Montenegro

Efter att ha vinkat ett något chockat men kärleksfullt hej då till Albanien med dess dödskamphundar, begravningskortegefällor och vägar som bäst beskrivs som ”teoretiska” – var vi redo att ge oss in i nästa äventyr, Montenegro. Ett land vi visste pinsamt lite om men som snabbt skulle ta oss med storm. Bokstavligen. Wow vilket land! Vi trodde vi var mätta på berg, hav och vackra vyer… men nej då, Montenegro tog fram hela sitt semester-artilleri.

Vi rullade in i landet med öppet sinne och stängda fönster (på grund av rök, mer om det strax). För Zarah hade bokat camping igen, men som ni vet vid det här laget. inte vilken camping som helst . Nej då, hon hade prickat in en plats på ett berg där det bokstavligen brann…igen. ”Men det ser ju mysigt ut på bilderna”, sa hon med den där semesteroptimismen som är både vacker och livsfarlig. Men vi tog ett moget och mycket ansvarsfullt beslut att INTE campa på ett brinnande massiv. (Vi lär oss, sakta men säkert.) Istället hittade vi ett litet familjeägt ställe längre upp på ett annat berg, med en infart som enligt recensionerna kräver både vara rutinerad förare med mod och eventuellt ett livsförsäkringsintyg.

Men vi är ju Team Bussman! Vi har kört genom skog, kloster, broar med sprickor och GPS:er med existentiell kris. Klart vi klarar detta också! Det gjorde vi också nästan utan att riva backspeglarna på den trånga vägen upp.

Nästa dag vaknade vi till utsikten av halva Montenegro och ett tuppskrik som lät som att någon vred ur en trasig dragspel. Dags för sightseeing!

Första stoppet: Sveti Stefan. En ö som är så exklusiv att den nästan bad oss visa pass och kontoutdrag bara för att stå och glo på den från avstånd. Vi promenerade längs strandbanken som någon slags fattigmans-catwalk medan vi låtsades att vi inte alls kände oss som de där som står utanför Louis Vuitton och tar selfies med skyltfönstret.

Men vad är lyxhotell och designstrand när det finns iskalla vattenfall? Nästa uppdrag blev att hitta det kallaste badet i landet. GPS:en protesterade lite (“Ni är utanför täckning. Ni är utanför vett och sans.”), men vi styrde mot vad som bara kan beskrivas som en magisk, gömd oas.

Efter ett gäng snirkliga vägar (vi börjar nästan bli besvikna när det inte är serpentinvägar längre), kom vi fram till ett vattenfall med en naturlig bassäng längst upp. Kristallklart, iskallt och helt perfekt. Vi kastade oss i och skrek ut vår kärlek till Montenegro i kör.

När vi väl tinat upp igen bar det vidare längs kusten till Schröder Lake en plats som fick våra Como-minnen att blekna som gamla semesterbilder. Runt varje krök låg små byar, gömda badvikar och vyer som var så vackra att man inte kunde sluta förundras.

Vi stannade i en vik som kändes som om vi upptäckt den själva. Solen speglade sig i vattnet, Trulls rullade sig i gräset och barnen hade glömt både kamphundar och begravningståg.

Kvällen avslutades med grillad mat, kortspel och det där lilla pirret i magen som bara kommer när man är långt hemifrån men precis där man ska vara.

Montenegro, du har vårt hjärta och troligen också våra bromsskivor.