Tyskland

Efter den minst sagt minnesvärda starten i Danmark med stormnatt, hundkiss och latrinkatastrof styrde vi vidare mot Tyskland. Målet var egentligen väldigt enkelt, ta oss genom landet utan att göra bort oss. Enligt vår erfarenhet så är det en ganska orimlig målsättning.

Förra gången jag och Zarah bilade genom Tyskland blev jag urskälld vid en bensinstation. Det handlade om en slarvigt påhängd bensinslang och en tysk kvinna som uppenbarligen hade missat sin yogaklass. Vi förstod inte varandras språk, men vi förstod varandras ilska. Det var som en verbal MMA-match utan undertexter.

Så den här gången tänkte jag vara steget före. Jag övade in siffran två på tyska. Det kändes som ett smart drag men alla tankar på att faktiskt lära sig mer än en siffra kändes överambitiöst.

Vi rullar in på en bensinmack någonstans i Tyskland. Jag kliver ur bilen med självsäkerhet i steget och optimism i blicken och stegar in i butiken. Den unge mannen bakom kassadisken hälsar glatt (tror jag då min tyska är obefintlig).
Jag ser ett belopp lysa på kortterminalen.

– Ah, is it mine? frågar jag artigt.

– No!, svarar han direkt.

Okej nu kommer min stund. Jag tar ett djupt andetag, lutar mig lätt framåt och säger med självsäker ton:
– Drie.

Han stirrar tomt på mig.

Jag tänker: Men snälla någon, kan han inte ens tyska? Vi är ju ändå i Tyskland.

Så jag går över till engelska:
– Number two.
Han nickar, trycker några knappar, jag betalar och går ut med värdighet tills jag kommer till husbilen. Där bryter Zarah ihop i ett okontrollerat gapskratt.

– Vad sa du att du sa till honom?
– Drie! Det är väl två?
– Nej älskling, det är tre. Du sa tre.

Så där gick jag alltså och försökte verka internationell och sofistikerad och sa glatt att jag ville betala för pump tre, trots att vi stod vid tvåan och det slutar inte där. Jag hinner också klämma ur mig att vi ska vidare till Leppcigg.

Zarah blir tyst en sekund sen kommer ett nytt skrattanfall och denna gång med extra dialektkorrigering. Hon uttalar det som ”Leipzig”, med det där tyska fräs-ljudet som får det att låta som att hon antingen fräser åt mig eller harklar upp något. Tydligen är inte ”Leppcigg” en officiell variant. Tyskland: 1 – Jag: 0.

Jag svär vid Gud, jag ska aldrig mer försöka tala tyska. Det är inte min liga.

Allt detta på samma dag så ni förstår kanske varför jag vaknade på morgonen och tänkte att
jag borde ha legat kvar i sängen.

Men vi lever, vi lär och vi närmar oss Leppcigg… förlåt, Leipzig. Kanske.

Jag har hört rykten att det tydligen pågår en vadslagning bland våra vänner, inte om vart vi kommer, när vi kommer eller hur många McDonaldsstopp vi gör. Nej då utan om vad som går sönder först: Jag eller bilen.

Jag kan nu meddela med ett visst mått av stolthet (eller kanske bara uppgivenhet) att vinnarna är de som satsat på… BILEN.

Självklart händer detta på en lördag morgon när vi befinner oss i den lilla tyska byn Grifte som är lika pittoresk som namnet antyder. Planen var en tidig avfärd mot Italien. Verkligheten? En bil som vägrar starta.

Jag hade en magkänsla för redan dagen innan började bilen bete sig märkligt. Felmeddelanden blinkade som om den försökte kommunicera på morsekod och den startade med ett ljud som lät som ”jag ger upp”. Men ändå, man vill ju tro på mirakel men det fick vi inte.

Så, i sann familjen Bussman-anda var det bara att ringa försäkringsbolaget, knappa sig genom tre knappval och börja jakten på en tysk bärgare.

Tre timmar senare.
En bärgare anländer, en hjälte i reflexväst och med några snabba manövrar och mycket tysk kraft får han igång bilen. Troligtvis batterifel. Jag andas ut men hinner knappt tacka innan jag kastar mig bakom ratten och gasar som om vi deltog i Le Mans.

Vi hinner till den enda batterifirman i närheten med 5 minuters marginal innan stängning. Ett nytt batteri plockas ut, jag betalar och vi andas ut. Men…Har vi kopplat in det nya batteriet?
Nej nej, självklart inte. Bilen går ju som en klocka nu som om inget någonsin hänt, som ett trotsigt barn som plötsligt sköter sig perfekt när man bokat tid hos barnpsykologen.

