Polen

Vi landade i Polen strax före midnatt och lagom möra efter färjeturen men ändå vid gott mod. Planen var glasklar, vi ska ta oss över hamnen, hitta en lugn plats och få några timmars sömn. Enkelt, eller hur? Men det här är ju vi vi pratar om, ingenting är enkelt.

Det är mörkt, tyst och GPS:en som uppenbarligen saknar konsekvenstänk och eventuellt en moralisk kompass tycker att smågränder mellan betongblock är en utmärkt rutt för en husbil. Mitt i en av dessa gränder, precis mellan två lägenhetshus händer det. Två enorma vildsvin springer plötsligt rakt över vägen. Inte ett ”åh så gulligt landsbygdsinslag” utan två bastanta bestar som ser ut att kunna välta bilen om de velat. Där satt vi mitt i natten, mitt i city, stirrandes ut genom rutan och undrade om det verkligen bara var cola i glaset på färjan. Kort intern kontroll, ingen sprit det var bara vildsvin på en nattpromenad genom stan. När vi väl hittat en övernattningsplats utan grymtande besök parkerade vi, andades ut och sov som stockar.

Det vill säga tills dag två tog vid. Den började som så många andra semesterdagar med ett sms från de polska myndigheterna. Ett sådant där som inte riktigt signalerar ”glass och solstol”.

Stormvarning. Kraftigt regn. Håll er inomhus. Sök skydd.

Perfekt. Vi som hade tänkt ta årets första bad. Men som den beslutsamma (och något verklighetsfrånvända) familj vi är lät vi inte vädrets makter förstöra våra planer. Istället gjorde vi det mest logiska: Vi packade ihop snabbt och försöker hinna före stormen.

Väl framme vid badplatsen hinner vi inte ens kliva ur bilen innan nästa varningsmeddelande plingar till. Stormen är nu bara 30 minuter bort. Så istället för bad blir det en äggmacka på stående fot och vidare färd mot nästa resmål för dagen.

Vi stannar vid en stor Jesusstaty längs vägen för är det någon gång man behöver andlig vägledning så är det när man semestrar i husbil under en polsk storm. Vi springer upp, knäpper ett snabbt foto och bokstavligen springer tillbaka. Regnet kommer i sidled, vinden ökar och vi inser att stormen inte skämtade.

Till kvällen sökte vi skydd på en privat tomt. Det låter ju nästan romantiskt men i verkligheten ringde vi på hos en äldre dam som öppnade dörren i nattlinne och tofflor, tog en klunk ur något som inte var vatten, log brett och viftade in oss på gräsmattan. Hon har med största sannolikhet druckit mer vodka än jag har druckit kaffe och ändå var hon piggare än oss alla tillsammans.

Zarah och Felicia avslutar dagen med årets första dopp, trots att temperaturen sjunkit till mellan 16 och 18 grader efter regnet. Själv stod jag kvar på land iklädd jacka och långbyxor och konstaterade att mitt första bad får vänta tills vädergudarna är på bättre humör.

Jag tog ett djupt andetag, såg ut över den mörknande sjön och tänkte: Det här, det är semester. Inte den semester som syns i resebroschyrer men vår. På riktigt.

Det här skulle ju bli året. Året då vi för första gången i världshistorien faktiskt reste med en plan. En plan som dessutom var färgkodad, dag-för-dag, plats-för-plats, med tydliga tider och aktiviteter. Det såg ut som en strategisk NATO-operation i reseform.

Redan dag 2 så spricker planen.

Vädergudarna skrattade rakt ut åt våra strukturerade ambitioner. Åska, blixtar, spöregn, hagel, stormvindar det var som om någon höll ett riktigt förbannat väderläger över Polen. Vi gjorde det enda kloka, vi kastade hela schemat åt sidan och återgick till vårt beprövade semesterupplägg och tar det som det kommer.

Vi bytte alltså bad till spökjakt för det känns mer rimligt.

Vid första spökiga stoppet som var en övergiven militäranläggning från Kalla kriget hann vi knappt parkera innan solen plötsligt sprack fram. Vi sprang runt bland ruinerna, fotade rostiga dörrar och kände historiens kalla vindar, bokstavligen. Taktiken lyckades och här tror jag verkligen vädergudarna lyssnade för vi hann inte mer än att komma tillbaka och sätta oss i husbilen så började stormen och ösregnet igen.

