker det med att känna sig levande.

Vi fortsätter söderut och landar på en fantastisk camping precis vid havet. På andra sidan vägen ligger en liten sjö som jag tyckte såg perfekt ut för ett kvällsdopp. Tills…vi upptäcker att det kryllar av krabbor överallt och inte såna där små söta krabbor man fiskade som barn. Dessa var stora, taggiga och aggressiva. De försöker bita Eddie i tassarna medan barnen skriker och springer upp ur vattnet. Kvällsbadet avslutas och krabborna vinner denna gång.

Efter några dagar fyllda av svett, skräckskogar och krabbattacker vaknar vi till en klar och krispig morgon precis vid Atlantens mäktiga kust. Så vi börjar dagen med att kasta oss (eller snarare försiktigt kliva) ut mot vattnet. Det är vackert, oändligt blått och som taget ur ett vykort men även denna dag är vågorna lika stora som igår och ett faktiskt bad är omöjligt. Lexie däremot är överlycklig. Hon springer i strandkanten och låter vågorna jaga henne upp på land som om hon vore med i en reklamfilm för tvättmedel. ”Bästa badplatsen hittills!”, utbrister hon lyckligt trots att ingen faktiskt badar. Och ja, ibland är det känslan av platsen som gör det inte doppet i sig.

Efter vågbadet drar vi vidare söderut längs den portugisiska kusten. På vägen hittar vi en liten insjö mitt ute i ingenmansland som ser ut som något hämtat ur en naturfilm. Här finns varken stormvarningar eller krabbor bara ett lugn, varmt vatten och ett riktigt bad. Vi plaskar, simmar och hinner nästan glömma att vi sitter i en husbil med 30+ grader och ingen AC.

Efter insjöidyllen landar vi på den lilla halvön Peniche, och… wow. Det här är en plats man inte bara kör förbi den fastnar. En charmig liten stad/by med smala gator, färgglada hus, magiska bergsformationer och en känsla av att tiden står lite still. Vi blir båda överraskade över hur fint det är och Peniche åker direkt upp på listan över ställen vi vill återvända till.

Zarah har under Portugalresan förvandlats till en mästare på att hitta gratis ställplatser och inte bara parkeringar utan riktiga pärlor med färskvatten, tömning av latrin och gråvatten men det bästa av allt även gratis el. Men inget är så enkelt som det låter för de här platserna är ofta obokningsbara med plats för endast 3 husbilar och ligger ofta på extremt udda platser och ibland helt osynliga tills man i panik tror att man har kört fel då är man framme.

Vi har redan besökt två av dessa gömda skatter båda högt uppe i bergen och bakom byggnader där man undrar om man verkligen får stå.

Men ikväll var det annorlunda, den här ställplatsen hittades direkt. Inga problem här inte.
Det är då man borde ana oråd.

Efter en god middag och en kvällspromenad i byn bäddar vi ner oss i sängen, redo för en lugn natt……och där börjar basen. Det visar sig att ställplatsen ligger precis bredvid byns huvudväg och ännu mer precis bredvid byns nattklubb. En klubb som inte stänger 01 och inte heller kl 03 utan snarare någon gång efter soluppgången. Så med gratis el i vägguttaget kommer också gratis technobas genom husbilens väggar och ett sömnkonto på minus.

Efter några fantastiska dagar i Peniche rullade vi vidare mot Sintra – ni vet, platsen med det färgglada sagoslottet på toppen av ett berg, omgiven av lummig skog och hemliga gångar i underjordiska grottor. Självklart ville vi se det. Mindre självklart var hur vi skulle ta oss dit… med en husbil modell större.

Så vi styrde kosan mot Lissabon. I några timmar virrade vi runt bland enkelriktade gator, spårvagnar och blinkande taxibilar innan vi enades om att storstadshetsen fick vara nog. Landsbygden lockade igen.

Och tur var det för utanför Casa do Infantado hittade vi en riktig pärla till strand, en sådan där som bara lokalborna verkar känna till. Vi stannade där i flera timmar, badade, svalkade oss och insöp lugnet.

Nästa stopp var Vila Nova de Milfontes. En by så charmig att jag direkt ville boka in oss i en vecka. När vi närmade oss ställde Google Maps sin klassiska fråga: ”Vill ni ta en bättre väg?” Det lät ju lockande tills den asfalterade vägen plötsligt byttes mot en sandstig rakt genom ingenstans. Några kilometer senare dök vi upp ur dammet mitt i byn och precis utanför den lokala puben. Blickarna från de lokala gubbarna när en svensk husbil som såg ut att ha kört genom Sahara plötsligt svänger ut på huvudgatan? Oslagbart. Gubben i lådan har inget på oss.

Vi stannade kvar på campingen i Milfontes hela dagen, njöt av sol, bad och lite lugn och ro innan vi rullade vidare på kvällen. Nästa mål var nu Europas sydvästligaste udde Sagres. Där strosade vi på klipporna, fotade, andades havsluft och landade slutligen i Lagos för kvällspromenad längs hamnen.

Tro nu inte att resan gått helt smärtfritt. Inget riktigt äventyr utan lite skador, eller hur? Denna gång var det Eddie, vår trogna, svarta hund som stod för dramatiken. Han lyckades dra kopplet längs min handled med sådan kraft att jag fick ett brännsår deluxe. Tur att sjuksyrran (läs: min fru) var redo med förband och vårdkit. Hon vet ju vem hon är gift med.

Vi börjar denna dag med att checka ut från campingen i Lagos om man nu kan kalla det för camping. Det var mer som en sandplätt där folk med varierande grad av verklighetskontakt slagit ner sina bopålar. Förlåt men när tvättlinor, torkade kalsonger och hemlagade grillar utgör majoriteten av bekvämligheterna då känner man sig mer som en statist i ett socialt experiment än en semesterfirare. Vi packade ihop, låtsades att vi inte sett allt vi sett och rullade vidare mot dagens första anhalt som skulle bli Sandcity.

Sandcity var precis som det låter en hel stad av sand, där konstnärer med tålamod av guld (och hud som tål 40 grader i skuggan) skapat allt från superhjältar till sagoväsen. Vi var fascinerade, imponerade och svettiga i den ordningen. Efter en timme bland sandens mästare och smältande fotsulor bestämde vi oss för att det var dags för dagens stora höjdpunkt Benagilgrottan. Det här har vi längtat efter hela resan.

