Italien

Efter en heldag på Ondaland var nästa mål att besöka Lago Maggiore, Italiens näst största sjö och ett självklart stopp för många. Men på vägen dit fick vi ett tips om en annan sjö, Lago d’Orta. Enligt ryktet italienarnas egen favorit, vackrare än både Como och Maggiore och ännu inte överöst med turister så vi la såklart om rutten.

När vi kom fram till ställplatsen gick allt smidigt till en början, bommen öppnades, vi körde in och började installera oss. Men… så kom första kallduschen: endast kontant betalning och i vår kontantfria husbil fanns inte ett öre i plånboken. Google visade att närmsta bankomat låg i en by uppe i bergen, två timmar bort enkel väg. Husbilen är nu inlåst, ingen bankomat i sikte, inga kontanter och inget val så jag måste börja gå.

Då dyker en italiensk familj upp som troligtvis såg paniken i våra ögon. Vi förklarade läget med vår bästa knaggliga italienska och lyckades få fram problemet. Pappan sken upp och berättade att det faktiskt fanns en närmare uttagsautomat bara två kilometer bort. Google hade fel (igen) men italienarna hade koll.

Paniknivån sänktes något och jag fick med mig Zarah på promenaden men precis innan vi lämnar ställplatsen får vi dagens andra chock en stor skylt med texten:

⚠️ VARNING: Denna zon är pestsmittad.

Förlåt… vad sa du nu?

Där står vi, med behov av kontanter för att kunna lämna platsen men också med informationen att vi tydligen befinner oss i någon form av karantänzon. Vi börjar ifrågasätta om vi ens ska stanna över natten, om vi borde springa därifrån med barn och hundar eller bara hoppas att det rör sig om ett gammalt meddelande som glömts kvar sedan 1600-talet.

Efter en del övervägande (och lite ”vi har inget val”-logik) bestämmer vi oss för att stanna. Nästa morgon när vi ska checka ut är vi några minuter sena och ja det betyder att vi automatiskt måste betala för ytterligare ett dygn. Suck.

Men då som en räddande ängel dyker den italienska pappan upp igen. Den här gången vill han övertyga oss om att stanna ännu längre. Han tar oss med på en liten rundtur och visar ett undangömt strandställe där det är i princip folktomt och hundtillåtet. Lägg till ett poolområde och fantastisk utsikt så… ja, vi stannade. Inte bara en natt till utan två.

Vet ni vad? Det var det bästa vi gjort. Att ligga på en SUP-bräda mitt på Lago d’Orta, solen i ansiktet och det kristallklara vattnet under sig det var balsam för både kropp och själ. Kvällspromenader in till centrum med småtjejerna för middag på en äkta italiensk trattoria, utan turistträngsel med en sjö som var både varmare och badvänligare än Comosjön.

Jag förstår verkligen italienarna nu. Lago d’Orta levererade. Men nu drar vi mot Lago Maggiore.

Efter en lugn och solig natt vid Trasimenosjön styrde vi vidare söderut och hamnade på ett litet guldkorn vid Lago di Salto. En nästan tom ställplats (3 husbilar med plats för 40), en spegelblank sjö, ensam strand och total tystnad. Alltså det är såna här stunder man glömmer bort trasiga batterier, höjdrädsla, wifi-fiasko och bajsincidenter (okej, vissa bajsincidenter) och bara andas semester på riktigt.

På morgonen tog Zarah och Felicia ett dopp och jag vågar nästan säga att det var ett av resans finaste ögonblick. Solen låg som ett guldfilter över sjön och vi var helt ensamma. Ingen stress, ingen plan, bara vi. Men såklart vi är inte på spa, vi är på husbilssemester. Så efter frukost rullar vi vidare mot nästa pärla, Sant’Agata de’ Goti. Alltså…Vilken by. Det känns som att man kör rakt in i ett vykort husen är byggda direkt på bergsväggen, som om arkitekten bara sa ”Jaja, vi bygger där det finns plats” och sen smack! vertikala mästerverk med gränder smalare än vår husbils kylskåpsdörr.