Zarah som är den modiga och nyfikna, hoppade ner i en av de mörka källarbyggnaderna. Det gjorde hon dock bara i ungefär tre sekunder innan hon dök upp igen med ansiktet lika blekt som polskt gråväder och ropade:
– ”NÅGON ÄR DÄR NERE!”

Jag tänkte inte ens, jag bara sprang. En gammal gren råkade hamna rakt i Zarahs ansikte när jag fällde den i farten. Jag skrek nåt i stil med ”RÄDDA SIG DEN SOM KAN!” och lämnade resten av familjen att ta sig ut bäst de ville. Romantik i all ära men när det kommer till spöken så gäller överlevnadsinstinkt.

Efter detta något intensiva besök drog vi vidare till Jelén-Rynek 24 i Jaworzno som enligt internets alla suspekta källor är ett av Polens mest hemsökta hus. Det sägs att huset har en stark och negativ energi med ovanliga ljud, rörelser och möbler som flyttar sig.

Men ingen öppnade och inte ett spöke i sikte. Så vi körde vidare utan karta, utan plan, men med full frihet. Det var här när jag fick ratta husbilen som jag ville och inte styras av Zarahs färgkodade system som också en välplanerad tre timmars resa till nästa camping blev till en nio timmar lång spontan sightseeingtur genom varenda lantlig håla mellan Kraków och ingenstans. Men vad vi har sett polsk landsbygd! Höbalar i konstnärliga formationer, getter som ser ut att döma ens körstil och traktorparader utan slut.

Dock ingick också en 40 minuter stillastående diskussion, ni vet en en sån där klassiker som kan spräcka ett äktenskap eller i alla fall skapa tystnad i tre mil. Vi fastnade vid en vägtull och enda alternativen var: 1) Bryta mot lagen. 2) Bryta mot en annan lag.

Zarah ville bränna rakt igenom och få böter (garanterat). ”Det får kosta!” sa hon med eld i blicken.
Jag som är något mer konflikträdd och laglydig föreslog att vända bilen och köra 10 meter i motsatt färdriktning tillbaka ut på landsvägen, också olagligt såklart men liksom lite mindre olagligt eller rättare sagt mindre kostsamt OM vi inte åker fast.

Det blev Zarahs alternativ så vi körde igenom. Jag svettades som en smugglare och väntar nu med mild panik på att det polska trafikverket ska skicka oss en bot större än vår resebudget.

Dagen efter fortsatte vår resa ner genom Polen och då Felicia är oerhört intresserad av historia, till skillnad från oss andra som mest är intresserade av att ”se något fort och ta ett kort”, önskade att få se Auschwitz och eftersom resan nu går på känsla och inte planering så självklart ändrar vi kurs och drar dit. Det var starkt, tungt och viktigt. Respektfullt.

Saltgruvan i Wieliczka som egentligen var planerat för den dagen? Ja, det hoppade vi över när vi insåg att det var fem timmars guidad tur och inte bara en snabb sväng in bland saltkristaller och ta selfies. Men också en påminnelse om att vår typ av planering kanske funkar bäst för glasspauser och spökjakter och inte historiska världsarv som kräver förbokade biljetter och tålamod.

Det har nu gått några dagar och vi har hunnit bo på många olika ställen.

Andra natten i Polen tillbringade vi hemma hos ett trevligt par i en liten by mitt ute på landet, kan inte ha varit mer än 10 hus i den byn och hundarna fick springa fritt på havrefälten.

Tredje natten hamnade vi på en lite större camping med både italienare, tyskar och holländare som grannar dock bara pensionärer men det är väl så när man reser så tidigt på året.

Fjärde natten: jackpot. En liten, nybyggd camping i de polska bergen med utsikt över gröna kullar och fågelkvitter. Det var som att Gud förlåtit oss för vägtullen och bjudit på en liten försmak av himlen.

Imorgon väntar nya äventyr då vi siktar på Tjeckien. Vi har ingen aning om var vi ska, vad vi ska göra eller hur vi ska hitta dit.

Men en sak vet vi med säkerhet, GPS:en kommer inte hjälpa till och det gör inget för vi tar det som det kommer för det är så en Bussman reser.