Nordmakedonien

Nordmakedonien, vad ska man säga? Vi åkte in i landet utan några större förväntningar. Men det jag hade förberett mig på var timslånga gränskontroller, evig väntan och poliser som verkar ta sig tid som om de handstämplade frimärken men det uteblev helt. Det var bara en 30-minuters väntan och en snabb koll på passen. Inga handfängsel, inga demonterade bilar, inga fängelseceller i sikte. Jag hade till och med förberett husbilen för militärliknande urplockning med allt upplagt och klart för att snabbt kunna lyftas ut. Men icke.

Det var som att komma in i ett land där gränspersonalen helt enkelt tänkte: ”Nä, det här är inga misstänkta terrorister, bara en svensk familj som kör husbil och försöker hitta ut ur skogen.” En lättnadens suck slapp ur familjen Bussman och någonstans insåg jag att våra förväntningar ibland är lite för präglade av alla varningar man läser på nätet.

Väl inne i landet for vi direkt till huvudstaden Skopje. Där promenerade vi runt bland den märkliga mixen av arkitektur och statyer som finns överallt. Det är en stad som liksom försöker visa upp sig från alla vinklar samtidigt med pampiga byggnader, enorma statyer och fontäner överallt. Men att promenera mitt i centrum när termometern närmar sig 35 grader i skuggan, ja, då är skuggan helt enkelt en myt och svetten rann som Niagarafallen.

Men vi bet ihop och fortsatte upp i bergen där Zarah, hör och häpna plötsligt får för sig att vi ska gå över en hängbro. Jag undrade såklart vad hon hade druckit. Hon är nämligen superhöjdrädd så det var fascinerande att hon envisades med att vi skulle gå över just denna rangliga bro på hög höjd. När vi kom fram till bron och jag såg spindelnäten som hängde tätare än juldekorationer på räcket insåg jag att ingen varit där på evigheter. Jag skickade ut Zarah först, som modigt klev ut på bron, medans jag stod på land och höll andan.

På mitten av bron började Zarah peka på trasiga brädor som tur var kunde jag hoppa över dem på vägen efter. Det kändes nästan som om bron hade en andlig betydelse kanske var det bara de som överlevde den som var värda att nå klostret på andra sidan. Ett slags ”utvald”-prov, typ ett passerkort för himlen.

Tillbaka i husbilen med adrenalinet pumpande och med en känsla av att vi överlevt ytterligare en utmaning styrde vi mot Grekland för natten. Jag hade gärna stannat kvar i Nordmakedonien längre eftersom landet hade något väldigt genuint över sig och befolkningen var otroligt vänlig och gästfri. Men det fanns ett problem: surf.

Vi hade räknat ut att vår dagliga surfmängd i Nordmakedonien skulle kosta oss runt 30 000 kronor vilket kändes lite väl i häftigaste laget. Så vi tvingades gå i ”dark mode” och samla ihop alla mobiler och stänga av dem helt. Helt utan GPS, utan Google Maps, utan Waze.

Det som borde ha varit en katastrof blev istället en fascinerande utmaning. Vi hittade runt i landet ändå och jag kan faktiskt säga att det är ett under. Kanske är det dags att vi helt slutar lita på vår GPS som alltid vill kasta in oss på små skogsvägar och leriga stigar. Vem vet, kanske ligger äventyret i att bara följa magkänslan och ibland till och med zickzacka genom bergen utan ett digitalt finger som pekar.