Rumänien

Vi ligger några dagar efter i våra uppdateringar kanske för att vi blivit bortförda av ett UFO i Hoia Forest. Det kan också bero på vin, värmeslag eller att vi helt enkelt kört vilse både mentalt och geografiskt. Men nu är vi tillbaka på banan, eller snarare på de oväntat fina rumänska vägarna. Ja, du hörde rätt Rumänien har vägar som skulle få en svensk Trafikverksdirektör att glädjegråta.

I torsdags rullade vi över gränsen in i Rumänien med en nervös och lite skräckinjagande känsla. Vi har aldrig varit här och har i dagens läge verkligen haft förutfattade meningar om detta land som jag nu definitivt tar tillbaka. Många rumäner är otroligt duktiga på engelska något som vi inte upplevde i t ex Ungern. De är också otroligt vänliga av sig. Jag har heller aldrig sett så otroligt fina och välskötta vägar även de småvägarna som vi åker på. Inte alls som i Ungern där hela husbilen låter som en maracas när man ska ta sig fram. Vädret är nu över 30 grader på dagarna men sjunker till bara några få grader på natten.

Men vi började förstås starkt med att jaga spöken.

Första anhalten blev Hoia Forest, världens kanske mest hemsökta skog. Här sägs både andar, utomjordingar och tidshål ha sitt tillhåll. Zarah var eld och lågor men jag hade lite mer av en panikattack. Vi lyckades förstås komma fel in i skogen, från helt fel sida när en man och hans son plötsligt dök upp ur ingenstans och började peka ut den ”rätta vägen” på vår karta så borde vi kanske anat något. Vi tackade, vände om, körde ett varv runt hela stan, tog ut pengar, körde vidare… och väl framme vid ”den rätta platsen” 45 minuter senare så dyker samma man och son upp, igen. ”Gick allt bra?” frågade han som om han var portvakt till parallella dimensioner. Mycket märkligt. Antingen en sjuk slump, eller så blev vi precis en fotnot i ett kommande X-Files-avsnitt.

Vi valde att spendera natten uppe i bergen i utkanten av denna skog på en väldigt spartansk camping men familjär och med pool. Det är ändå något magiskt med att bada under stjärnorna i en spökig skog. Morgonen efter skulle vi betala för vår natt. Zarah, vår mästare i charmoffensiv, blev så överväldigad av platsens ”mysfaktor” att hon valde att inte svara på frågan om hur många vi var, utan istället inleda en känsloladdad hyllning av campingen:
”Jag har nog aldrig tillbringat en natt på ett så vackert ställe… någonsin!”

Resultat? Ägaren blev helt ställd, röd om kinderna, och glömde fullständigt bort det där med antal personer. Vi betalade ungefär vad en cappuccino kostar i Stockholm.

Vi fortsatte vidare till Sighisoara hemstaden där Vlad Tepes (a.k.a. Dracula) faktiskt växte upp. Här snackar vi medeltida mys med kullerstensgator, färgglada hus och en ständig doft av grillat. Vi strövade omkring bland souvenirbutiker med vampyrtänder och handstickade spetsdukar, och funderade över hur någon som vuxit upp i så här idylliska kvarter kunde växa upp till en pålglad tyrann. Tydligen är denna stad en av de bäst bevarade medeltida städerna i Europa. Otroligt sevärd!

Kvällen avslutades på ännu en charmig camping och denna gång inne på bakgården till vad som såg ut som en rumänsk version av en skånelänga. Och naturligtvis så Zarah hittade en tvättmaskin. Den kvinnan och hennes känslor för tvättmöjligheter är starkare än många äktenskap. Det var som att se någon vinna på lotto.

Så där låg vi, omgivna av doften av nytvättade kläder, drack ett glas vin, och summerade dagen: vi hade undgått UFO:n, sluppit bli blodtappade av vampyrer, och tvättat allt som tvättas kunde. Det måste vara det som kallas lyx på hjul.

Det går liksom inte att vara i Rumänien utan att göra ett kulturellt stopp vid Draculas slott i Bran. Det är lite som att åka till Paris och skippa Eiffeltornet, eller som att fira midsommar utan att någon skämmer ut sig till tonerna av Små grodorna. Så vi styrde husbilen mot Bran, laddade med en påse saltade nötter, viss skepsis och ett uns nyfikenhet.
Slottet var mäktigt, det får vi ändå ge det. Ståtligt, mörkt, mystiskt – och fullständigt invaderat av selfie-pinnar, paraplyförsedda grupper med guideflaggor och souvenirbutiker som försökte sälja allt från vampyrtänder i plast till “äkta” transsylvanska kökshanddukar. Vi knallade runt, betade av det kulturella, höll god min, men innerst inne kände vi det: vi ville därifrån, ut till landsbygden, till det riktiga Rumänien där vinden blåser fritt, människorna är nyfikna, och korna går på vägen.

Så blev det, vi lämnade turisthysterin bakom oss och gasade upp i bergen. Ja, du läste rätt – gasade för vägarna var som gjorda för det. Tänk San Bernardino-passet i Schweiz, fast bättre med breda kurvor, slät asfalt och en känsla av att man faktiskt kunde köra husbil som om det vore en sportbil. Det är inte varje dag man får uppleva halvrally i ett rullande kylskåp på hjul, men här gick det undan. Zarah fick hålla kaffet i båda händer och Felicia tryckte in sig mellan madrasser och mjölkpaket i hopp om att inte bli kastad som en potatissäck vid nästa böj.