Grottan, SUP:arna och det där Instagrammomentet där ljuset faller in i grottan som om himlens port just öppnats. Vi var nu redo, vi hade packat våra SUP:ar hela vägen från Sverige bara för detta. Det här skulle bli magiskt. Spoiler det blev inte det. Eftersom man varken fick eller kunde köra ner med husbil till stranden parkerade vi långt upp i bergen. Vi satte på oss badkläderna, slängde upp SUP:en på ryggen, vattenflaska i handen och iväg. Det är först när man bär ett 3-meters uppblåsbart fordon i gassande sol nedför ett berg som man inser att kanske… kanske borde man tänkt om. Men vi kämpade på och småtjejerna imponerade stort inga klagomål utan bara pannben.
Den enda som kroknade var Eddie, som satte sig i en busskur halvvägs ner och blängde på oss som att han krävde kollektivtrafik hem.

Min bild av Benagilgrottan? En stilla paddling i vår ensamhet med ett magiskt solljus som strilar ner genom taket.
Verkligheten? Kö ut i vattnet, SUP:ar som välter, kajaker som krockar, båtar som tutar och guider som skriker ”move, move!” och inget ljus alls i grottan eftersom vi såklart kom dit när solen strålade på något helt annat ställe.
Vi valde att inte paddla ut. Jag klättrade istället upp och tog en bild ovanifrån. Kanske inte det magiska ögonblicket vi drömt om men betydligt mer svettvänligt.

Efter att ha knatat tillbaka uppför berget med blöta kläder och brutna drömmar i bagaget (och en passivt-aggressiv hund som ville anmäla oss för tjänstefel) så kände vi att vi var värda något riktigt speciellt och det fick vi i form av en kombinerad McDonald’s och Pizza Hut-middag på en parkering i Albufeira. Det finns inget som säger “semester i Europa” mer än att sitta i en het husbil med en McFlurry som smälter snabbare än ens energi medan barnen skrattar och världen känns precis som den ska.

Efter äventyret vid Benagilgrottan kände vi att det var dags för semester från semestern så vi checkade in på en fyra-stjärnig camping i Albufeira för att njuta av två dagar med lugn, sol och bad. Allt andades lyx, pooler, skuggiga pinjeträd, välansade häckar och till och med egna ID-kort som behövde scannas för att komma in och ut. Känslan var all inclusive fast med eget hushåll.

Första dagen låg vi i solstolarna med glass i ena handen och självförtroende i den andra
och som vanligt tänker man: ”Äh, det känns ju inte så farligt nu, solen tar nog inte än.” Jo, den tar., den tar, bränner, grillas och flamberar sakta men obönhörligt.

Så där ligger man några timmar senare grisskär som en nypolerad räka och inser att kroppen känns som en glödhet gjutjärnspanna. Barnen skrattar, Zarah skrattar till och med hundarna verkar dra på smilbanden och varje gång jag drar av mig tröjan är det som att jag bjuder på en levande humorshow.

Denna camping hade som sagt ett säkerhetssystem i stil med ett mindre fängelse komplett med snurrgrindar, ID-kort och vakter.
En kväll skulle vi bara ut på en liten kvällspromenad med hundarna något som man föreställer sig ska gå ganska obemärkt förbi. Men inte i min värld.

Jag går in genom snurrgrinden, lyfter kopplet över första pinnen, försöker tajma det så att hunden (läs: björnen Eddie) ska smita under. Men kopplet fastnar och pinne ett går ner och pinne två går upp rakt in i mina shorts. På något vänster lyckas jag hänga fast med ett ben i luften som en cirkusartist i slow motion. Så där står jag halvvägs igenom, bakbenet uppe i luften, fastkilad som en skruv i en trång gänga och vakterna får rycka in.
Zarah vänder sig om, ser scenen och faller ihop i gapskratt. Jag tror att till och med vakten kämpade för att hålla masken när han frågade om allt gick bra samtidigt som han lirkade loss mitt ben ur byxorna.

Kvällen efter ja då stod samma vakt redo redan innan jag kom fram som om han tänkte:
“Nu ska vi inte ha fler luftsprång, frun.”

Efter två solstekta, skrattiga dagar körde vi vidare till Faro där dagens kulturella höjdpunkt var Capela de Ossos eller på svenska benkapellet.

Jag hade läst på att det kostade att gå in och väl framme sitter två äldre damer utanför entrén. Den ena räcker ut handen och jag helt i god tro frågar:
”Hur mycket kostar det?”

Zarah viskar skarpt:
“Kom NU.”

Jag förstår inget förrän hon börjar asgarva och säger:
“Det där var tiggare inte biljettförsäljare.”

Japp. Jag har alltså förhandlat med en tiggare, tror nog det är första gången en tiggare får frågan hur mycket de vill ha. Men för att rädda mitt något solbrända ansikte gav jag i alla fall en slant på vägen ut.

Dagens lärdomar:

• Det krävs inte mer än lite pinsamhet och skratt för att skapa minnen för livet.
• Solen är inte din vän, den är en tyst, skadeglad fiende.
• Undvik att gå igenom snurrgrindar med både hund och shorts.
• Fråga aldrig en tiggare vad det kostar – det blir bara fel.

Tanken var att vi skulle stanna en sista natt i Portugal men när vi rullade in på den planerade campingen kände vi direkt att… nej här stannar vi inte. Det var packat som i en sardinburk, bokstavligen. Husbil vid husbil, utan luft, skugga eller någon form av personligt space.
Vi tittade på varandra och tog ett gemensamt beslut “Vi lämnar Portugal.”

Såklart kunde vi inte lämna utan ett sista portugisiskt badstopp men sen var det raka vägen in i Spanien mot nya äventyr. Vi körde genom ett landskap som kändes mer som savannen i Afrika än södra Europa med torra vidder, dammiga vägar och ett ljus som dallrade i värmen. Så plötsligt cirka 3 mil söder om Sevilla, som en hägring i hettan dyker det upp världens mysigaste camping. Eller ja, världens bästa camping hittills, för att vara mer exakt.

• Två olika poolområden (japp, plural)
• Gratis barnaktiviteter – tre om dagen!
• Gigantiska platser för husbilar, där man med lätthet kunnat parkera tre bilar på varje plats
• Buskar runt varje tomt, eget trädgårdsbord och känslan av att faktiskt ha ett eget litet sommarhem i Spanien.

Bäst av allt var att vi totalt bara var fem familjer där. Det var som om vi hyrt hela stället för oss själva. det var en oas av rekreation, sol, bad och lugn.

