Grekland

Efter att ha skumpat in över gränsen till Grekland med vår kära husbil (som nu mer liknade ett rullande byggprojekt än något som borde få rulla på vägar) var det äntligen dags att fira midsommar. Tre nätter blev det, inte bara för att njuta av solen, grekisk souvlaki och doften av salt hav på campingens restaurang, utan också för att… ja, laga ihop oss själva och husbilen. För den här husbilsresan var lika mycket ett äventyr i bilreparation som i resande.

Campingen? Jättemysig, med fantastiskt trevliga ägare och precis intill stranden. Kan det bli bättre? Jo, faktiskt. Här kommer lite av vad vi åstadkom under våra dagar där:

• Kylskåpsdörren flög av mitt i ett gupp när Zarah skulle ta en glass. Ja, dramatik på riktigt. Jag lovar, man hinner fundera på livets mening när en dörr plötsligt är borta och glassarna far iväg som små kometer över golvet.
• Två sidofönster har helt enkelt gett upp motståndet mot väder, vind och vår skumpande framfart. Nu sitter de elegant fast med silvertejp. Det är nästan som en konstinstallation som säger ”Vi ger aldrig upp”.
• Garderobsdörren gick i baklås just när serbisk polis bestämde sig för att göra husbilsgenomsökning. Svettigt värre att förklara att vi inte smugglade något, det var bara garderoben som fått panik. Lösningen? Skruva ner hela garderoben och det var ingen dans på rosor.
• Som final på denna lilla reparationsresa så fick vi vattenläcka i köket. Troligtvis packningen till kranen. Så nu kör vi med dunkar och låtsas att vi campar ”old school”. Det finns något romantiskt i det också, eller hur?

Men midsommardramatiken var inte slut där. Lexie skar upp stortån i havet vilket drog till sig hela den lokala grekiska räddningsstyrkan som sprang fram till undsättning. Tack och lov hade campingsägaren all möjlig sjukvårdsutrustning kvar från coronatiden, så vi slapp sjukhusbesök och kunde istället behandla tån med lite grekisk omtanke och plåster.

När vi väl kom iväg från midsommarparadiset rullade vi sakta söderut mot Aten, med många badstopp för både kropp och nerver behövde kylas ner efter allt som hänt.

Men äventyret tog ny fart när vi hamnade bakom en motorcykelolycka och polisen hövligt avpolletterade oss till vad de kallade en ”omväg”. Vi misstänker att vi missat en skylt eller kanske hela vägen för plötsligt befann vi oss mitt i en olivlund. Där fick vi parera husbilen mellan träden som om vi spelade ett grekiskt TV-spel, fast med mer svett och mindre save-knapp.

På tal om familjen i husbilen: Eddie har hittat sin självklara plats sittandes vid matbordet och stirrandes med intensitet som skulle kunna smälta ost. Han väntar på något gott samtidigt som han njuter av utsikten som swishar förbi utanför fönstret. Trulls, ja vad ska man säga… Han luftar rumpan vid fönstret, eller spelar halvdöd. Det är hans sätt att säga ”jag hänger med, men det här är kanske inte min favoritaktivitet”.

På vägen mot Aten stannade vi en natt på ön Euboea, mitt emellan en hel drös med inhemska greker med sina fasta husvagnar. Fantastiskt läge, bara fem meter från vattnet, men vi kände oss lika välkomna som en regnskur på midsommarafton så det blev bara en natt.

Men vet ni vad? Vi skrattar mest, svettas mycket, badar ofta och lever livet precis så galet och underbart som det ska vara. Med tejp, dunkar och fulla hjärtan rullar vi vidare. För i slutändan är det inte bara destinationerna som räknas utan resan, kaoset, och alla oväntade äventyr längs vägen.

Vi rullade stadigt söderut mot Aten, fulla av förväntan på storstadspuls, gamla ruiner och lite kultur. Men ungefär två mil innan vi nådde Aten började vi svettas inte bara på utsidan, utan inombords också. 37 grader i skuggan och storstadsbesök? Nej tack, tänkte vi så vi gjorde det enda logiska vi svängde tvärt av och korsade landet på jakt efter vatten, fläkt och allt som kunde svalka våra överhettade kroppar.

Vi fann vad vi sökte. En fantastisk camping med husbilen parkerad på första parkett, bara två meter från havet. Livet lekte! Horisonten glittrade i solskenet och vi tänkte: “Här stannar vi i två nätter, här blir vi nya människor.”

Men vet ni vad som händer när man tror att man kan bemästra solen utan större förberedelser? Jo, man gör det klassiska generalfelet. Solen såg ju så snäll ut, himlen var klarblå och vattnet lockade som en siren. SUP-brädan låg där och viskade: ”Pumpa upp mig och paddla fritt…”

Så vi paddlade fram och tillbaka, timme efter timme med precis noll solkräm. För solens UV-nivå? Tja, den var ju ”bara” elva. Vad kunde gå fel?