När kvällen började falla rullade vi in på en liten camping högt upp i bergen. Inga skyltar, ingen reception, bara en liten gräsplätt hemma hos ett par men med en hisnande utsikt. Plötsligt dök han upp, kobonden. En äldre man med väderbiten hy, käpp och ett tålamod som bara någon som gått i samma takt som sina kor i ett helt liv kan ha. Han pratade enbart rumänska, men med gester, skratt och pekande förstod vi till slut att han trodde att vi kom från Tyskland.
Tyskar, ja, enligt honom var Rumänien invaderat av tyskar. När vi försökte säga att vi var från Sverige såg han ut som om vi just påstått att vi kom från Mars. “Sverige?” sa han, och rynkade pannan. Ja! Sverige! Zlatan! Abba! IKEA! Men nej ingenting. Han hade bott hela sitt liv i denna lilla bergsby och Sverige var inte en del av hans världskarta.
Och där, i ett ögonblick av stillhet, slog det oss, vi var pionjärer.

Bussman har under denna resa blivit en form av ambassadörer för hela svenska folket vare sig vi vill det eller inte. Flera campingägare har berättat, nästan högtidligt, att vi är de första svenskarna som satt våra fötter på deras grusplaner. Vi har skrivit in oss i deras loggböcker som exotiska varelser från nord.
På en bensinstation blev jag hjälpt av en kille som tankade bilen åt mig, nästan med vördnad, och han sa med lysande ögon: “Du är den första svensk jag någonsin träffat.” Han sa det som om han just mött en snöleopard i vildmarken. Och där stod jag i shorts och tofflor och försökte hitta knappen för tanklocket.
Och jag kan inte låta bli att tänka… stackarna.
Stackars rumäner som nu kanske tror att alla svenskar är som Bussmans – halvgalna, viftande med händerna och konstant lite vilse. Vi som gasar husbilen i serpentinvägarna som om det vore Formel 1, som trasslar med växlingsautomaten och beställer pommes med hjälp av charader. Vi som ställer frågor med hjälp av Google Translate och glömmer att det finns mynt när vi ska betala med sedel för 1,70.
Men vet du vad? Kanske är det just det som är charmen. Kanske är det precis så världen ska upptäckas, med öppenhet, värme och ett stort mått självdistans. Så tack Rumänien för att du tog emot oss med öppna armar och för att du lät oss representera Sverige. Vi ska göra vårt bästa för att inte skämma ut hela nationen. Men vi lovar ingenting.

Wow. I söndags fick jag äntligen bocka av ytterligare en punkt från min ständigt växande bucket list – vilda björnar i det fria! Det hela började, som så ofta under denna resa, med ett samtal på en camping. En ensam motorcyklist från Belgien tipsade oss om en skogsväg där man med nästan garanti kunde få syn på vilda björnar.

Det var allt vi behövde höra.

Resplanen, som ändå mest fungerat som ett löst förslag och improviserad servettskiss, flög ut genom fönstret. Nu gällde det att spana björn.

Och vilken träff! Redan någon kilometer in på den slingriga vägen upp i bergen står de där – en björnmamma med sin unge. Vi spärrade upp ögonen, höll andan och började räkna. På fyra mil hade vi sett inte mindre än sjutton björnar!

Men mitt absoluta favoritögonblick? Jo, det var när jag – i total harmoni – satt med en glass i handen och njöt av den rumänska utsikten, samtidigt som jag kör. Plötsligt dyker det upp en björn mitt på vägen som lugnt och majestätiskt promenerar mot bilen..

Efter detta lilla naturäventyr behövde vi en extra natt i Rumänien, vilket ingen av oss klagade på. Till och med barnen, som annars är svåra att impa på, hade förälskat sig i landet. Felicia föreslog rentav att vi skulle stanna här resten av sommaren och med tanke på hur många olika fantastiska platser Rumänien verkar rymma så hade hon faktiskt en poäng.

Vi letade upp ännu en camping. Vägen dit gick, som vanligt, via en kombination av områden som såg ut att vara med i första säsongen av Walking Dead för att sedan mynna ut i ett pittoreskt lantlandskap, vidare in på en smal kostig, över ett par broar som inte såg ut att hålla för en cykel ens, innan vi till slut kom fram till… ja, vad vi först trodde var några övergivna baracker vid en fiskesjö.

Men vi har lärt oss nu att där det ser som mest oklart ut, då är vi oftast rätt och mycket riktigt, vi var ensamma, vi hade en egen pool (!), utsikt över sjön och en solnedgång som såg ut att vara specialdesignad av självaste moder natur i samarbete med Instagram.

Så där låg vi med björnar på näthinnan, glassfläckar på väggarna, och Rumänien i hjärtat. Just där och då tänkte jag att ibland är det de mest oplanerade omvägarna som leder till de mest oförglömliga upplevelserna. Och ibland är det björnarna som bestämmer vägen.