Bosnien-
Hercegovina

Efter våra dramatiska men ändå glamorösa dagar i Dubrovnik där vi alltså gick från Game of Thrones till Game of Bones (tack vare en viss halkincident i tofflor) var planen enkel att rulla vidare längs den kroatiska kusten, njuta av havsbris, pittoreska vikar och kanske ett glas kallt vitt vin i solnedgången. En sådan där dag där man bara låter livet hända, i slow motion.

Men det fanns ett problem och det problemet hette GPS.

Vi borde ha anat oråd när den digitala rösten plötsligt blev överdrivet självsäker. ”Fortsätt rakt fram och korsa gränsen,” sa den. Innan vi visste ordet av det stod vi där öga mot öga med den bosniska gränspolisen som såg ut som att han varken hade tid, tålamod eller humor nog att förstå att det här bara var en liten omväg.

Så vad gör man när man helt plötsligt befinner sig i ett helt nytt land oplanerat och oförberett Jo, man gör det enda rätta. Man låter slumpen styra vidare och kollar upp något spännande och det var så vi hamnade i Mostar.

Mostar staden med den ikoniska gamla stenbron och en charm som luktar både historia och grillspett. En vacker plats, full av kontraster, och vi försökte verkligen njuta… men det är lättare sagt än gjort när termometern står på 43,6 grader, i skuggan. I solen var det antagligen mer än vad som är lagligt i vissa EU-länder.

Promenaden blev alltså en slags snabbversion av sightseeing. Vi tittade på saker i farten. “Där är bron!” – klick, bild – “Oj vilket torn!” – klick, bild – “Har du också svett bakom knäna?” – klick, svimmade nästan.

Men hoppet var inte ute. Vi styrde kosan mot Kravice Falls, där vi hoppades på svalka och livsåterställning. Vilken jackpot! Ett paradis av friskt vatten, porlande vattenfall och klippformationer som såg ut att vara photoshoppade av självaste moder natur. Vi kastade oss i vattnet och det var som att få sin själ nollställd. Vår kroppstemperatur gick från “ugnsbakad paprika” till “levande igen” på 30 sekunder.

Vi simmade runt i det kalla vattnet, lät vattenfallet dåna över våra huvuden och tittade upp mot den klarblå himlen och konstaterade Det här. Det här är livet.

Bosnien, eller åtminstone den lilla del vi såg, kändes som en tidsresa tillbaka till medeltiden. Inte på ett dåligt sätt utan mer som att någon hade tryckt på pausknappen på moderniseringen precis i rätt ögonblick. Allt var byggt i natursten vägar, murar, hus, till och med bänkarna kändes som att de formats av en särskilt bestämd stenmurare med smak för robusthet. Vi kunde riktigt känna historiens vingslag bland ruiner och små stengränder, samtidigt som vi försökte förstå varför man bygger ett helt land av det man annars brukar använda som trädgårdsdekoration.

När kvällen smög sig på rullade vi tillbaka in i Kroatien med AC:n på högsta nivå och själen nytvättad. Den här gången hittade vi en campingplats precis vid vattnet. Solen gick ner bakom bergen, vi satt på varsin brassestol med ett glas kallt i handen och såg ut över havet.

Vi sa inte så mycket. Det behövdes inte. Det var ett sådant ögonblick där allt bara… stämde.