Men paradiset hade en liten baksida eller rättare sagt en 40 graders baksida. När luften dallrar, svetten lackar och asfalten kokar…Då ger husbilens kylskåp upp. Paniken när smöret börjar se ut som crème brûlée och juicen snarare är ljummen soppa än frukostdryck.
Men här snackar vi inga svaga nerver. Bra kvinnor reder sig själva och lösningen blev lika kreativ som MacGyver himself så vi spänner fast våra handfläktar vid kylintaget.
Ja, du läste rätt. Små fläktar, strategiskt riktade som en extra AC för kylskåpet.

Resultat blev faktiskt att kölden återvände och smöret höll sig smörbart och vi kunde återgå till det vi var där för: Att göra absolut ingenting.

Efter några dagar av ren och skär återhämtning på savanncampingen söder om Sevilla var det dags att röra på oss igen. Vi styrde vidare längs Spaniens södra kust med ett viktigt uppdrag framför oss att införskaffa födelsedagspresenter. För vi hade ju kommit på en ”liten detalj” , vi har en tjej som fyller 11 under resan!

Första stopp blev Luz Shopping, ett stort outletcenter i Cádiz, där märkesbutiker och svettiga föräldrar samlats i symbios. Vi gick lös bland reor och fynd och det var faktiskt skönt att få gå in och svalka sig i alla butiker som ren fristad från den tryckande värmen ute.
(Till och med barnen tyckte det var skönt att ”shoppa” och då vet man att det är varmt.)

Vi kastade också ett öga på väderappen och såg att Sevilla ska upp i 46 grader i skuggan nästa vecka. 46 i skuggan!!!! Hur ens luft kan vara så het är ett mysterium men vi är rätt säkra på att härdsmältan är nära.

Efter shoppingrundan bar det av till nästa ställplats som var en marina i Chipiona alldeles vid vattnet och nu börjar det nästan bli tjatigt, men… WOW ännu en pärla.

• Klarblått vatten
• Små charmiga gränder
• En lång strandpromenad där palmerna kastade skuggor över stenbelagda trottoarer
• Och framför allt: lugnet.

Kvällens aktivitet blev bad och SUP-paddling (vi måste ju förtydliga, det var alltså Stand Up Paddle, inte alkoholhaltig paddling som man lätt kan tro i semestermode…)

Jag och Zarah tog en kvällspromenad med hundarna längs strandpromenaden ni vet en sån där promenad där allt är stilla, solen går ner över horisonten och det luktar saltvatten och grill. Sen vidare in i stan och Chipiona var verkligen en positiv överraskning. En stad som känns som en väl bevarad hemlighet, varken överbefolkad eller sönderturistad men ändå levande och charmig. En plats man definitivt sparar i hjärtat.

Vi vaknar upp med en planen att ha en lagom dag med lite sightseeing, ett dopp eller två och en mysig middag någonstans i södra Spanien. Men det blir en sån där dag där planen och verkligheten inte ens är släkt.

Första stopp blir Cadiz för att besöka den gamla stadsdelen.
Vi åker in med förhoppningen om att parkera, strosa bland gamla byggnader och känna historiens vingslag. Men istället är det 36 grader och inte en enda ledig parkeringsplats. Vi kör gata upp och gata ner tills vi, med svetten rinnande, inser att vi nu ”upplevt” Cadiz genom bilrutan. Check.

Vi rullar vidare mot Tarifa, Spaniens sydligaste spets och så nära Afrika att man nästan kan känna doften av couscous. Det är lika kaotiskt här med bilar överallt, turister i drivor och absolut noll parkering. Här lyckas jag med konststycket att köra på enkelriktad väg åt fel håll och även köra in på en väg som max klarade 5 meter långa fordon pga att den hade en sån trång sväng så det var bara att försöka backa tillbaka denna 6,5 meter långa husbil. Varför kör man in på en gata samtidigt som man läser skylten och sen funderar på vad den egentligen betyder? Då är det ju redan försent!

Backningen ur detta var mindre elegant men funktionell och ja detta är inte första gången skylt-tolkning kommer sekundärt till spontankörning på denna resa.

Vi ger upp parkeringstankarna och ställer oss på Lidls parkering då jag och Zarah ändå vill ta en bild mot Marocko. Zarah väljer såklart inte trottoaren utan vandrar rakt ut i snåren. Där hittar hon ett taggtrådsstängsel som hon obehindrat klättrar över. Jag är halvvägs över samma stängsel när hon kommer sprängandes tillbaka i panik:

– ”En häst! En häst! Jag är rädd för hästar!”

Sällan har jag skrattat så mycket. Mycket riktigt bakom buskarna kommer en väldigt oförstående häst spatserande. Vi får våra bilder på Marocko men också ett ofrivilligt gympass med klättring, panik och skrattkramper.

Vi styr mot Gibraltar nu är vi redo för apberget. Men så kommer vi på att eftersom det är brittiskt territorium krävs speciellt ägarbevis utskrivet för hundarna något vi såklart inte har. Så vi gör som vi börjat bli experter på, vi fotar på håll och kör vidare.

Vi drar vidare till Marbella där Zarah har sett ut en badsjö som kallas Turtle lake pga av alla sköldpaddor som finns där. Här skulle vi bada, titta på sköldpaddor och göra lite middag. När vi kommer ner så visar det sig att vattnet är helt brunt och en massa skräp i det, ser alltså inte alls badvänligt ut och ingen av de få ortsbefolkningen som var där badade, inte ens deras hundar så blev vi väldigt skeptiska. Sköldpaddorna då? Ja vi såg en som var stendöd men middag vid sjön blev det iallafall.

Vi tröstar oss med att cruisa genom lyxkvarteren i Marbella. Här snackar vi lyxkåkar, Bentleybilar och partysugna spanjorer som raggade på oss i bilkön. Tydligen är vi fortfarande heta nog för ett gäng klubbkillar i Marbella och det lyfte vårt självförtroendet.

Tanken var att sova i Marbella men allt var fullt, vi fortsatte till Fuengirola men lika fullt där om inte ännu mer folk. Jag förstår att mina svärföräldrar alltid åker hit under vår och höst och är glad att vi var där på höstlovet och inte under sommaren. Så kaotiskt med folk, inte ett sandkorn ledigt ifrån folk på stranden och samma här inte en enda ledig parkeringsplats.

