Tjeckien

Men resan fortsatte och tur var väl det för snart hade vi tagit oss in i Tjeckien och landat i en av de mysigaste städer jag någonsin upplevt, Český Krumlov. Det var som att kliva rakt in i ett vykort. Staden, fortfarande lite av en hemlighet bland turister, bjöd på tomma kullerstensgränder, små upplysta torg och sagolika hus med snirkliga tak.

Vi strosade runt på kvällen och njöt av lugnet. Inga knarkkvarter här inte, bara magi och historia.

Vi bestämde oss direkt för att sova över. För den äventyrslystne finns här en stor flod som slingrar sig genom området perfekt för rafting. Med en gummibåt och några extra dagar på kontot hade vi kastat oss i utan tvekan.

Efter att ha flanerat runt i den bedårande lilla pärlan Český Krumlov, där varje gränd kändes som en tidsmaskin tillbaka till medeltiden, var det dags att blanda charm med en dos skräck. Nästa stopp? Houska Castle slottet som enligt lokal legend är byggt rakt ovanför porten till HELVETET.

Nu kan man tycka vad man vill om spöken och vidskepelser men efter alla otaliga övernaturliga upplevelser jag varit med om (och ja, jag har sett alla säsonger av Spökjakt, så jag är expert på läskigheter) så måste jag säga att jag definitivt inte avfärdar tanken på att sådant finns.

Vi klev in med känslan av att det här skulle bli en trevlig tur i en mörk, kall byggnad med kanske lite dragiga fönster och eventuellt någon fladdermus som undrade vad vi gjorde där. Men så fort vi stod inne på borggården… ja, utan ett ord till varandra fick vi båda ett tryck över bröstet som om någon gömt en elefant i BH:n. Benen blev blytunga, hjärtat dunkade som en galen trumslagare i ett heavy metal-band, och framför en speciell dörr kändes vi plötsligt som två magneter som drogs rakt ner i jorden.

Känslan släppte något på andra våningen men kom tillbaka med full kraft i det så kallade röda rummet där till och med väggarna verkade viska “GÅ HEM”. När vi äntligen lämnade slottet var det som att någon tryckt på en “normal-knapp”. Vi tittade på varandra, berättade vad vi känt och insåg att vi hade upplevt precis samma sak.

Som om det inte vore nog, så började husbilens GPS strula direkt när vi satte oss i bilen igen. Den började lysa konstigt, visa felmeddelanden och bete sig som en zombie som förlorat sin hjärna. Vidskepelse? Slump? Eller är det något övernaturligt som spelar oss ett spratt? Vi vet inte, men det var ändå ganska spooky.

Men vänta historien tar inte slut där.

På en smal väg, mitt i en av Europas mest dramatiska bilnavigationssituationer, fick vi möte och samtidigt försökte en annan bil köra om oss. Så nära att om jag inte hade klivit ut halvvägs i diket så hade vi haft en frontalkrock värdig en actionfilm.

Jag tvingades alltså ut i diket, bokstavligen på två hjul, och hör ett PANG som får både min själ och vår försäkringspremie att gråta. Jag kör en bit till, pulsen är högre än när vi stod i helvetesrummet på slottet och ber Lexie titta upp från sin loftsäng för att inspektera skadan. Min innersta förhoppning är ett glatt “Nej mamma, allt är fint!”

Istället hör jag ett storgråtande “– JAG SER HIMLEN!!!”

Det, kära vänner, är inte ord man vill höra inifrån en husbil.

Mycket riktigt en rejäl trädgren hade satt sitt tydliga avtryck i taket och öppnat en liten miniportal till stjärnhimlen. Det var bara att klättra upp på taket med det vi hade. Vad har man? Jo, Lidl-påsar, silvertejp och en stor dos förnekelse.

Nu rullar vi alltså runt i vad som bäst kan beskrivas som ett mobilt konstprojekt a la silvertejp.

Men vi överlevde. Vi såg inga spöken, men vi kände dem. Vi fixade hålet och Buster, vår stackars husbil, ska få all kärlek han behöver när vi kommer hem. En dusch, lite ny tejp, kanske till och med en exorcism, vem vet?

Men en sak är säker att nästa gång vi hör talas om en port till helvetet då kommer vi definitivt att köra vidare.

Efter några dagar i ett hav av turistträngsel, köer till toaletter som kändes som OS-kval och barn som skrek i surroundljud, hade vi ett enda mål och det var att hitta en camping i vår smak. Ni vet, en sån där plats där man kan andas ut och inte behöva slåss om varje kvadratcentimeter gräs.

Och ja, vi hittade den. Mitt ute i ingenstans. En plats så stilla att till och med myggen tycktes ha fått order att hålla låg profil. Vi var helt ensamma. Det var som att checka in på ett femstjärnigt hotell minus stjärnor, rummet, room service men med en helt egen pool för oss själva. Hundarna sprang lösa och njöt som om de hade vunnit livets jackpot.

På kvällen hamnade vi i en riktig nattsudd med campingägarna, ett par som hade både hjärta och humor. När vi nämnde att Rumänien är ett av våra favoritländer tändes något i deras ögon. Det var som att vi tryckt på en knapp märkt “Överväxel”. Det visade sig nämligen att båda ägarna var från just Rumänien! Plötsligt var vi inte längre bara vanliga gäster, utan själsfränder, hedersgäster och nästan adopterade.

De började genast bomba oss med tips många fler än vad GPS:en klarade av att processa. Det var gömda smultronställen i Rumänien, vinvägar i Moldavien, slottsruiner, vattenfall och allt däremellan. Vi gick från turister till “unofficial family members” på fem minuter.

På kvällen, när vi slappnade av efter dagens äventyr, började vi googla Rumänien igen… för vi hade nu fått en helt ny bucket list tack vare våra nya vänner.

Och vet ni vad? Det där med att hitta lugnet på en camping ute i ingenstans kan ibland leda till de största äventyren och oväntade vänskaperna. Det är livet på resande fot, när det är som allra bäst.