Istället lever vi nu i ett limbo. Varje gång jag vrider om nyckeln gör jag det med en liten bön och ett svettigt grepp: Starta. Snälla. Bara en gång till.

Men vi har ju ett nytt batteri i reserv så går bilen sönder igen… så löser vi det. Kanske.

Med sex timmars försening fortsatte vi vår färd söderut, mot Italien och vet ni vad? Jag klagar inte för tack vare bilen och dess lilla nervsammanbrott så missade vi ett fullskaligt hällregn på vägarna och fick stället sex timmars solning på en parkeringsplats i Grifte.

Så visst bilen är opålitlig, batteriet oinkopplat och vi är lite stressade. Men i slutändan fick vi sol, bilen startade och ibland är det fanimej tillräckligt.

Med nybadade kroppar och ny energi rullade vi vidare över gränsen till Tyskland och där kom nästa utmaning: autobahn.

Alltså att köra husbil på autobahn är som att ställa sig i vänsterfil med en gräsklippare och försöka hänga med en Formel 1. Jag gillar definitivt fart men över 100 km/h i den här husbilen känns som att man försöker flyga en tegelsten. Dessutom ser man bensinen forsa ur tanken bara man tänker på att trycka lite extra på gasen.

Så jag har nu landat i att 90 km/h får vara vår fart under denna resa. Det är miljövänligt, ekonomiskt och sansat men psykologiskt så är det en fullständig förnedring. Varje gång jag glömmer mig och börjar känna mig snabb – BOOM! – kommer en Audi i 200 och blåser förbi så husbilen skakar och barnen? Ja, de skäms ögonen ur sig där bak.

– ”Gud vad pinsamt, alla kör om oss hela tiden!”
– ”Mamma, vi kommer dö här bak!”
– ”Mamma, kan du snälla bara köra som en normal person?”

Jag försöker förklara att husbilen måste krypa i svängarna. Att man inte kan gasa över gupp som i en Volvo från 2003. Men nej det tas inte emot. Det är som att prata med väggar eller med tonåringar, vilket i princip är samma sak.

Men vi tuffar vidare. Gasvaden ömmar, barnen suckar, soppan tickar men vi är på väg. Europa här kommer vi, sakta men bestämt.

Efter en natt där sömnen var ungefär lika trasig som husbilens regntäta taklucka unnade vi oss en rejäl sovmorgon. Klockan hade hunnit slå 13 innan vi rullade vidare. Första stoppet på dagens rutt blev en plats som känns som ett sår i mänsklighetens historia, koncentrationslägret i Dachau det allra första som upprättades under nazisttiden.

Det går knappt att beskriva känslan, tystnaden, tyngden, de kala rummen, fotografierna och orden. Även tjejerna tog in det, på sitt sätt. Särskilt Lexie, bara 7 år, som gick med vätskefyllda ögon och viskade: ”Mamma, jag vill veta mer om vad som hände.”
Så när vi kommer hem blir det till att gräva djupare, tillsammans. För att förstå och för att inte glömma.

Efter det behövde vi andas lite lättare och hamnade i något som kändes som motsatsen, en liten by som klippt ur en sagobok, Wasungen. Vackra korsvirkeshus, kullerstensgator och stilla vardag. Ibland behövs de där pauserna från världens allvar.

Vi fortsätter hålla oss till småvägarna genom Tyskland och på kvällen anländer vi till Mühlhausen, där vi hittar en ställplats för natten och vet ni? Tyskarna har visat sig från sin allra finaste sida. Första kvällen på en ställplats tar de inte kort bara kontanter, såklart. Ett problem för oss (Bussmans = fortsatt kontantvägrare). Efter ett tag av förvirrat fipplande med korten kliver en man fram och säger: ”Jag betalar för er.”

Vi erbjuder såklart att gå till bankomat, swisha, bjuda på öl, vad som helst. Men han ler bara och säger: ”Slå er ner och njut av kvällen.”

Nästa fina möte sker vid koncentrationslägrets parkering. Även där, kontanter only. Vi försöker vända för att leta bankomat varpå parkeringsvakten rusar fram och ropar något. Vi blir nervösa, tror han är arg. Men istället säger han: ”Ställ er där borta i skuggan för hundarnas skull.” Så fick vi stå gratis, med omtanke som betalning.

Ibland är det de små ögonblicken, en hjälpande hand, en vänlig gest, ett barns tankar som gör resan så mycket större än landskapen vi passerar. Vi åker vidare, nu lite tystare och lite tacksammare.