Kvällen kom och med den insikten, huden var grisskär, axlarna kändes som frasiga chips, och ansiktet en märklig blandning av grillad halloumi och stekt banan. Kroppen hade gett upp, med vätskebrist, feberkänningar och illamående som inte ville ge sig. För första gången på hela resan, trots att det fortfarande var 28 grader ute, drog vi fram täcket och frossan hade tagit över. Vi visste att vi hade bränt oss på riktigt.

Så där låg vi solstekta och självkritiska och insåg att kanske hade det ändå varit enklare att bara svettas bort i de där 37 graderna i Aten. Men som sagt vi lär oss ju! Eller ja, kanske snarare att vi svänger av mot nästa äventyr med en flaska Aloe Vera i högsta hugg och en nyvunnen respekt för solen som följeslagare.

Men vet ni vad? Vi blev faktiskt ganska besvikna på det grekiska fastlandet. Vi har varit på några av öarna tidigare, och de är magiska, men fastlandet? Vägavgifter överallt, dyra som tusan och ärligt talat inte mycket att se. Det var så illa att vi började planera hur vi snabbast skulle ta oss ut ur landet.

Men så i sista stund, svängde vi av motorvägen och började köra på små, slingrande landsvägar och plötsligt öppnade sig det riktiga, fina Grekland upp för oss. De gröna bergen, små byar, slingrande gränder och en närhet till livet som man bara hittar bortom motorvägens monotoni.

Plötsligt blev planen en annan, vi stannar några extra nätter här och njuter av det oväntade och lugnet. Mitt råd till alla som ska till Grekland? Strunta i motorvägarna! Det blir finare, mer att se och betydligt mer spännande särskilt om du har husbil och gillar att köra på smala vägar och genom charmiga byar.

Och ja, jag förstår inte riktigt varför vi ens tog motorvägen i Grekland. Det måste ha varit solstingen som spelade oss ett spratt.

Solbrända som två överkokta kräftor lämnar vi den där fantastiska campingen och rullar vidare genom Grekland. Något har hänt med mig, jag får beröm av min fru! Inte för att jag vunnit något Nobelpris, utan för att jag lyckats köra mot rött, missa stoppskyltar och tutat på greker som om jag vore på en Formel 1-bana.

Vid ett tillfälle (ja, det var en av många) är vägen så smal och brant uppför berget att jag bestämmer mig för att skita i reglerna. Alla sover siesta ändå, tänker jag. Men vad händer? Jo, möte med polis förstås. Jag ler, vinkar ödmjukt och tackar när han får köra upp på trottoaren för att släppa förbi oss medan jag gasar förbi i full fart – och taktiken funkar. Puh!

Den här dagen bjöd också på vår första (och förhoppningsvis sista) upplevelse av ett rånförsök. Zarah hade läst varningar om att just denna väg och den vi körde igår är utsatta för stölder och rån. Det fanns berättelser om familjer som gått och badat för att sedan upptäcka att deras bil var borta. Såklart stannade vi för att utforska omgivningarna på en såklart ganska ödslig väg, perfekt för oönskade överraskningar. Vi hinner knappt parkera innan en bil med två unga män stannar bakom oss. Den ena smyger fram till förarhytten och kollar in, medan den andra går till husbilens bakre del.

Det de inte räknat med? Barn och hundar kvar i bilen. Eddie, vår svarta vaktis med ett skall som skulle kunna skrämma bort en björn, satte igång och då backade de snabbt! Med svansen mellan benen sprang de tillbaka till sin bil och drog iväg i ett dammoln. Eddie är vår oumbärliga livvakt och ibland även anledningen till att vi klarar oss ur kniviga situationer.

Men det stannar inte där, ni som följt oss vet att olyckor och jag (Åsa) är som magnet och spik så ja, även denna resa fick jag min dos. Efter hela två och en halv vecka lyckades jag till slut trilla. Vi hade stannat vid en magisk sjö och skulle gena ner för en brant slänt med rullgrus, stenar och taggbuskar, allt medan jag bar badtofflor. Perfekta ingredienser för katastrof.

Halvvägs ner fick Eddie syn på vattnet och varm som han var i 41 graders värme tog han sats och sprang neråt som en galning. Jag som inte alls var beredd på en löptur flög i luften, ramlade och landade på svanskotan på en stor sten. Där låg jag i taggbuskarna, med trasiga badbyxor, en uppriven skinka och en smärta som fick mig att tro att svanskotan gått av på riktigt.

Efter några plågsamma minuter lyckades jag kravla mig upp. Svanskotan var troligtvis inte bruten, bara rejält blåslagen – en lättnad, men ont gjorde det. Min största rädsla? Att inte kunna köra resten av resan men med smärtstillande och en lite ovanlig sittställning löste sig det hela. Barnen var dock övertygade om att de snart skulle mista sin chaufför och tvivlade på att Zarah kunde ta över ratten. Kanske för att de aldrig riktigt fått chansen, jag släpper nämligen aldrig ratten. Jag litar på min fru till 100 procent.