Till slut lyckas jag ta mig upp en bit i bergen, här fanns det lediga parkeringsplatser hela vägen upp för den 45 gradigt lutande backen. Vad gör Åsa? Ja inte tar jag första eller sista parkeringsplatsen som var något så när plan, nä jag tar en plats mitt I backen sen får jag panik att bilen ska rulla bakåt pga den skarpa lutningen så jag skriker till hundar, fru och barn att de måste vara helt stilla. Zarah bryter ihop av skratt och går ut för att fota detta, själv sitter jag fortfarande kvar med panik att bilen ska rulla bakåt och tankar på hur jag ska kunna starta och fortsätta upp för denna backe. Men jag lyckas och vi fortsätter till Malaga där vi lyckas rulla in på en ställplats 22.04 och de stängde 22.00 för natten. Så receptionisten var inte glad men vi lyckades ändå få en ställplats över natten.

Lite tråkigt med Fuengirola då vi hade tänkt återuppleva puben, badet och tivolit som vi var på i höstas men det fanns inte en chans att få till, tydligen var det också någon större konsert där under kvällen så det var extremt mycket folk.

Efter en kvällsdopp-och-morgondopp-kombination som nästan borde patenteras som livsbalansens gyllene duo, rullade vi vidare in i ännu en varm dag. Alltså riktigt varm.
Sån där värme där svetten hinner ikapp dig tio minuter efter badet men vi har lärt oss vid det här laget att det gäller att parera värmeslag med strategiskt placerade stopp gärna under jord.

Sagt och gjort så blev nästa stopp Cueva de Nerja, en gigantisk och magisk grotta, sval och mäktig, fylld med droppstensformationer som såg ut att tillhöra en annan värld. Det var nästan meditativt att gå omkring där inne, långt bort från solen, svetten och alla ”ska vi svänga höger eller vänster här?”-diskussioner.
Helt klart ett av resans mest fascinerande besök och en välkommen paus från den ständiga solen.

Efter grottbesöket svängde vi förbi den otroligt vackra viadukten i Nerja. Det är märkligt hur ett byggnadsverk kan få en att stanna upp, andas och bara stirra. Så vi stirrade, fotade och svettades lite till.

Senare under dagen hittade vi en liten hundvänlig strand i Calarreona där vi återigen tog ett välbehövligt bad och hundarna fick springa fria. Även här blev det morgondopp–kvällsdopp-kombo, och vi börjar känna att vårt semester-DNA officiellt är 80 % saltvatten vid det här laget.

Här stannade vi även för natten på en ställplats där recensioner sa att det alltid var fullt (100 platser) men vi var enbart 5 husbilar så även om det ”bara” var en ställplats så var det ett av de bättre boendena vi varit på, fullt utrustad med wifi, tvättmaskin, dusch etc. Allt man behöver utan att kalla det en camping. Ställplatslyx, helt enkelt.

Vi kände oss nästan lite som VIP-gäster på ett exklusivt (och hemligt) semesterställe.

Efter att ha vaknat utvilade i Calarreona rullade vi vidare längs Spaniens solindränkta kust i jakt på nästa badparadis och vi hittade det, hundbadstranden i Mazarrón! Med sol, sand och saltstänk från havet var det här ett riktigt semestermecka även för fyrbenta familjemedlemmar. Eddie njöt minst lika mycket som vi av att få springa fritt, doppa tassarna och kolla in andra semesterfirare med svans. Vi kunde nästan höra honom tänka:
”Mer sånt här, tack.”

Efter några timmar i solen körde vi vidare mot Torrevieja och den berömda rosa saltsjön, ett ställe vi alla sett på bilder och reels med färger som nästan ser fejk ut och ja, sjön var rosa. Det var coolt att ha sett den men kameran fångade inte magin vi såg med ögonen så vi nöjde oss med minnet och gick vidare i livet.

Framåt kvällen anlände vi till Alicante, där vi tog en lugn kväll och laddade batterierna.
Medan staden började glittra av kvällsljus tog jag och Lexie en mamma-dotter-stund nere vid stranden. Vi badade tillsammans i det ljumma havet tills himlen blev mörk och vågorna glittrade i månskenet. Ett sånt där ögonblick man vill spara i hjärtat för alltid.

På väg tillbaka går vi genom en vacker allé och Zarah utbrister plötsligt:
– Åh, vilken fin ananasallé!

Tystnad. Sen förvirring. Sen skratt.

Nu ska det sägas att vissa palmer ser faktiskt ut som gigantiska ananaser. Så kanske var det solsting eller kanske var det kreativ botanik men en sak är säker Zarahs fantasi är lika levande som landskapet vi kör igenom.

I söndags vaknade vi upp i vår husbil i soliga Alicante men det var ingen vanlig morgon. Felicia, som inte är som alla andra (och tur är väl det!), hade nämligen bestämt sig för att hennes födelsedag hellre skulle firas då än på den riktiga dagen som är idag. Så, varför inte? Vi pyntade husbilen, sjöng så det ekade mellan väggarna och överlämnade hälften av presenterna. Ett oplanerat men helhjärtat firande i sann husbilsanda.

Efter födelsedagsmorgonens kaos och kramar rullade vi vidare, bara 30 minuter till Benidorm där vi checkade in på en camping redan innan lunch. Resten av dagen njöt vi av sol, bad och en födelsedagsmiddag på campingens restaurang för längre än så orkade man helt enkelt inte gå i värmen. Kvällen avslutades med fler paket till Felicia.

Men det är något som händer när man bor länge i en husbil. Jag, som alltid fnissat åt alla gubbar som går och putsar på sina husbilar, tog mig själv på bar gärning med en tvättlapp i högsta hugg, tvättandes bilen medan resten av familjen latade sig vid poolen. Det är något med denna livsstil som förvandlar en, vare sig man vill det eller inte.

På Felicias riktiga födelsedag (idag) blev det morgondopp i poolen innan vi gav oss av på nästa äventyr, en smal, slingrig och brant väg upp i bergen där poliser fick rycka in och hjälpa oss fram. Just den här gången var det faktiskt en fördel att ha en stor husbil vi blev nämligen lotsade förbi all trafik och upp till toppen där vi fick parkering precis vid entrén till Les Fonts de l’Algar. Belöningen? Kristallklart, iskallt vattenfall mitt i den stekande hettan. Inte ens campingens pool hade lyckats svalka oss som detta det var som att trycka på reset-knappen för hela kroppen.

Efter dopp i både vattenfall och Gandias varma, turkosblåa hav fortsatte vi vidare mot Valencia. Där fick vi smaka på det spanska trafiksystemet i sin mest… kreativa form. Tänk dig sexfiliga vägar som plötsligt försvinner i rondelle, kaos är nu ett milt ord. Men vi tog oss därifrån med livet i behåll (och bilen hel!), och fortsatte till ännu en strand där även hundarna fick ta sig ett svalkande kvällsdopp.

