Portugal

Vi vaknar till ljudet av ingenting uppe i de spanska bergen där luften är så tunn att till och med husbilen låter som den viskar. Efter att ha klarat oss från traktorpådrag natten innan (se föregående avsnitt) så var vi redo att fortsätta vår färd och målet för dagen var tydligt, vi ska nu till Portugal nästa land i vår lilla, svettiga, kärleksfullt kaotiska europeiska husbilsresa.

Vägen dit? Tja… om man med ”väg” menar en evig berg-bergodalbana med 180-graderssvängar, backar där bromsarna ber om semester och husbilslutningar som får lutande tornet i Pisa att verka överdrivet.

Vi kör gata upp och gata ner genom ett landskap som känns som taget ur en fantasyfilm med grönskande toppar, små stenbyar och då och då ett gethjordsmöte i en hårnålskurva.

Mitt uppe bland topparna, när bromsarna börjat ryka bildligt (och nästan bokstavligt) hittar vi en badsjö med vattenfall. Det ser ut som ett vykort med kristallklart vatten, små bassänger uthuggna i berget och porlande vattenfall som störtar ner i smaragdgrönt.

Tjejerna kastar sig i.
Jag? Jag står kvar, stabil, på land med jacka.
För temperaturen har sjunkit till 20+ och vattnet kändes som att hoppa ner i en isbit. Någon måste ju hålla koll på handdukarna också, eller hur?

När vi tagit oss ner från bergen möts vi nästan direkt av en värmevägg på 30+. Vägen slingrar sig genom vad som bäst kan beskrivas som ingenmansland, och där mitt i detta karga, varma och stilla hittar vi ännu en sjö.

Men här är det andra bullar. Vattnet är ljummet, solen speglar sig i ytan och jag hoppar i.
Simtur, middag med utsikt och barn som inte vill gå upp ur vattnet. Det är sådana kvällar man försöker kapsla in och plocka fram i november.

Efter middagen fortsatte vi färden västerut nu in i vårt fjärde land på resan, Portugal.
Med vattnet i håret, sand i bilen och nya skratt i bagaget rullade vi över gränsen redo för nästa kapitel av denna semesterkaravan.

Efter en lång och vacker bergsetapp genom Spanien börjar det närma sig gränsen in till Portugal men inte utan ett sista märkligt stopp.

Vi stannar vid en mack mitt ute i ingenstans, landsbygden är så tom att man undrar om man kör genom en stillbild. Tjejerna springer in med Zarah i släåtåg på den enda macken på mils avstånd för att köpa något att dricka medan jag tankar. Zarah kommer tillbaka aningen blek. ”Det hänger… gevär och knivar. Massor av dem inne på macken.” Alltså bokstavligen ett ställ med vapen till försäljning.
Frågor börjar snurra:
– Är det här vanligt i Portugal?
– Måste vi… köpa ett försvarsvapen?
– Har vi kört in i någon Tarantino-film?

Vi skrattar lite nervöst, tankar klart, hoppar in i bilen och trycker gasen i botten.

Gränsen till Portugal passeras utan problem. Klockan är nu 01:00 på natten och vägen ringlar sig upp genom bergen. Det är backe upp, växla, backe ner, växla, helljus på, helljus av det finns ingen chans att somna bakom ratten här. Tur det är kolsvart ute, för Zarah noterar att vi kör på en motorväg byggd på pelare högt över marken. Jag är otroligt tacksam att jag inte ser stupen för det var oerhört högt upp. Men det var nu det blev… konstigt.

Plötsligt säger GPS:en: ”Sväng höger.”

Men det här var inte en vanlig höger. Det här var en gräsbeklädd kullerstensväg som startar i 45 graders lutning i en kolsvart skog. Bara ettans växel orkar ta husbilen upp för denna backe. Vi hinner inte mer än börja rulla in på denna ”väg” förrän omgivningen ändras. Tystnad, dimma, en mosstäckt sten med kors på och en tryckande känsla i bröstet som säger:

”Vänd om. NU.” Problemet? Det gick inte då vägen är för smal. Det finns bokstavligt talat ingen möjlighet att vända en husbil här. Vi sitter tysta och tårarna rinner.
Det är skräck, det är panik. Hjärtat bultar och det enda som lyser upp vägen är strålkastarna.
Skogen är tät, det är tyst…övernaturligt tyst.