Som en perfekt avslutning på denna händelserika dag kom vi till ännu en mysig camping. Vi hittade en magisk promenadslinga som tog oss på två minuter ner till havet. Där, helt ensamma på en underbar strand, studerade vi solnedgången och samlade kraft inför nästa dags äventyr.

Vi startar dagen på det enda rätta sättet: med ett morgondopp i Medelhavet. Helt ensamma. Inte en foppatoffel i sikte. Det är som att någon dragit i semesterhandtaget och sagt: “Varsågod, hela kusten är er.” Det är nästan så att vi börjar undra om vi råkat boka hela Grekland via Airbnb.

Campingägaren skrattar åt vår förvåning och berättar att om en månad är stranden så fullpackad att man får lägga sin handduk som ett frimärke mellan två skrikande barnfamiljer och ett gäng selfieentusiaster. Vi tittar ut över det tomma, glittrande havet, nickar instämmande och klappar oss själva på axeln för att ha valt juni även om vi just nu smälter som glass i solen. 42 grader i skuggan och “varning för extrem hetta”? Check. Men vi lever och vi badar.

Vi rullar vidare, för vad är en bra dag utan minst ett till dopp? Tjugonio minuter senare (vi höll nästan på att slå rekord i att hålla oss torra), gör vi ett nytt badstopp. Det är den sortens dag där man mäter tiden i bad, inte i klockslag.

Nästa anhalt: Spring Water . Det låter som ett spa, men är i själva verket en naturupplevelse på temat ”hur kallt vatten egentligen kan bli innan det klassas som brott mot mänskliga rättigheter?” Vattnet är så kristallklart. Jag vadar i, tappar känseln i samtliga lemmar och kastar mig i ett snabbt dopp. När jag kommer upp igen är jag en ny människa eller möjligen en frusen fiskpinne men det är magiskt. Naturen är orörd, vattnet nästan heligt och känseln i fötterna kommer förhoppningsvis tillbaka före jul.

Sedan, som alltid är det dags för serpentinvägar. För inget säger “semester i södra Europa” som att styra en husbil upp i bergen med svettiga handflator och småpanik i ögonen. Men det är värt det.

På andra sidan berget hittar vi en fyrstjärnig camping med pool, utsikt och restaurang. Vi slänger oss i poolen som om det vore ett vattenbaserat väckelsemöte och spenderar eftermiddagen i horisontalläge.

Middagen? Vi hamnar på campingens restaurang. Jag beställer pizza. Och… jag vet inte hur jag ska säga det här utan att såra alla pizzabagare jag tidigare mött. Men den här pizzan får mig att ifrågasätta hela mitt liv. Har jag levt i en lögn? Vad är ens mozzarella, om den inte smälter som denna? Det är inte mat – det är poesi.

Men! Inget kapitel är komplett utan lite action. Låt oss tala om: de grekiska kvällspromenaderna med hundarna.

Runda ett. Jag är ensam med våra två hundar, Eddie och Trulls, när en herrelös jättehund, tänk varg med gymkort, kommer lunkande med blicken låst på Eddie. Jag gör det enda rimliga och slänger upp Trulls som en handväska på axeln och fäktar vilt med armarna samtidigt som jag väser något mellan bön och hot. Det ser ut som om jag försöker breakdansa under tvång men plötsligt, som skickad av Zeus själv, kommer en grekisk man springande från sin gård, viftar med något i handen och ropar barskt. Besten flyr. Jag andas igen. Vi har överlevt.

Runda två. Denna gång har jag lärt mig. Nästan. Vi möter tre hundar, och först går allt lugnt till. Den ena sniffar artigt på Eddie som en gentleman. Sedan får den ett existentiellt sammanbrott, ylar till och går till attack. Jag hinner tänka: inte igen . Men tada! Ännu en grekisk man rusar till undsättning som om han haft jour. Vad är det här? Ett hemligt nätverk av grekiska “hundbekämpare” som vakar över oss från buskarna?

Runda tre. Jag är inte ensam längre, min fru är med. Fyra hundar stormar mot oss, däribland vår gamla bekant från första rundan. Jag fryser till men inte frun. Hon kliver fram, ställer sig bredbent, stirrar hundarna i ögonen och utstrålar ren, obeveklig urkraft. Det är inte rädsla i hundarnas ögon det är respekt. De tvärvänder som om de sprungit in i en vägg av pondus.

Jag säger det igen, jag har själv fått den där blicken. Det är inte bara ett ögonkast. Det är ett tydligt besked om att man borde ha hängt upp handduken, tagit disken, sagt förlåt och köpt blommor innan man öppnat munnen.

Så där står vi på vår sista kväll i Grekland. Med poolvatten i håret, pizzalycka i magen och en fru som nyss skrämde bort ett gäng vildhundar med ren personlighet.

Jag känner mig trygg och lycklig.