Vi parkerar, tar på oss ”nu-ska-vi-vara-kulturella”-skorna och börjar strosa runt. Det är så rent att man nästan inte vågar gå. Markstenarna glänser på riktigt. Det är som att varje liten gatsten fått egen hushållerska med putsdukar. Då… händer det.

Ozzy. Den lilla fluffiga guldklimpen med absolut noll känsla för tajming och plats. Vi hinner precis in på en av huvudgränderna där marken bokstavligen speglar våra ansikten när Ozzy sätter sig…mitt på vägen. Inte i ett hörn, inte lite diskret bakom en pelare utan mitt på vägen.
Det är inte heller en liten ”jag är klar nu”-bajskorv heller. Nej nej. Åtta stycken i en prydlig tvåmetersbana som om han målade med bajs i slowmotion. Samtidigt kommer en bil rullande,
en sån där liten italiensk Fiat som förmodligen putsats lika noggrant som gatan själv.

Paniken.

Jag kastar mig ut framför bilen som en semesterns stuntkvinna viftar, ropar, kastar mig ner med bajspåsar i båda händerna och försöker rädda det som räddas kan innan bilen hinner smeta ut Ozzys konstverk över det polerade kulturarvet. Alltså jag har sällan skämts så mycket. Felicia står dubbelvikt av skratt, Zarah har gömt sig bakom ett träd och jag?
Jag gör det som måste göras.

Alla korvar samlas in, gatan är räddad, bilen glider förbi med en lätt suck från föraren. Jag nickar ursäktande med bajspåsen i handen som om det vore en medalj för tapperhet i tjänst. När allt är över tittar jag ner på gatan och inser jag har precis torkat bajs från det mest välputsade golv jag någonsin gått på.

Det är det här som är resande. Det är vackra byar, glittrande sjöar och oförutsedda hundattacker. Sant’Agata de’ Goti du var värdig ett vykort men jag ber om ursäkt för att vi kom och lämnade ett litet kapitel i er historiebok bokstavligen.

Efter några lugna nästan idylliska dagar vid Lago di Salto och i de spegelblanka gränderna i Sant’Agata de’ Goti, kände vi oss modiga nog att ge oss in i det riktiga Italien. Du vet det pulserande, kaotiska, autentiska södern. Så nästa stopp blir Neapel och Pompei.

Det började redan på motorvägen ner, en känsla av att verkligheten höll på att förändras. Landskapet blev vildare, trafiken tätare, husen lägre och… ja… sopberget högre.
För när vi närmade oss Neapel var det som att någon öppnat dörren till världens största tippen. Soporna låg längs hela vägarna precis som om invånarna bara sa ”nä, jag orkar inte längre” och släppte ut sina påsar direkt från bilen. Fallfärdiga hus, trasiga fönsterluckor, gatuhundar, graffiti och mitt i detta var vi och såklart GPS:en. Min trogna, svekfulla vän som alltid säger att hon ”har hittat en snabbare rutt”.

Jag borde ha anat oråd när den började vika av från större vägar och in på smala, slingrande gränder där brevlådorna satt på husväggarna i ögonhöjd från förarhytten.
– Okej, det här är tajt, tänkte jag. Men vi är ju i Italien det är väl så här det är?

Spoiler: Det är inte så här det ska vara.

Vägen blev smalare än en badrumsmatta med möten från både lastbilar, mopeder och självaste döden själv och jag har nog aldrig blivit så utskälld i hela mitt liv. Det tutades, viftades och skreks. Folk hängde ut genom bilrutorna som italienska operasångare på kokain, pekade, svor och antagligen förbannade sju generationer bakåt i min släkt. Så till slut i ren desperation vevar jag ner rutan och frågar en fotgängare:

– Is this a one-way street?!

Han ler, rycker på axlarna och svarar: – No no… just drive.

Okej. Just drive. Så vi kör. Pulsen i halsgropen, magen i knut och knogarna vita. Efter vad som kändes som att ha kört uppför Vesuvio utan bromsar kommer vi äntligen fram till campingen i Pompei.