Slutdestinationen för dagen blev Barcelona, där vi fricampade i en park strax utanför centrum. Men innan dess hann vi få lite puls då miljözonsreglerna slog till. Vår gamla husbil får egentligen inte köra in i vissa delar av staden och det insåg vi först efter att vi redan var på väg in. Snabbt krismöte i bilen, lite Google-sökningar och panik över möjliga böter på 18 000 euro (!!) senare lyckades vi hitta en avstickare ut från den förbjudna zonen. Puh.

Så nu står vi här, fortfarande på rull, fortfarande hela, med fler minnen än vi någonsin kunnat planera för och med en Felicia som fått två födelsedagar på köpet.

Grattis älskade Felicia på din 11-årsdag – båda två!

Igår tog vi sikte på Girona och målet var att promenera runt i staden och leta upp några av de ikoniska platserna där Game of Thrones spelades in. Men redan innan vi hann börja vår jakt på drakar och järntroner tvingade värmen oss på reträtt. 44 grader och stekheta gator. Hundarnas tassar brändes nästan genom asfalten och vi själva förvandlades snabbt till svettiga statister i en dåligt planerad fantasyfilm.

Plan B? Luftkonditionerat Mediamarkt. Där fann vi kanske inte en tron men väl något nästan lika värdefullt – en ny teknikpryl! En trådlös mobilhållare till bilen med sensorer som automatiskt öppnar sig och kramar om mobilen när man närmar sig. Magi. Jag blev helt lyrisk, särskilt eftersom paniken höll på att bryta ut när den gamla laddaren gav upp och batterinivån kröp ner mot rött. Mobilen räddad och resan kunde fortsätta.

Med fulladdad telefon och ny teknik-glädje rullade vi vidare, ut ur Spanien och in i Frankrike. Nästan direkt märktes skillnaden, värmen skönk från 44 till 24 grader på bara några mil. Från stekande sol till moln, regnstänk och sval luft. Zarah deppade och började fundera på att vända tillbaka söderut, medan hundarna sprudlade av ny energi och rusade fritt på den oändliga stranden i Leucate. Barnen? De hoppade i havet och ville inte komma upp. Det var som om värmeslaget aldrig hänt.

Efter strandstoppet körde vi vidare till en ställplats vid havet, strax utanför Narbonne. Perfekt läge trots att regnet hängde i luften. Vi parkerade, drog ut markisen och satte oss där under för en klassisk familjekväll med yatzy och skratt. När regnet ökade smög vi in i husbilen för filmkväll medan stormvindarna började vina utanför.

Natten blev något helt annat än den vi haft i Spanien och inte en svettdroppe i sikte. Istället låg vi där i våra sängar, invirade i filtar, lyssnandes på stormens vinande… och discodunk. Från ena sidan kom musiken från campingen bredvid och från andra sidan från en annan camping. En ganska underhållande stereo-effekt om man gillar blandade beats i orkanstyrka.

Men ändå något i det där blåsvädret, det gråa regnet och ljudet av skratt och musik från andra människor gjorde det hela rätt… mysigt.

Igår skulle vi egentligen köra en längre sträcka, men trots dis på himlen var värmen helt galen och slog ut både oss och barnen fullständigt. Innan hundarna och kidsen svimmade av (och ett eventuellt världskrig bröt ut i bilen) var det bara att slå till på första bästa camping med pool.

Där blev vi kvar ett dygn och livet kändes plötsligt väldigt mycket enklare. Svalkande dopp i poolen, kvällspromenad i byn och en riktig karaokeafton i campingens utebar. Lexie älskar dessutom att hjälpa till att torka disken, så tur att vi har henne i gänget!

Och ja, det är tydligen dags att byta ut vår co-driver – GPS:en! För när vi stannade vid en liten byggnad som GPS:en glatt kallade en “Supermarket” insåg vi att vi nog är ensamma om att se affären, för där fanns bara ett litet hus… Nej, nu får vi hitta någon som kan guida oss bättre framöver!

Planen var enkel, vi skulle följa den franska kusten och besöka Marseille, Nice och Monaco. Men den moderna världen ville annat. Miljözonerna satte stopp för vår gamla trotjänare till husbil så det blev ingen kusttur denna gång. Istället styrde vi inåt landet, förbi oändliga rader av vingårdar som bjöd på en helt annan typ av charm.

Första stoppet blev en magisk skogssjö så där spegelblank och inbäddad i grönska att man nästan väntade sig att en enhörning skulle dyka upp. Efter ett tag ville tjejerna gå själva tillbaka till husbilen. Vi sa ja, för jag och Zarah skulle bara ta ett sista snabbt dopp. Men… föräldraskräcken slog till. Vad om de går vilse? Eller blir bortrövade av… tja, skogstomtar? Så vi klädde oss i panik och började gå efter.

Jag gick först med hundarna och Zarah kom en bit bakom med all packning och här någonstans blev det… snurrigt. Jag missade en avtagsstig. Tänkte först inte så mycket på det tills jag insåg att det inte fanns några spår av husbil, familj eller civilisation längre. Bara skog, mer skog och så lite taggbuskar och brännässlor, för att krydda upplevelsen.

Paniken smög sig på inte över att vara vilse i skogen, utan för att jag på fullaste allvar tänkte att Zarah och barnen kanske skulle tro att jag var i husbilen… och åka iväg med bilen, utan mig och hundarna. Lämnad i 35-gradig värme och det är ju ändå jag som kör… men vi är ju som vi är, så vem vet?

Efter några vändor fram och tillbaka på fel stig, ett par rivsår rikare och något som kunde varit en audition till ”Survivor France” hittade jag till slut rätt och där sitter hela gänget i godan ro, i tron att jag bara ville ta en annan väg tillbaka. Jaha.

Vi fortsatte sedan ner till Cannes och Antibes två städer som vår husbil faktiskt fick köra in i. Kalabalik? Ja. Smågator, bilar, turister och kaos? Absolut. Men också helt otroligt vackert. Filmstadens glans, lyxbåtar längs kajen, glass i solen och ett virrvarr av människor och språk. Häftigt att få uppleva på nära håll även om vi var mer svettiga campare än röda mattan-material.