Sen från ingenstans dyker det upp en stenby. Små hus tätt intill vägen. Gatorna så smala att vi har max 5 cm tillgodo på varje sida av bilen. Det känns inte som en riktig plats. Det är något med byn den är öde men samtidigt inte. Husen är mörka men ändå levande.
Vi parerar husbilen sakta genom det trånga helvetet med vitnande knogar och total tystnad i bilen.

När vi till slut kommer ut på en riktig väg igen är känslan obeskrivlig. Vi kör vidare till vår ställplats, lägger oss men ingen sover riktigt bra.

Nästa dag försöker vi kolla tillbaka i GPS:en, vi zoomar, vi scrollar och följer rutten som vi kört. Men… vägen finns inte. Den är inte utmärkt någonstans. Vi börjar båda undra om det som hände igår var på riktigt? Var det en väg? Eller något… annat?

Vi skrattar åt det nu men det där kapitlet hade lätt kunnat vara ett avsnitt i Spökjakt.

Efter denna lilla incident känner vi att vi behöver något vackert och lugnande. Vi styr bilen mot Portugals västkust och stannar utanför Porto. Havet är mäktigt, vågor höga som hus, vinden viner och stranden är öde. Det är badförbud på grund av stormvarning men tjejerna springer glatt längs strandkanten och låter vågorna slå över fötterna. Man behöver inte alltid bada ibland räcker det med att känna sig levande.

Vi fortsätter söderut och landar på en fantastisk camping precis vid havet. På andra sidan vägen ligger en liten sjö som jag tyckte såg perfekt ut för ett kvällsdopp. Tills…vi upptäcker att det kryllar av krabbor överallt och inte såna där små söta krabbor man fiskade som barn. Dessa var stora, taggiga och aggressiva. De försöker bita Eddie i tassarna medan barnen skriker och springer upp ur vattnet. Kvällsbadet avslutas och krabborna vinner denna gång.

Efter några dagar fyllda av svett, skräckskogar och krabbattacker vaknar vi till en klar och krispig morgon precis vid Atlantens mäktiga kust. Så vi börjar dagen med att kasta oss (eller snarare försiktigt kliva) ut mot vattnet. Det är vackert, oändligt blått och som taget ur ett vykort men även denna dag är vågorna lika stora som igår och ett faktiskt bad är omöjligt. Lexie däremot är överlycklig. Hon springer i strandkanten och låter vågorna jaga henne upp på land som om hon vore med i en reklamfilm för tvättmedel. ”Bästa badplatsen hittills!”, utbrister hon lyckligt trots att ingen faktiskt badar. Och ja, ibland är det känslan av platsen som gör det inte doppet i sig.

Efter vågbadet drar vi vidare söderut längs den portugisiska kusten. På vägen hittar vi en liten insjö mitt ute i ingenmansland som ser ut som något hämtat ur en naturfilm. Här finns varken stormvarningar eller krabbor bara ett lugn, varmt vatten och ett riktigt bad. Vi plaskar, simmar och hinner nästan glömma att vi sitter i en husbil med 30+ grader och ingen AC.

Efter insjöidyllen landar vi på den lilla halvön Peniche, och… wow. Det här är en plats man inte bara kör förbi den fastnar. En charmig liten stad/by med smala gator, färgglada hus, magiska bergsformationer och en känsla av att tiden står lite still. Vi blir båda överraskade över hur fint det är och Peniche åker direkt upp på listan över ställen vi vill återvända till.

Zarah har under Portugalresan förvandlats till en mästare på att hitta gratis ställplatser och inte bara parkeringar utan riktiga pärlor med färskvatten, tömning av latrin och gråvatten men det bästa av allt även gratis el. Men inget är så enkelt som det låter för de här platserna är ofta obokningsbara med plats för endast 3 husbilar och ligger ofta på extremt udda platser och ibland helt osynliga tills man i panik tror att man har kört fel då är man framme.

Vi har redan besökt två av dessa gömda skatter båda högt uppe i bergen och bakom byggnader där man undrar om man verkligen får stå.

Men ikväll var det annorlunda, den här ställplatsen hittades direkt. Inga problem här inte.
Det är då man borde ana oråd.