Jag stapplar ut ur bilen, darrig, svettig och oerhört skör. – Jag kommer ALDRIG få ut bilen härifrån, viskar jag och det var den känslan jag somnade med den kvällen.

Men… det fanns ett ljus i tunneln, Campingen. Den var som en liten oas mitt i kaoset grön, lugn, välskött och med en direkt utsikt över mäktiga Vesuvio. Det var nästan så man förväntade sig att vulkanen skulle säga: ”Välkommen. Du förtjänar lite andrum nu.”

På kvällen tänkte jag och Zarah ta en romantisk promenad till Pompejis historiska ruiner.
Vi såg det framför oss med solnedgång, historisk mark, gamla romerska väggar att klappa på. Men nej istället möts vi av livsfara. Smala, krokiga vägar med bilar som körde i 180, noll trottoarer, skuggiga hörn, inga lampor och jag menar det, vi hann 500 meter sen tvärvände vi. Vi insåg snabbt att de riktiga ruinerna den kvällen hade kunnat bli vi.

Men morgonen därpå, i ett svagt ögonblick av nyfikenhet, börjar vi läsa recensionerna om campingen och där, svart på vitt: ”VARNING följ INTE GPS:en. Följ instruktionerna från campingägaren, annars hamnar ni på mardrömsvägar.”

Jaha tack för den informationen. Det hade ju varit superkul att veta INNAN vi blev halvt jagade av lokaltrafiken i Neapel. Men det slutade ändå ganska bra, vi överlevde, vi fick vår vila och vi sov med utsikt över Vesuvio som såg ovanligt lugn ut. Kanske för att den tänkte: ”De där människorna… de har haft sitt utbrott redan.”

Efter en och en halv dags total njutning med sol och bad vid havet rullade vi vidare längs den vackra kustremsan ner till Pizzo. Den här lilla staden överraskade oss rejält och inte bara för den fantastiska utsikten över det turkosa vattnet och de pittoreska badställena.

Vi blev lite religösa för en stund och besökte en helt unik kyrka som låg inne i en grotta. Det var mäktigt att kliva in i den svala grottan med havsdoften som letade sig in och se hur ljuset föll på de gamla väggarna och altaret. En märklig känsla av ro och historia omslöt oss och vi kunde knappt slita oss därifrån. Men lika magiskt var själva platsen runtomkring. Här kunde man verkligen prata om paradisiska badställen, klippor som stupar ner i kristallklart vatten, små vikar med mjuk sand och utsikt som tog andan ur en. Zarah och tjejerna kunde inte låta bli att bada, trots att vattnet var lite kallt och hundarna älskade att springa runt och jaga varandra på de varma stenarna.

Efter grottbesöket satt vi länge på en liten kaféterrass med en espresso och bara njöt av solen och havsbrisen. Pizzo visade sig vara en oväntad pärla på vår resa och vi alla kände att vi gärna hade stannat lite längre. Men som alltid väntade nya äventyr nästa dag skulle vi fortsätta vår resa söderut, mot nya vyer, nya smaker och nya galna familjeminnen.

I tisdags lämnade vi kusten bakom oss och styrde kosan uppåt bergen för att besöka den öde spök- och stenstaden Craco. Den kända platsen där bland annat Mel Gibsons film Passion of the Christ spelades in. Det var som att kliva in i en annan värld långt ifrån det Italien vi tidigare sett med sina färgglada byar och livliga gator. Här låg ruinerna i dramatisk kontrast till den omgivande, karga bergslandskapet. Det kändes nästan som att tiden stått still och vyerna var helt magiska.

Efter den nästan spöklika upplevelsen fortsatte vi vidare till en badsjö utanför Matera, ännu högre upp i bergen. Här blev det lite av ett äventyr bara att hitta dit, bilen fick kämpa sig fram på smala kostigar och i flera mil syntes inte en enda annan bil eller människa till. Men vilken belöning när vi väl kom fram! Vattnet var varmt och naturen runt omkring helt orörd och hisnande vacker. Vi lyckades förstås köra åt fel håll och fick runda hela sjön innan vi hittade rätt ner till stranden, en omväg som nog var dubbelt så lång som nödvändigt. Hade vi tagit rätt väg från början hade vi bara behövt köra 100 meter på en riktig bilväg men det var kanske lika bra att vi fick en liten extra utmaning. På de branta backarna lutade husbilen så mycket att jag flera gånger var säker på att vi skulle välta men vi höll oss upprätta och kom tillslut fram.

