Albanien

Vi fortsätter mot den Albanska gränsen. Men värmen? Alltså. Snälla nån. Vi är inte människor längre vi är kokta korvar med pass. Men som en skänk från ovan, strax innan gränsen till Albanien hittar vi en undangömd liten sjö. Vi hoppar i direkt, utan att fundera på om det var en badsjö eller en helig fridlyst fiskedamm. Allt vi visste var att det var vått, det var kallt, och det var LIVET. Nu gällde det att kyla ner oss innan mötet med gränspolisen, man vill ju se ut som folk när man korsar nationsgränser.

När vi sedan torkat någorlunda (läs: droppat färdigt på bilsätet) rullade vi vidare de sista hundra metrarna till den albanska gränsen. Väl framme vid gränsen ger jag snällt över våra pass till den albanska poliskvinnan.

Jag: ”Vill du ha hundarnas pass också?”

Poliskvinnan: ”Nope.”

Jag: ”Nähä men vill du ha registreringsbevis på bilen då?”

Hon: ”Nope.”

Jag (på väg att tömma handskfacket): ”Gröna kortet?”

Hon: ”Nope.”

Jag fortsätter: ”Mitt körkort då? skostorlek, blodgrupp?”

Nu börjar hon skratta och svarar återigen nej och ger tillbaka passen utan att ens öppna dem och säger: ”Welcome to Albania!”

Så, där står vi nu officiellt i Albanien, oinspekterade, otvättade men högst svalkade och förbryllade. Och om Grekland var som en glödhet bakugn, så är Albanien just nu som att kliva in i nästa kapitel bokstavligen.

Alltså… Albanien, Albanien, Albanien – vad ska man säga? Bara vi rullade över gränsen så var det som att köra rakt in i en sagovärld. Mäktiga berg som reste sig som i en fantasyfilm, vägkanterna var prydda med stenformationer som såg ut som små broar byggda av hobbits och vyer som fick oss att tappa hakan. Allt var så vackert att man nästan ville stanna bilen, fälla ut en picknickfilt och bara njuta över naturens storhet. Vissa länder smyger sig in under huden, andra trycker sig rakt in i hjärtat som en gammal schlager, men Albanien? Albanien slog ner som en Michael Bay-film: med explosioner, dramatik, eld och en estetik som fick oss att konstant väsa “Men titta DÄR då!”

Vi satt bara tysta och gapade. Eller ja, tysta för att vara vi. Det var mest ett oavbrutet “Wow!”, “Kolla!” och “Herregud, stanna bilen!”

MEN… värmen! Som en vägg, en bastuvägg, i kläder.

Men universum är ändå vänligt ibland. Precis när vi var på väg att spontant börja ånga bort våra identiteter, så dyker den upp – floden. En liten glaciärsmälta kanske? En vattenväg direkt från Polcirkeln? Vi vet inte, men det var kallt. Tolv grader. Exakt lagom för att först dö lite, sen återuppstå som en lycklig säl. Vi rusade i, en efter en, utan värdighet men med stor entusiasm. Upp, ner, upp, ner – som ett doppens zumba-pass där varje andetag var en kamp mellan skratt och köldchock.

Zarah, vår bokningsmästare och äventyrsgeneral, hade fixat boende för natten. Inte var som helst – nej, vi skulle bo där det verkligen HÄNDER grejer. Livets mittpunkt och händelsernas centrum mitt på ett brinnande berg.

När vi närmade oss såg vi röken stiga från berget. Vi körde upp medan ALLA andra körde ner. Det kändes lite som att köra in i Mordor med husbil.

När polisen stoppade oss och meddelade att byn vi skulle till höll på att evakueras pga skogsbrand började man ju fundera: ”Är det nu man ska vända?” Men nej då Zarah är inte den som viker ner sig. Med en heroisk omväg tog vi oss ändå fram till campingen – precis vid vattnet, och ja, fortfarande på det där brinnande berget. Campingägaren? En zenmästare i flipflops.

“No problem,” sa han med ett leende. Själv kände jag att vi kanske borde be honom definiera ”no problem” lite mer noggrant.

“Water is near.”
Jag: “Jaha… och elden är också near.”
Han bara nickade filosofiskt och pekade mot havet. Typ: Där har ni er brandförsäkring.

Vi badade. Klart vi badade. Havet var varmt, himlen färgades orange av lågorna, och över våra huvuden flög helikoptrar med gigantiska vattenbehållare. När en av dem passerade så lågt att rotorvinden nästan blåste av mig badbyxorna tänkte jag: “Det här. Det här är semester på högsta nivå.”