Efter en god middag och en kvällspromenad i byn bäddar vi ner oss i sängen, redo för en lugn natt……och där börjar basen. Det visar sig att ställplatsen ligger precis bredvid byns huvudväg och ännu mer precis bredvid byns nattklubb. En klubb som inte stänger 01 och inte heller kl 03 utan snarare någon gång efter soluppgången. Så med gratis el i vägguttaget kommer också gratis technobas genom husbilens väggar och ett sömnkonto på minus.

Efter några fantastiska dagar i Peniche rullade vi vidare mot Sintra – ni vet, platsen med det färgglada sagoslottet på toppen av ett berg, omgiven av lummig skog och hemliga gångar i underjordiska grottor. Självklart ville vi se det. Mindre självklart var hur vi skulle ta oss dit… med en husbil modell större.

Så vi styrde kosan mot Lissabon. I några timmar virrade vi runt bland enkelriktade gator, spårvagnar och blinkande taxibilar innan vi enades om att storstadshetsen fick vara nog. Landsbygden lockade igen.

Och tur var det för utanför Casa do Infantado hittade vi en riktig pärla till strand, en sådan där som bara lokalborna verkar känna till. Vi stannade där i flera timmar, badade, svalkade oss och insöp lugnet.

Nästa stopp var Vila Nova de Milfontes. En by så charmig att jag direkt ville boka in oss i en vecka. När vi närmade oss ställde Google Maps sin klassiska fråga: ”Vill ni ta en bättre väg?” Det lät ju lockande tills den asfalterade vägen plötsligt byttes mot en sandstig rakt genom ingenstans. Några kilometer senare dök vi upp ur dammet mitt i byn och precis utanför den lokala puben. Blickarna från de lokala gubbarna när en svensk husbil som såg ut att ha kört genom Sahara plötsligt svänger ut på huvudgatan? Oslagbart. Gubben i lådan har inget på oss.

Vi stannade kvar på campingen i Milfontes hela dagen, njöt av sol, bad och lite lugn och ro innan vi rullade vidare på kvällen. Nästa mål var nu Europas sydvästligaste udde Sagres. Där strosade vi på klipporna, fotade, andades havsluft och landade slutligen i Lagos för kvällspromenad längs hamnen.

Tro nu inte att resan gått helt smärtfritt. Inget riktigt äventyr utan lite skador, eller hur? Denna gång var det Eddie, vår trogna, svarta hund som stod för dramatiken. Han lyckades dra kopplet längs min handled med sådan kraft att jag fick ett brännsår deluxe. Tur att sjuksyrran (läs: min fru) var redo med förband och vårdkit. Hon vet ju vem hon är gift med.

Vi börjar denna dag med att checka ut från campingen i Lagos om man nu kan kalla det för camping. Det var mer som en sandplätt där folk med varierande grad av verklighetskontakt slagit ner sina bopålar. Förlåt men när tvättlinor, torkade kalsonger och hemlagade grillar utgör majoriteten av bekvämligheterna då känner man sig mer som en statist i ett socialt experiment än en semesterfirare. Vi packade ihop, låtsades att vi inte sett allt vi sett och rullade vidare mot dagens första anhalt som skulle bli Sandcity.

Sandcity var precis som det låter en hel stad av sand, där konstnärer med tålamod av guld (och hud som tål 40 grader i skuggan) skapat allt från superhjältar till sagoväsen. Vi var fascinerade, imponerade och svettiga i den ordningen. Efter en timme bland sandens mästare och smältande fotsulor bestämde vi oss för att det var dags för dagens stora höjdpunkt Benagilgrottan. Det här har vi längtat efter hela resan.

Grottan, SUP:arna och det där Instagrammomentet där ljuset faller in i grottan som om himlens port just öppnats. Vi var nu redo, vi hade packat våra SUP:ar hela vägen från Sverige bara för detta. Det här skulle bli magiskt. Spoiler det blev inte det. Eftersom man varken fick eller kunde köra ner med husbil till stranden parkerade vi långt upp i bergen. Vi satte på oss badkläderna, slängde upp SUP:en på ryggen, vattenflaska i handen och iväg. Det är först när man bär ett 3-meters uppblåsbart fordon i gassande sol nedför ett berg som man inser att kanske… kanske borde man tänkt om. Men vi kämpade på och småtjejerna imponerade stort inga klagomål utan bara pannben.
Den enda som kroknade var Eddie, som satte sig i en busskur halvvägs ner och blängde på oss som att han krävde kollektivtrafik hem.

