Bulgarien

I måndags lämnade vi Rumänien, ett land som helt ärligt har sneglat sig in i våra hjärtan och bestämt sig för att bo kvar där ett tag. Barnen är helt övertygade om att det blir en återkomst och vem kan klandra dem? Landet har liksom en sån där oväntad charm som kryper in under skinnet på en, som den där ovälkomna släktingen som du ändå bjuder på kaffe varje gång hen dyker upp.

Innan vi lämnade passade vi på att ta ett dopp i Donau. Det kändes lite häftigt att stå på ena sidan floden och titta på Rumänien, och på andra sidan Bulgarien. Allt detta separerat av en flod som inte är bredare än att en hyfsat bra simmare skulle kunna ta sig över på en eftermiddag. Och det bästa? Vår lille fyrbenta vän Trulls gjorde sitt första dopp någonsin och verkade njuta som en riktig liten vattenråtta. Eddie, som vanligt lite väl snabb i starten, rusade rakt ut i vattnet innan man ens hunnit tänka tanken att ta av sig skorna eller shortsen. Han såg ut som ett vattendjur i full mundering och ja, vi följde snällt med.

Sen, pang så var vi i Bulgarien. Ett land som inte alls stod på vår ursprungliga plan. Men som med mycket annat på den här resan så styrdes vi mer av känsla än karta och plötsligt var vi där. Ett land till liksom vad gör väl det? Mer äventyr för pengarna.

Vi hamnade på en camping, förstås, långt in i den bulgariska skogen och uppe i bergen. Tillsammans med 18 belgar, som verkade vara ungefär lika entusiastiska som vi över att campa mitt i ingenstans. Vi fick också en heads-up om vad som väntade oss i Serbien nästa dag men mer om det sen.

Bergsvägarna i norra Bulgarien bjöd på kåkstäder och fattiga områden som vi knappt vågade tro var verkliga. Det var nästan som att köra in i en dokumentär om hur världen kan se ut bortom våra Instagramfilter. I flera byar stod små papperslappar fastklistrade på trädstammar, och först trodde vi att det var efterlysningar på försvunna personer eftersom känslan var lite kuslig. Men det visade sig vara dödsannonser och minneshälsningar till dem som gått bort, en påminnelse om att även här finns livets alla sidor, ibland brutalt nära och naket.

Som vanligt bad jag Zarah, medan jag körde, att ta lite bilder med kameran. Jag tänkte mig vackra landskap och natur, det klassiska vykortet liksom. Men när jag senare på kvällen fick tillbaka kameran var den fullproppad med bilder… på romska kvinnor. Ja, du läste rätt. Zarah hade fastnat fullständigt för deras färgstarka och detaljerade dräkter, och liksom hypnotiserats. Så det blev många, många porträtt av kvinnorna i deras färgstarka kläder och inte en enda bild på den vidsträckta naturen.

Jag kan inte låta bli att skratta åt det. Den där härliga kontrasten mellan vad man tror att man vill dokumentera och vad som faktiskt fångar ens intresse när man är på plats. Ibland är det inte vyerna som lämnar störst intryck utan människorna. Och visst är det en påminnelse om att det är människorna som gör resan till något att minnas.

Så medan vi packar ihop och förbereder oss för nästa land, Serbien, sitter jag och funderar på hur mycket världen egentligen rymmer och hur varje litet oväntat stopp kan bli en skatt i minnesbanken.

Och vem vet, kanske kommer kameran nästa gång innehålla bilder på serbiska gatuscener, eller om Zarah får som hon vill ännu fler porträtt av fascinerande människor med färgstarka historier att berätta.