Efter en natt i vad som bäst kan beskrivas som ett svettigt experiment i människans gränser för värmetålighet alltså vi snackar bastu med tak klev vi, lätt tillagade, ut i morgonsolen för att kasta oss i det turkosa vattnet. Ett dopp som kändes mer som en religiös rening än en simtur. Vi var lyckliga, rena och redo att ta oss an dagen.

Det varade ungefär tills campingägaren fick syn på mig, en mycket entusiastisk herre som uppenbarligen fått upp ögonen för mig. Han pekade med hela handen ”You! Viking! You come with me!” och deklarerade att det var jag, och endast jag, som skulle få en personlig visning. Zarah såg ut som om hon just vunnit på lotto. Det här var nämligen ett regelbrott av rang. Normalt är det hon som får “facilitetsrundan” ni vet, var man diskar, var duschen är, hur man låser dörren till toan med en krok. Jag kör och hon navigerar servicehus, det är sen gammalt. Men nu? Nu var jag utvald. Jag var the chosen one.

Han pekade på mina ögon. “Like the sea!” sa han drömskt, följt av att han kallade mig både “Viking” och “Gladiator”. Jag blev rörd. Det var det närmaste jag någonsin kommit ett deltagande i Gladiatorerna, och ärligt talat – en komplimang är alltid en komplimang, även om den kommer från en man som också klappar en på håret som om man vore en fölunge.

Han visade stolt upp sina fiskar och berättade om sin farm där han producerar allt från olivolja, honung och hembränt och trots att det var mig han ville guida, klappa och eventuellt gifta sig med var det Zarah som tvingades provsmaka spriten. Hon såg ut som någon som precis insett att hon inte har några vacciner mot det som kan frodas i albanska plastdunkar.

Efter denna något udda start rullade vi vidare mot Ksamil beach och Bora Bora beach som vi sett fantastiska bilder från med vita stränder och klart vatten. I verkligheten möttes vi av ja tänk er Magaluf möter Ibizaunder högsäsong och släng in ett gäng uppställda parasoller i militärisk formation. Det var som att strandstolarna själva försökte invadera landet. Trängsel och smala gränder där husbilen bara skrek “vänd” så det gjorde vi.

Vi fortsatte norrut längs Albaniens slingrande, vackra, och livsfarliga kustvägar med vacker utsikt och dödsångest i varje kurva. Det var som en kombination av naturdokumentär och körskoleprov i branta stup.

Till slut kom vi till Porto Palermo – en plats där luften var stilla, vattnet kallt och tempot mänskligt. Vi svalkade oss ännu en gång (denna gång utan publik) och utforskade ett gammalt fort med historiens vingslag och betydligt färre parasoller. Det var exakt vad vi behövde.

Sista stoppet blev Radhimë, en plats som håller på att växa till turistort men ännu inte exploderat. Här hittade vi en lugn strand, god albansk seafoodpasta och en solnedgång som var värd hela dagens kringelikrokar.

Det var en dag som började med en man som ville visa mig toaletterna – och slutade med att världen visade oss varför vi älskar att resa: oväntade möten, galna vägar och ögonblick av stillhet där solen sjunker ner bakom bergen och man bara tänker: det här, det här är livet.

Det finns dagar då resan flyter som en väloljad husbilsmotor. Och så finns det dagar som den här. Dagen då allt gick lite… fel. På det där sättet som först känns hopplöst, men som i efterhand blir till guld i resedagboken.

Planen var enkel, vi skulle följa kusten norrut och besöka en fyr och en gammal bunker. Lätt som en plätt, tyckte vi men gps:en (den där teknologiska rösten som ibland verkar ha gått en alternativ utbildning i terrängorientering för blindstyren) höll inte med. Några kilometer innan målet blev vi istället vägledda raka vägen till ett munkkloster, vackert, stillsamt och totalt fel men en otrolig upplevelse.

Efter ett dopp i Durres för att skölja av förvirringen (och eventuella synder) styrde vi mot nästa punkt på Zarahs lista, en camping som lät som ett litet semesterparadis med pool, riktiga duschar, Wifi! Ja, till och med el en sådan där lyx som får husbilslivet att kännas som Grand Hotel.

Men vår kära GPS hade en annan tolkning av begreppet ”camping.” Den ledde oss in på en skogsväg smal nog att kvalificera sig som vildmarksled och plötsligt stod vi där framför vad som bäst kan beskrivas som en skogsglänta med sladd.

Jodå, el fanns och vatten, typ. Men dusch? Toalett? Wifi? Inte ens i teorin. Det enda vi hade var några tallar, en lång sladd och en obekräftad känsla av att vara med i ett överlevnadsprogram. Vi försökte förklara för barnen att det var ”som ett litet äventyr!” men deras blickar signalerade att vi precis hade förstört hela deras tillit till vuxenvärlden.