Efter Cannes rullade vi vidare in i Italien och slog läger på en ställplats i Imperia. Här fungerade allt genom ett laddningskort, man fyllde på pengar till el och vatten, betalade deposition och använde samma kort för att öppna bommen när man skulle checka ut. Smidigt, eller hur? Tills det var dags att åka.

Zarah går i förväg för att checka ut och få tillbaka depositionen. Hon stoppar in kortet i maskinen och poff, där var det borta. Maskinen slukade kortet utan att blinka och vägrade sedan ge ifrån sig både kort och pengar. Dagens första panikmoment var ett faktum. Inte nog med att ställplatsen nu blev oväntat dyr vi var dessutom inlåsta, eftersom kortet också krävdes för att öppna bommen (som vi i efterhand läste tydligt skulle passeras innan man checkade ut…).

Som tur var fanns det fortfarande en spansk familj kvar på platsen och efter lite övertalning lånade de ut sitt kort så vi kunde ta oss ut. Tack, okända hjältar!

Därefter styrde vi in mot Imperias stadskärna, Zarah hade nämligen hittat ett… Clownmuseum. (Ja, du läste rätt.) Hon sa visserligen att vi kunde skippa det eftersom det låg mitt i gamla stan, mitt i de trånga italienska gränderna. Men alltså… efter fyra veckor på vägarna och ett självförtroende i husbilsrattning som gränsar till hybris varför sluta nu?

Så vi gav oss in.

Upp för backar, in i smala gränder och plötsligt befann vi oss på en tvåfilig väg som knappt rymde en bil. Vägen blev smalare och när vi insåg att vi skulle behöva göra en 180-graders sväng i en skarp kurva mitt i backen då kom dagens andra panikattack.

Jag tvärnitade med tårar i ögonvrån. Jag försökte backa men nej, det är för långt. Jag behövde vända. Jag hittade en liten gräsplätt med en sluttning bredvid och skickade ut Zarah för att guida mig, eftersom det fanns ungefär 20 cm spelrum åt varje håll.

Baxningar fram och tillbaka. Svetten rann och då hör jag Felicia från bakfönstret ropa:
– Du körde över mamma Zarah!

– Nej! ropar jag tillbaka. ”Det hade vi märkt om jag gjorde!”

Ett ögonblick senare hörs Zarahs röst från slänten:
– ”Lite mer vänster, du har plats.”

– Där ser ni att jag inte körde på henne! ropade jag triumferande till barnen.

Efter ännu några omtag lyckades vi faktiskt vända husbilen i detta getingbo till gränd. Zarah kliver in i bilen med barr i håret, jord på benen och några skrubbsår och berättar att jo, jag hade visst kört på henne, vilket ledde till att hon rullade ner för slänten…

Från bakre delen av husbilen hörs då Lexie ropa:

– Jag såg det också! Mamma Åsa körde på mamma Zarah! Mamma Åsa tycker inte om mamma Zarah!

Vi brast ut i gapskratt för såklart var clownmuseet stängt när vi väl kom fram. Men vem behöver clowner när vi har vår egen show på vägen?

Efter morgonens dramatik rullade vi vidare till Finale Ligure där vi tillbringade några timmar på en underbar, lugn och hundvänlig strand. Vattnet var klart, solen varm och livet kändes lite enklare igen. Tills det var dags att gå tillbaka.

Vi hade parkerat 750 meter bort och asfalten hade hunnit bli het nog att steka ägg på. Hundarna vägrade gå så vi bar dem. Jag drog nitlotten och fick bära Eddie på 34 kg kärlek och päls. Det svala badet? Ja, det kändes som ett avlägset minne när vi svettiga kom tillbaka till husbilen.

Men det är väl just detta som är resans charm när allt inte går som planerat, men ändå blir ett minne för livet.

Efter en dyr natt i Imperia kändes det skönt att kompensera med en betydligt mer plånboksvänlig ställplats i Vercelli. Gratis eller ja, nästan: 2 euro för elen och i vår värld räknas det som jackpot.

Efter natten där styrde vi mot något helt annat, Ondaland, norra Italiens största vattenland. Hela dagen spenderades bland rutschkanor, vågpooler, skrikande barn och solstolar i varierande lutning. Fullt ös, full sol, fullt lyckade barn.

När vi skrynklat färdigt i klorvatten rullade vi vidare till en tvätteria i Gozzano. Dags att ge både kläder och handdukar en välbehövlig rengöring. Under väntetiden fixade vi middag i husbilen multitasking när den är som bäst. Allt kändes rätt lugnt.

Tills vi körde ut på autostradan.

Där händer något som på riktigt kan vara det konstigaste hittills under hela vår resa. Vi kör som vanligt när vi ser en vit sedan med varningsblinkers ståendes i vägrenen. Inte konstigt i sig. Men…Bagageluckan är öppen, ett märkligt solskydd sitter i bakrutan och mannen står inte och byter däck eller tankar utan han pillar på något vid passagerarsidan, typ ett klistermärke.

Vi reagerar båda på att det är något som inte riktigt stämmer. Han beter sig bara… annorlunda. Men vi kör vidare.

Några kilometer senare – BAM!

En identisk bil dyker upp. Samma modell, samma öppna bagagelucka, samma solskydd, samma man och exakt samma beteende.

Vi tittar på varandra, på riktigt skräckfilmsblickar.
– ”Men… har han hunnit köra om oss och ställa sig igen?”
– ”Nej, vi har ju varit helt ensamma på vägen…”

En obehaglig känsla av att ha kört in i en tidsloop smyger sig på. Vad är oddsen för att se två identiska bilar med två identiska män göra exakt samma sak på exakt samma sätt på samma motorväg med bara några kilometers mellanrum?

Vi fick inga svar, bara en olustkänsla som satt i några mil och kanske en liten gnutta skratt också för vad annat kan man göra än att lägga ännu ett “det här hände faktiskt oss”-minne till samlingen?

Efter en heldag på Ondaland var nästa mål att besöka Lago Maggiore, Italiens näst största sjö och ett självklart stopp för många. Men på vägen dit fick vi ett tips om en annan sjö, Lago d’Orta. Enligt ryktet italienarnas egen favorit, vackrare än både Como och Maggiore och ännu inte överöst med turister så vi la såklart om rutten.

När vi kom fram till ställplatsen gick allt smidigt till en början, bommen öppnades, vi körde in och började installera oss. Men… så kom första kallduschen: endast kontant betalning och i vår kontantfria husbil fanns inte ett öre i plånboken. Google visade att närmsta bankomat låg i en by uppe i bergen, två timmar bort enkel väg. Husbilen är nu inlåst, ingen bankomat i sikte, inga kontanter och inget val så jag måste börja gå.