Dagen avslutades perfekt när vi checkade in på nästa mysiga camping utanför staden Mottola, fortfarande uppe i bergen. Där möttes vi av trevliga ägare, fina vandringsleder och en pool som kändes som himmelriket efter dagens hetta. Utsikten från poolen var helt otrolig, vi såg hela byn nedanför, de omgivande bergen och ända bort till havet. Ett drömläge att slappna av i och ladda batterierna inför nästa kapitel på vår Italien-resa.

Nästa anhalt på vår resa blev strax utanför Otranto, den sydligaste punkten på vår roadtrip. Att resa med husbil har sina för- och nackdelar. En av nackdelarna är att det inte alltid går att parkera precis vart man vill – och så var det definitivt i Otranto. Vi hade spanat in en mysig strand, men det fanns varken lediga parkeringsplatser eller platser som rymde vår husbil. Så vi fick åka en liten bit bort och checka in på ett hotell med ställplatser för husbilar. Och det visade sig vara det bästa beslutet!

Vi var nästintill ensamma, och naturen runt omkring var helt magisk. Stora skogsområden att promenera med hundarna i och flera gömda badställen där vi kunde vara helt själva – en skön kontrast till den fullsmockade turiststranden i Otranto. Det var nog det vackraste jag sett på länge: klara turkosa vatten, häftiga gula klippor och spännande grottor att utforska.

Det mest fascinerande var när vi pratade med receptionisten, som berättade att för bara 2-3 år sedan fanns en jättestor sandstrand där det nu bara är klippor och hav. Hon själv hade aldrig ens badat vid hotellet, utan det var vi turister som fick tipsa om de olika badställena vi hittat. Det känns nästan som om naturen ständigt förändrar platsen och skapar nya äventyr för oss att upptäcka.

Vi var alla överens om att hit vill vi tillbaka. Kanske var det också därför vi stannade nästan tre hela dagar och två nätter, bara för att njuta av sol, bad och lugnet. Eller så kan det helt enkelt bero på att det nu var 40 grader i skuggan – alldeles för hett för att ge sig ut på vägarna med husbilen!

Vi fortsätter vårt äventyr upp längs Italiens östkust och landar i den lilla kustpärlan Vieste som är en klassisk semesterort där bargator, färgglada parasollstränder och campingar ligger tätt som pastaskruvar i en påse. Men trots att allt skriker turism så är det märkligt lugnt. Faktum är att vi inte sett en enda annan ”utländsk turist” sedan vi lämnade Neapel. Här är det semester på italienskt vis och vi älskar det!

Campingen vi stannar på har plats för 80 ekipage, men vi är inte fler än kanske 10 husbilar. Lugnet gör det hela extra charmigt, inget köande till duscharna, inga skrikande barn i poolen och framför allt inga slagsmål om de bästa skuggplatserna. Ibland är det underbart att resa lite off season.

Vieste visar sig vara mycket mer än bara solstolar och gelato. Den gamla delen av staden är som hämtad ur en film med vindlande gränder, vita husfasader med blomlådor, små butiker som säljer hantverk och doften av nybakad focaccia i varje hörn. Vi strosar runt i timmar, tappar bort oss (med flit), fotar varje hörn och njuter av att upptäcka ännu en sida av Italien.

Efter så många dagar av körande, felsvängar, motorproblem, fyrverkeri-trauma och svettiga hundpromenader är det faktiskt skönt att bara… vara. Sol, hav, pasta, och siesta. Ibland är det allt som behövs.

Så vi bestämmer oss för att stanna två nätter, parkera stressen, dra ut markisen och låta livet rulla i slow motion ett tag. Det känns som en pausknapp mitt i ett långt, intensivt, men helt fantastiskt äventyr.