Men som alla riktiga campinghjältar tog vi saken i egna händer. När mörkret lagt sig smög vi ner till strandduschen. Jag spanade som en rutinerad hemlig agent och Zarah duschade som en frusen skogsälva. Kallt, men effektivt och helt klart minnesvärt.

Precis när vi pustade ut och trodde vi var ensamma i natten började det rulla in bilar. Ett, två… tio… trettio?! Plötsligt hade vi fått sällskap av ett halvt albanskt bröllop (kändes det som). Tält sattes upp, grillar tändes, barn sprang, folk skrattade. Det blev en spontan skogsfest av alltihop. En av de där stunderna som inte går att planera och därför är de bästa.

Och för att fullända denna absurda men underbara dag låg en gul barack till polisstation mitt i skogen, som om någon tryckt ”fel plats” på en karta men ändå bestämt sig för att köra på. Den kändes först helt malplacerad men när natten föll och festen fortsatte var det ändå rätt skönt att ha lagens långa arm alldeles intill.

Vi betalade 15 euro. Fick el, vatten, strand, solstolar, nattlig stjärndusch, improviserat partysällskap och en granne med sirener och vet ni vad? Det var värt varenda cent.

Det var något med vårt sätt att resa som började utkristallisera sig. Ett slags mönster, ett tema om man så vill nämligen ”När vi inte vet vad vi ska göra så åk upp i bergen.”

Och så även denna gång.

Planen var enkel, nästan för bra för att misslyckas, vi skulle ta oss upp till Shala River, njuta av naturen och köra lite soft familjevänlig rafting.

Men vi glömde en liten detalj. För att ens komma till platsen där raftingen började, behövde vi först åka båt i över en timme och väl där visade det sig att den där “softa raftingen” snarare såg ut som ett uppdrag från ”Navy Seals junior edition”. Barnvänligt? Nja. Om barnen vore byggda av kevlar och hade fallskärmslicens absolut. Men våra ungar är mer typ ”glass i solen och snorkel i poolen”.

Så vi skrotade planen.

Istället tog vi in på ett farm house nere i dalen. Alltså vilken plats! Inramad av höga, dramatiska berg, med porlande vatten intill och får som bräkte i fjärran. Det var som att någon öppnat en levande reklamfilm för “Det Enkla Livet™” och vi fick vara med i den.

Vi solade, badade. Vi sup:ade – i form av sup-brädor alltså, inte som i “vi hällde i oss ouzo ur en bensindunk” (även om det varit en rimlig tolkning, baserat på vårt track record). Vi bara var, slappa, glada och i nuet. Barnen skrattade, vi andades ut. Det här, tänkte vi är varför man reser.

På kvällen serverades albansk mat på gården. Färskt, lokalt, så där enkelt men genialt men just när vi satte tänderna i vår grillade paprika, hördes plötsligt ett hjärtskärande tjut. Alla vände sig om och där mitt i den lantliga idyllen utspelade sig en tragedi som kunde varit hämtad från ett avsnitt av Game of Thrones for Pets.

En stor kamphund hade kastat sig över gårdsägarens lilla vita fluffhund. Ett ilsket virrvarr av päls, tänder och panik bröt ut innan folk lyckades rycka isär dem. Barnen grät, vi försökte trösta och Lexie hann på mindre än tre minuter utveckla ett känslomässigt band till den lilla fluffisen. Hon såg på oss med stora ögon och sa: “Kan vi ta med den hem?”

Som grädde på moset visade det sig att den attackerande kamphunden bodde i husbilen bredvid oss. Mysigt. Trulls blev buren varje gång vi gick förbi och inte för att han verkade särskilt rädd utan för att vi var det.

Som om det inte räckte, så råkade vi av en ren och skär slump planka in i en begravningskortege. Ja, du läste rätt. Begravning. Plötsligt var vi bil nummer två i en långsam kolonn av sorgeflaggade bilar, där vi åkte bakom själva begravningsbilen. Jag menar, jag vet att vi är sociala, men det där kändes… för mycket.

Föraren i begravningsbilen började vifta frenetiskt, tutade och försökte få oss att köra om. Jag förstod ingenting. Jag menar, vi ville ju bara visa respekt. Delta lite diskret. Kanske till och med bjuda på ett värdigt farväl.

Men nej då, det skulle inte uppskattas. Så vi svängde av. Vände. Tog en annan väg. Tills vi så småningom hittade rätt och kunde ta ett farväl även av Albanien.