Då dyker en italiensk familj upp som troligtvis såg paniken i våra ögon. Vi förklarade läget med vår bästa knaggliga italienska och lyckades få fram problemet. Pappan sken upp och berättade att det faktiskt fanns en närmare uttagsautomat bara två kilometer bort. Google hade fel (igen) men italienarna hade koll.

Paniknivån sänktes något och jag fick med mig Zarah på promenaden men precis innan vi lämnar ställplatsen får vi dagens andra chock en stor skylt med texten:

⚠️ VARNING: Denna zon är pestsmittad.

Förlåt… vad sa du nu?

Där står vi, med behov av kontanter för att kunna lämna platsen men också med informationen att vi tydligen befinner oss i någon form av karantänzon. Vi börjar ifrågasätta om vi ens ska stanna över natten, om vi borde springa därifrån med barn och hundar eller bara hoppas att det rör sig om ett gammalt meddelande som glömts kvar sedan 1600-talet.

Efter en del övervägande (och lite ”vi har inget val”-logik) bestämmer vi oss för att stanna. Nästa morgon när vi ska checka ut är vi några minuter sena och ja det betyder att vi automatiskt måste betala för ytterligare ett dygn. Suck.

Men då som en räddande ängel dyker den italienska pappan upp igen. Den här gången vill han övertyga oss om att stanna ännu längre. Han tar oss med på en liten rundtur och visar ett undangömt strandställe där det är i princip folktomt och hundtillåtet. Lägg till ett poolområde och fantastisk utsikt så… ja, vi stannade. Inte bara en natt till utan två.

Vet ni vad? Det var det bästa vi gjort. Att ligga på en SUP-bräda mitt på Lago d’Orta, solen i ansiktet och det kristallklara vattnet under sig det var balsam för både kropp och själ. Kvällspromenader in till centrum med småtjejerna för middag på en äkta italiensk trattoria, utan turistträngsel med en sjö som var både varmare och badvänligare än Comosjön.

Jag förstår verkligen italienarna nu. Lago d’Orta levererade. Men nu drar vi mot Lago Maggiore.

Igår var en sån där dag då vi behövde tillbringa många timmar i bilen. Tyvärr också en sån dag då termometern sköt i höjden och landade på 40 grader i skuggan. Mission för dagen var att överleva hettan genom att bada oss igenom norra Italien, sjö för sjö.

Vi började morgonen med ett svalkande dopp i älskade Lago d’Orta innan vi satte kurs mot nästa ikon Lago Maggiore. Där inspekterade vi lyxhotell, majestätiska villor och tog dagens andra dopp. Turen fortsatte till Lago d’Iseo en otroligt vacker sjö omgiven av dramatiska berg och pittoreska småbyar. Vattnet lockade och värmen krävde ett tredje badstopp.

Men här blev det drama.

Vi hade noggrant valt ut en badplats som dessutom var tillåten för hundar men när vi väl traskat dit i stekande sol möts vi av en skylt: ”BADFÖRBJUDET.”

Det var nära att ett världskrig bröt ut i husbilen. Barnen kokade, hundarna flåsade och vi var klara. Paniken steg och vi behövde vatten nu. Vi fortsatte upp längs sjön, och äntligen hittade vi en skuggig parkering och en liten kajremsa där man kunde klättra ner och svalka sig. Vi hann precis glida ner i det underbara vattnet när någon annan också ville bada när en rejäl orm dök upp precis intill oss.

Inget får fart på en överhettad familj som en orm i badet. Vi skrek till lite (okej, mycket), sprang (läs: halkade hysteriskt) 100 meter bort längs kajen och hittade ett nytt ställe. Ormen fick bada i fred, vi fick vår svalka och dagen var räddad.

Därefter fortsatte vi vår färd förbi Menzo, Bergamo och en snabb titt på Gardasjön innan vi rullade vidare upp till Trento för resans sista italienska middag. Pastan, pizzan och parmesanen smakade nästan lite sentimentalt gott för i dagarna lämnar vi Italien bakom oss.

Men Zarah (a.k.a. GPS:en med sinne för äventyr) var inte riktigt klar än. Hon styrde oss upp för ännu en smal, slingrig bergsväg 4 kilometer rakt upp men belöningen var värd allt svett, alla växlingar och alla “är du säker att det här är en väg?”-frågor. På toppen väntade vår ställplats för natten med en vy som nästan såg photoshoppad ut. Solen gick ner över alperna, vi andades ut och vi sov för första gången på länge riktigt svalt.

Efter att ha lämnat Tres i Italien tog vi farväl av de stora vägarna och valde att köra riktiga småvägar, de där där varje kurva bjuder på nya vykortsvyer och varje by är som hämtad ur en saga.

Första planerade stoppet var San Giuseppe al Lago men vi möttes av parkeringskaos deluxe och fullt med folk. Vi tackade för oss och rullade vidare på de smala vägarna genom Bolzano, Brixen och Brennero.

När vi precis skulle korsa gränsen till Österrike drog ett riktigt oväder in. Himlen mörknade, stormvindarna slet i träden och några föll till och med ner över vägen. Som tur var lättade det upp rätt snabbt och vi fortsatte vår resa genom Mühlbachl, Innsbruck, Seefeld in Tirol och in i Tyskland via Mittenwald.

Vi valde att undvika autobahn helt och hållet och det var ett mästerdrag. Om du är cykelfantast (det går en cykelväg bredvid körbanan hela vägen!) eller bara vill uppleva makalösa serpentinvägar, alpbyar, grönskande sluttningar och snöklädda toppar då är den här rutten en dröm.

När vi väl kom in i Tyskland möttes vi av Walchensee en sjö så vacker att man knappt tror den är på riktigt. Grönturkost vatten, kristallklart och omgiven av berg. Vill du ha badsemester i Tyskland? Sätt Walchensee på listan.

Men sen… vände allt.

På kvällen efter att vi parkerat i Penzberg utspelade sig något som närmast kan beskrivas som en skräckfilm i husbilsmiljö. Ett oväder rullade in som gjorde Disney’s ”Blixtar och dunder” till ett stillsamt ljudbad. Var 20:e sekund blinkade himlen, hagel stora som golfbollar dundrade mot taket och inifrån kändes det som att någon kastade sten på en metallburk. Och i den där burken låg vi.
Barnen som låg i överslafen precis under taket blev vettskrämda när deras taklucka plötsligt for upp mitt i natten och regn samt hagel störtade rakt ner i sängen.
Kaos, panik, handdukar, lampor som blinkar, ja ni fattar.