Min bild av Benagilgrottan? En stilla paddling i vår ensamhet med ett magiskt solljus som strilar ner genom taket.
Verkligheten? Kö ut i vattnet, SUP:ar som välter, kajaker som krockar, båtar som tutar och guider som skriker ”move, move!” och inget ljus alls i grottan eftersom vi såklart kom dit när solen strålade på något helt annat ställe.
Vi valde att inte paddla ut. Jag klättrade istället upp och tog en bild ovanifrån. Kanske inte det magiska ögonblicket vi drömt om men betydligt mer svettvänligt.

Efter att ha knatat tillbaka uppför berget med blöta kläder och brutna drömmar i bagaget (och en passivt-aggressiv hund som ville anmäla oss för tjänstefel) så kände vi att vi var värda något riktigt speciellt och det fick vi i form av en kombinerad McDonald’s och Pizza Hut-middag på en parkering i Albufeira. Det finns inget som säger “semester i Europa” mer än att sitta i en het husbil med en McFlurry som smälter snabbare än ens energi medan barnen skrattar och världen känns precis som den ska.

Efter äventyret vid Benagilgrottan kände vi att det var dags för semester från semestern så vi checkade in på en fyra-stjärnig camping i Albufeira för att njuta av två dagar med lugn, sol och bad. Allt andades lyx, pooler, skuggiga pinjeträd, välansade häckar och till och med egna ID-kort som behövde scannas för att komma in och ut. Känslan var all inclusive fast med eget hushåll.

Första dagen låg vi i solstolarna med glass i ena handen och självförtroende i den andra
och som vanligt tänker man: ”Äh, det känns ju inte så farligt nu, solen tar nog inte än.” Jo, den tar., den tar, bränner, grillas och flamberar sakta men obönhörligt.

Så där ligger man några timmar senare grisskär som en nypolerad räka och inser att kroppen känns som en glödhet gjutjärnspanna. Barnen skrattar, Zarah skrattar till och med hundarna verkar dra på smilbanden och varje gång jag drar av mig tröjan är det som att jag bjuder på en levande humorshow.

Denna camping hade som sagt ett säkerhetssystem i stil med ett mindre fängelse komplett med snurrgrindar, ID-kort och vakter.
En kväll skulle vi bara ut på en liten kvällspromenad med hundarna något som man föreställer sig ska gå ganska obemärkt förbi. Men inte i min värld.

Jag går in genom snurrgrinden, lyfter kopplet över första pinnen, försöker tajma det så att hunden (läs: björnen Eddie) ska smita under. Men kopplet fastnar och pinne ett går ner och pinne två går upp rakt in i mina shorts. På något vänster lyckas jag hänga fast med ett ben i luften som en cirkusartist i slow motion. Så där står jag halvvägs igenom, bakbenet uppe i luften, fastkilad som en skruv i en trång gänga och vakterna får rycka in.
Zarah vänder sig om, ser scenen och faller ihop i gapskratt. Jag tror att till och med vakten kämpade för att hålla masken när han frågade om allt gick bra samtidigt som han lirkade loss mitt ben ur byxorna.

Kvällen efter ja då stod samma vakt redo redan innan jag kom fram som om han tänkte:
“Nu ska vi inte ha fler luftsprång, frun.”

Efter två solstekta, skrattiga dagar körde vi vidare till Faro där dagens kulturella höjdpunkt var Capela de Ossos eller på svenska benkapellet.

Jag hade läst på att det kostade att gå in och väl framme sitter två äldre damer utanför entrén. Den ena räcker ut handen och jag helt i god tro frågar:
”Hur mycket kostar det?”

Zarah viskar skarpt:
“Kom NU.”

Jag förstår inget förrän hon börjar asgarva och säger:
“Det där var tiggare inte biljettförsäljare.”

Japp. Jag har alltså förhandlat med en tiggare, tror nog det är första gången en tiggare får frågan hur mycket de vill ha. Men för att rädda mitt något solbrända ansikte gav jag i alla fall en slant på vägen ut.

Dagens lärdomar:

• Det krävs inte mer än lite pinsamhet och skratt för att skapa minnen för livet.
• Solen är inte din vän, den är en tyst, skadeglad fiende.
• Undvik att gå igenom snurrgrindar med både hund och shorts.
• Fråga aldrig en tiggare vad det kostar – det blir bara fel.