Det haglade i tolv timmar. Tolv!!!
Vem visste ens att hagel kunde hålla på så länge?

Så efter en natt med skräckfilm på Dolby Surround-nivå, blöta madrasser, livrädda barn och en ganska låg sömnprocent, rullade vi vidare norrut genom Tyskland.

Trötta men ändå glada att taket sitter kvar.

Efter en natt där sömnen var ungefär lika trasig som husbilens regntäta taklucka unnade vi oss en rejäl sovmorgon. Klockan hade hunnit slå 13 innan vi rullade vidare. Första stoppet på dagens rutt blev en plats som känns som ett sår i mänsklighetens historia, koncentrationslägret i Dachau det allra första som upprättades under nazisttiden.

Det går knappt att beskriva känslan, tystnaden, tyngden, de kala rummen, fotografierna och orden. Även tjejerna tog in det, på sitt sätt. Särskilt Lexie, bara 7 år, som gick med vätskefyllda ögon och viskade: ”Mamma, jag vill veta mer om vad som hände.”
Så när vi kommer hem blir det till att gräva djupare, tillsammans. För att förstå och för att inte glömma.

Efter det behövde vi andas lite lättare och hamnade i något som kändes som motsatsen, en liten by som klippt ur en sagobok, Wasungen. Vackra korsvirkeshus, kullerstensgator och stilla vardag. Ibland behövs de där pauserna från världens allvar.

Vi fortsätter hålla oss till småvägarna genom Tyskland och på kvällen anländer vi till Mühlhausen, där vi hittar en ställplats för natten och vet ni? Tyskarna har visat sig från sin allra finaste sida. Första kvällen på en ställplats tar de inte kort bara kontanter, såklart. Ett problem för oss (Bussmans = fortsatt kontantvägrare). Efter ett tag av förvirrat fipplande med korten kliver en man fram och säger: ”Jag betalar för er.”

Vi erbjuder såklart att gå till bankomat, swisha, bjuda på öl, vad som helst. Men han ler bara och säger: ”Slå er ner och njut av kvällen.”

Nästa fina möte sker vid koncentrationslägrets parkering. Även där, kontanter only. Vi försöker vända för att leta bankomat varpå parkeringsvakten rusar fram och ropar något. Vi blir nervösa, tror han är arg. Men istället säger han: ”Ställ er där borta i skuggan för hundarnas skull.” Så fick vi stå gratis, med omtanke som betalning.

Ibland är det de små ögonblicken, en hjälpande hand, en vänlig gest, ett barns tankar som gör resan så mycket större än landskapen vi passerar. Vi åker vidare, nu lite tystare och lite tacksammare.

Planen var tydlig, idag skulle vi köra en längre sträcka och komma in i södra Danmark. Men som det så ofta är under denna resa så körde livet en liten omväg.

På morgonen märkte vi att Ozzy haltade och när vi kollade närmare så såg vi ett otäckt sår i tassen. Det var bara att kasta om planerna och hitta närmsta veterinär som lyckligtvis låg bara ett par kilometer bort. Trots ett hektiskt schema gjorde de allt för att få in oss och efter drygt en timmes väntan fick vi komma in.

Det blev sövning, rakning, rengöring och borttagning av en rejäl träflisa ur såret. Stackars Ozzy låg sen bandagerad och lite groggy resten av dagen, sovandes med ett snarkande som skulle kunna misstas för en gammal gubbe på midsommarfirande.

Eddie, som vanligtvis agerar passagerarvakt i framsätet, låg helt utslagen han också, kanske av medkänsla, kanske för att han inte är van att vara ifrån sin brorsa i flera timmar. Syskonkärlek i sin finaste form.

Vi kan inte nog tacka världens trevligaste veterinärer som både tog emot oss akut, behandlade Ozzy och skickade med smärtstillande för en hel vecka – allt för 2000 kr.
I Sverige? Troligtvis tio gånger så mycket, bara för att kliva innanför dörren.

Med förmiddagens drama avklarad fanns det inte tid att hålla oss till de pittoreska småvägarna längre så det blev autobahn hela vägen upp genom norra Tyskland. Och tro det eller ej men gamla Buster (husbilen) klockade in på 135 km/h! Han är dieseloptimerad och levererar när det gäller om än med viss blå rök och alla skåp skallrande som en maracasorkester.

Så nu står vi här inte i Danmark, men i norra Tyskland, en dag försenade men ändå glada, lättade och väldigt tacksamma över hur bra allt löste sig.

Sent i lördags kväll rullade vi in på uppfarten igen, 36 dagar, 10 länder och 1179 mil senare och för att vara exakt så körde Zarah ca 50 mil. Jag körde resten men inte för att hon inte vill utan för att jag helt enkelt vägrar släppa ratten när jag väl fått den i min hand. Kontrollbehov? Kanske men det blev ju rätt bra ändå.

Nu är vi hemma. Tvättmaskinen går varm, husbilen står och flämtar på uppfarten och någonstans mellan att vi packar upp kylväskor och letar efter laddare som försvunnit i någon skåplucka börjar den där tanken krypa in, gjorde vi verkligen det här?
Allt från att bada i iskalla vattenfall i Spanien, köra fel i italienska bergsbyar, bli inlåsta på ställplatser, möta snälla främlingar i Tyskland, springa på mystiska tidsloopar på motorvägar, till att söva vår fyrbenta vän på ett veterinärbesök vi sent kommer glömma.

Det var en resa fylld av upplevelser, skratt, kriser, bensindoft, spontana avstickare, kylklampar, disktrasehumor och ett gäng kloka och mindre kloka GPS-val. Men framför allt så var det vår resa.

Och det fina? Vi är inte klara på långa vägar. Planerna för nästa års rutt är redan i rullning och då är målet att:

• Köra hela Italien runt – på riktigt.
• Utforska stora delar av Kroatien, med sina makalösa kuster och nationalparker.
• Och kanske, beroende på hur mycket glass vi orkar äta hinna med några av länderna runtomkring.

Så har ni tips, guldkorn, ”det-här-får-ni-absolut-inte-missa”-platser i Italien, Kroatien eller grannländerna hör av er! Vi är helt öppna för idéer.

Tack för att ni följt med oavsett om det varit med oss på plats, genom våra berättelser eller i tanken. Vi ses på nästa väg.